När pennan blir ditt allt
Jag öppnar den tunga plåtdörren, han sitter framåtlutad på sängkanten med ansiktet i händerna.
Jag sätter mig på en vit plaststol, drar den framför honom, det är bara centimetrar emellan oss. Han tittar upp på mig med tårar i ögonen.
Han pratar och gråter, pratar och gråter. Flera gånger torkar han ansiktet med sin kriminalvårds t-shirt som nu är fläckig av tårar. Jag märker att han är tacksam över min närvaro, tacksam över att få säga det han har i sitt huvud högt.
När jag flyttar bak stolen för att gå ropar han ”vänta jag har skrivit”, han pekar på ett kollegieblock liggande på det lilla skrivbordet som står alldeles för tätt intill sängen. Han tar upp det, håller det framför mitt ansikte och bläddrar igenom det snabbt. Varje papper är till bredden fyllt av tankar, rädslor och sorger.
Jag nickar utan att säga något. ”Kan du be om ett nytt” säger han och lägger långsamt tillbaka blocket på sin ursprungsplats.
Jag nickar och är inuti både rörd och förvånad över att han funnit pennan hjälpsam under dessa dygn i total isolering och både jag han vet att det kommer vara hans närmsta samtalspartner under flera veckor framöver, kanske till och med månader.
Jag stänger den tunga plåtdörren med blandade känslor bakom mig. Flertalet av de möten som skett bakom häktets dörrar skulle jag beskriva som de finaste i mitt liv. Sällan har man mött en människa i sådan total skörhet, och sällan, har en liten penna upplevts så hjälpsam.
När papper och penna är det enda man har till hands, ja då funderar man inte längre över skrivandets svårigheter så som stavning och grammatik. Nej då skriver man bara, precis på det där sättet jag önskar att vara människa skulle få uppleva. Hjärtligt och prestigelöst. Och det är vad jag önskar lära mer människor.
Skulle du vilja hjälp människor att använda pennan som psykolog?
