Psykisk ohälsa


Den sjuka stressen

Satt igår i och läste tidningen Måbra och såg att de gjort en artikelserie #StressaNerLevMer för att uppmärksamma den sjuka stressen. Psykisk ohälsa och utmattning fortsätter att öka trots att vi blir mer och mer medvetna och någonstans bär vi alla ansvar att minska och stoppa den, inte bara när det gäller oss själva, utan även vår omgivning.

Att skicka ut små påminnelser till dem runt omkring oss om vad som är viktigt så som att inte jämföra sig med andra och att låta städningen och andra “måsten” vänta är något vi alla från och till gör. Vi alla vet det här, men det behövs sägas, igen och igen.

Speciellt på högpresterande arbetsplatser. Vi behöver sällan be våra arbetskamrater att jobba hårdare, tvärtom. Vi kanske behöver kika in i deras rum med en kaffe för att be dem ta en paus, andas, påminna dem om vad som är viktigt, ett jobb är ett jobb och tjänar ingenting till när du ligger hemma och är sjuk.

På många arbetsplatser, inklusive min egen, är det knappt att folk sjukskriver sig när de känner sig hängiga eller dåliga. De har så mycket de “måste” göra. Och gör man det inte nu så faller stressen över en när man kommer tillbaka efter sin förkylning eller hur? Ja, jag är inte bättre själv och därför behöver vi påminna varandra, hela tiden.

Jag tänker ofta på det där med arbete och prestationer. Jag hade önskat att jag hade kunnat vara en förebild. Och skäms nästan över säga att jag jobbar heltid, driver eget vid sidan om och ibland knappt sover 5-6 timmar per natt. Det låter inte bra och det är jag medveten om. Dock känner jag mig oftast väldigt lugn och harmoniskt och upplever jag motsatsen är jag väldigt noga med att berätta om det också.

Anledningen till min livsstil är INTE för att prestera och visa mig duktig, jag hoppas verkligen inte att det ser ut så, utan handlar om att jag har en överaktivitet jag behöver hålla igång, annars faller jag in i depressioner. Hade jag kunnat vila efter jobbet, sova 8 timmar per natt eller bara vara så hade jag gjort det. Men min hjärna styr mig ständigt åt olika håll och jag måste springa efter annars stannar den helt. Min utmaning ligger i att hitta balansen där i mellan, att ständigt ha något att göra, men inte med för höga krav och att det samtidigt kan ge mig både återhämtning och utmaning, och det är precis vad jag tycker skrivandet gör.

Jag skriver när jag vill, föreläser när jag vill, utbildar mig när jag vill och håller kurser, precis när jag vill.

Är jag trött en dag så är det ok. Det gäller därför att inte snegla åt sidan och jämföra oss med andra. För vi vet inte hur deras livssituation ser ut och varför. Vissa hittar återhämtning i att umgås med andra, vissa genom att vara ensamma. Vissa vill ha ett aktivt liv andra motsatsen. Ingenting är rätt och fel så länge det känns rätt för dig.

Om du tittar till dig själv vad kan du göra för att stressa mindre?

Lämna en kommentar


Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa.

Att prata med barn om psykisk ohälsa.

Det är inte längre någon nyhet, psykisk ohälsa ökar och har blivit nutidens största folkhälsoproblem. Jag läste någonstans att 20-40 % av befolkningen är drabbade i varierad grad. Trots att psykisk ohälsa ökar och är en snabbt växande problematik är det sällan jag hör talas om psykisk ohälsa och föräldraskap i samma mening. Varför?

Psykisk ohälsa som förälder…har ni hört det förut?

Man kan ju misstänka att det bland x antal miljoner drabbade finns en och annan förälder, eller hur? Barn växer upp med föräldrar som har depressioner, ångestsjukdomar och psykoser ändå är det inget vi pratar om, konstigt eller hur?

Anledningen till att jag skrev min första bok Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden var för att jag mådde väldigt dåligt som nybliven förälder, eller …egentligen mådde jag dåligt redan innan jag fick mitt första barn. Depressionen fanns där redan när hon låg i magen. Och anledningen till att jag skrev min andra bok Annas oroliga mamma var för att vi måste börja prata högt, med barnen, om vårt mående!

Barn påverkas, i allra högsta grad.

Idag vet vi att många som växer upp med en förälder som har psykisk ohälsa kommer att drabbas själva, vore det inte schysst att ge dem en “hands up”?

Jag träffar nästintill dagligen personer som växt upp med föräldrar som mår dåligt och jag kan lova dig att INGEN av dem har uttalat att de har fått för mycket eller för tidig information om sin förälders sjukdom. INGEN! Tvärtom, det fick oftast inte veta någonting. Många fick reda på sanningen först efter föräldern gått bort eller efter att de själva som vuxna blivit drabbade.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför vi inte kan prata med våra barn om detta. Jag tycker tvärtom att det är oschysst att hålla något sådant hemligt.

Det viktigaste är att du anpassar informationen efter barnets nivå och att du lyssnar mer än du pratar. Låt barnet vara nyfiket, ställa frågor och utgå alltid från barnets behov, kom ihåg att du ska ge barnet kunskap för att avlasta/minska barnets bekymmer och inte för att avlasta dig själv. När du öppnar upp för en svår diskussion öppnar du också upp för gemenskap och tillit. Du visar barnet att ni kan prata om jobbiga och svåra saker och det lovar jag stärker er relation för framtiden.

Jag skrev boken Annas oroliga mamma och delade med mig av den till mina barn av tre anledningar:

  1. Jag vill inte ha hemligheter för mina barn, jag vill att de ska veta både vad ADHD, ångest och depression är. Jag vill att de ska veta när jag mår dåligt och att det aldrig beror på dem.
  2. Jag vill att de ska ha kunskap, vara öppna och reflekterande kring sitt eget mående.
  3. Jag vill att de ska vara lyhörda och ha acceptans gentemot sina medmänniskors mående.

Jag vill att mina barn ska behandla mina depressioner på samma sätt som vilken annan sjukdom som helst. För mig är det viktigt att barnen kan rycka på axlarna när jag har en ångestdag och inte själva bli fyllda med oro.  Att de med samma lätthet kan berätta för en kompis att “mamma är deprimerad” som om jag vore förkyld. Psykisk ohälsa, vare sig det är min eller någon annans är aldrig någonsin något de ska vara bekymrade över eller skämmas för. Punkt.

Lämna en kommentar


Jagad av lejon?

Jagad av lejon?

Jagad av lejon?

Det känns verkligen som motgångarna vältrar sig över mig, håller mig fast. Slår mig omkull så fort jag ställer mig upp. Kanske är det små myggbett men det känns som att bli biten av lejon.

Jag går sönder, i små små tuggor. Mitt blod förgiftas, förgör mig. Jag ser inte monstret som är efter mig, vet inte ens om det finns. Vet bara om att det känns.

Kanske är jag inte jagad av lejon? Kanske är det ingen som delar mig i stycken, utan jag som sliter sönder mig själv, inifrån?

Verkligheten gör ont när den går sönder.

Lämna en kommentar


Snurrar livet för fort just nu?

Sätt dig ner. Andas. Läs följande rader sakta.

Låt dem smälta in.

Och glöm inte att andas.

Hur mår du?

Lyssna på ditt eget svar.

Jag vill inte höra ett snärtigt bra. Jag vill veta hur du mår…

…på riktigt.

Pausa här, känn efter.

Andas.

Gör det dig stressad?

Då vill jag att du lyssnar på din kropp lite till.

Jag vill att du nu sätter en mental febertermometer i din mun.

Jag vill att du tar tempen på din psykiska hälsa.

Hur många grader har du? Är du febrig, underkyld? Vad behöver du för att komma upp i rätt temperatur?

Svara på den frågan högt för dig själv.

Är det vila, vänner eller en bit choklad?

Jag vill att du slutar att kämpa emot, jag vill att du sitter still och på riktigt lyssnar på dig själv.

Vad säger din kropp?

Vad säger dina tankar?

Jag vill att du svarar på frågan, skriv net den och läs det om och om igen tills du har förstått.

Vad längtar du efter?

Vad drömmer du om?

DU bär svaret på livets alla frågor inom dig själv!

Jag vill att du gör den här dagen till din.

Att du bromsar ditt tempo.

Om så bara för en stund.

Vad fungerar bra i ditt liv just nu?

Svarar du inget har du en hel del arbete framför dig att göra.

Sluta att springa!

Det du försöker lämna kommer att jaga dig…

komma ikapp dig….

och få dig att ramla omkull.

Du bestämmer farten på ditt eget löpband men ibland har vi skruvat upp tempot för att följa någon annan eller helt missat att det finns en stoppknapp.

Du behöver inte ha samma fart som de andra…

..den enda du springer ifrån är dig själv.

Du är en stämgaffel.

Fångar upp andras vibrationer.

Vilket får dig att ibland tappa ton.

PAUSA.

Sitt kvar.

Andas.

Snurrar ditt liv för fort just nu?

Vad kan DU göra för att det ska sakta ner?

Lämna en kommentar


Ångesten är tillbaka

Förra veckan hade jag ett sent möte. Klienten jag skulle träffa ville inte träffa mig. Hen var inget vidare trevlig, mötet gick inget vidare bra. Jag kom hem två timmar senare än vanligt. Trött och sur. Ville bara vara i fred, ensam. Jag visste inte varför, kände bara att något var fel. Ett tryck över bröstet, och en iskall ål som gled runt inuti min kropp.

Sen slog det mig, ångest, det är ångest. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Känslan har legat utanför mig under så långt tid att jag knappt kände igen den. Nu var den tillbaka, och jag kunde inte riktigt säga varför.

Det har inget med mötet att göra, kanske inte heller att jag jobbade senare än vanligt. Det hör väl egentligen sjukdomen till, att den kommer tillbaka. Jag trodde, eller ville i alla fall tro att jag blivit frisk, fri. Fast att jag innerst inne vet att det inte är möjligt. Att jag faktiskt aldrig har hört en endaste människa med generaliserat ångestsyndrom som faktiskt blivit av med sin ångest. Så vad fick mig att tro att jag skulle vara den personen som lyckades? Det förvånar mig att jag ens blir förvånad att ångesten är tillbaka, vad trodde jag?

Det är ett smatterband inuti mitt huvud. Jag hör inte mina egna tankar, dom är så många, så snabba. Känner bara hur det smäller och blixtrar till.

Mina krav fäller krokben på mig, får mig att ramla omkull. Hindret är för högt, men jag vägrar sänka, Ska envist kravla mig över. Till varje pris.

Jag är här nu, med tryck över bröstet och ilningar i kroppen. Varje dag. Katastroftankarna avlöser varandra och filmklippen av alla olyckshändelser som kan hända går på repeat innanför mina ögonlock. Men jag fortsätter att gå upp på morgonen, gå till jobbet, och sedan hem igen. Jag besegrar ångesten. Varje sekund, varje dag. För nu vet jag att man kan leva utan den, om så bara för några månader. Då är det dit jag ska igen. Så jag tänker gå vidare, inte stanna kvar, fortsatta framåt med all den kraft jag har 

Lämna en kommentar


Ett läkande skrivande för barn

Ett läkande skrivande för barn

Ett läkande skrivande för barn

När jag var barn led jag av selektiv mutism. Jag hade självklart inte ordet för det då, utan mer en känsla av en stor kall klump i magen. Om jag ska välja en enda känsla jag bar med mig igenom grundskolan så var det rädsla. Jag var så jävla rädd, kanske helt utan anledning. Men det visste jag heller inte då.

Idag vet man att selektiv mutism beror på ångest, och att den där ångesten gjorde så att jag inte kunde öppna min mun. Jag minns att jag ibland ville säga något, men det kom liksom inte ut. Jag minns också att fröken pekade på mig, utan att jag räckt upp handen, och att jag satt där som ett gapande fån utan att få ut ett enda ord.

När jag gick i förskolan ringde fröknarna hem till min mamma och sade att jag inte pratade, inte på en hel dag. Dom undrade självklart vad det var för fel. Men eftersom jag pratade hemma och tillsammans med vänner gjorde man inget åt saken. Kanske jag bara var blyg?

Den tron har jag växt upp med, men det var ingen sanning. För det handlade inte om blyghet, utan mer om en ångest som försökte äta upp mig inifrån. När jag började skolan försökte man tvinga mig att prata. Fröken sade till mig att hon visste att jag kunde svara och ville tvinga mig att säga det högt. Hennes taktik hjälpte mig självklart inte att prata, snarare tvärtom.

Jag undrar vad som hade hänt om man istället för att försöka tvinga mig att säga ord hade arbetat med att jag skulle skriva dem? Jag tycker än idag att det är lättare att uttrycka mina känslor i text än i språk. Jag menar att terapeutiskt skrivande skall komma in redan i skolåldern. För det var inte bara det att jag hade svårt att uttrycka mig, jag hade en salig blandning av röriga känslor där inne som jag aldrig fick ord på förrän i vuxen ålder. Om jag hade fått ut dem på papper kanske någon kanske tolkat dem rätt och jag kanske hade fått en ångestdiagnos som barn eller tonåring istället för trettioåring.

Jag tror att det skrivna ordet kan rädda liv, eller nej jag tror inte, jag vet det. Om jag hade lärt mig skrivandets konst tidigare hade jag fått ut smärtan i text istället för skärsår. Självmordstankar och självskadebeteenden är inte lika osynliga på ett papper som dom är när dom far runt på din insida.

Dom flesta barn kanske inte behöver detta verktyg i sin vardag och det är bra. Men för dem som behöver det är det en enkel, effektiv och ovärderlig hjälp. Jag klarade mig men kommer alltid att bära ärr på min insida. Idag kommer jag aldrig låta pennan falla ur min hand.

För i en vardag när ingen har tid att lyssna, när du får vänta i månader, kanske år för att få någon att prata med, eller när du likt mig har svårt för att finna orden, då kan pennan vara din psykolog, den du vågar lita på när allt annat verkar farligt. Det kommer alltid vara lättare att visa upp en lapp man skrivit, än att säga orden rakt i någons ansikte, i alla fall enligt mig.

Alla barn lär sig skriva, men dom får inte till sig hur hjälpsamt det kan vara att vid tillfällen strunta i stavning och grammatik, att låta insidan prata, spilla ut sig på pappret. Som för att rensa i sig själva, för att få ut det där de inte vill/kan prata om. För ALLA barn oavsett uppväxt bär på en sorg, en mörk tanke eller en hemlighet. Det är snarare regel än undantag. Och kanske något vi behöver påminna oss om i all vår välstånd.

Vem kan du hjälpa? Utbilda dig nu.

Lämna en kommentar


Sjukskrivning och antidepressiva

Ja det är dom vanligaste sökorden för att hitta till min blogg. Sjukskrivning och antidepressiva. Det gör mig ledsen. Inte att ni hittar hit, absolut inte, tvärtom. Men att det finns så många frågor och så lite svar.

Antidepressiva blir allt vanligare, ändå finns det inte så mycket information förutom listan med bieffekter som man kan drabbas av (vilket man helst inte ska läsa). Jag får ofta frågan skulle du ta medicin igen om du behövde. Svaret är ja!

Medicinering med antidepressiva.

Att gå på sin medicin är fruktansvärt. Jag minns att jag hade nattliga svettningar och en starkare ångest än någonsin tidigare. Trycket över bröstet var konstant. Men, jag var lugn i det. Jag visste att det var bieffekter (som skulle gå över), tillät mig själv att må dåligt och bara vara i stunden. Mellan intrappning och nedtrappning mådde jag bra. Jag minns att jag tyckte att det var overkligt att folk kunde må så bra. Är det så här man ska må, tänkte jag. Det blev som en annan värld. Men skarpare och finare färger. Att inte ha oron hängande konstant över axeln var en lättnad som förändrade mitt liv.

Men när man ska trappa ner kommer helvetet x 10 tillbaka. Inte för att skrämma någon men det är något du behöver känna till, stå ut med och ta dig igenom. Fortsätt oavsett hur ont det gör (om det nu är så att du och din läkare bestämt att du ska sluta). För det kommer att gå över, även om det inte känns så.

Jag kan inte ens säga att utsättningen gav mig ångest utan mer…panik. Jag minns att jag gick in till min arbetskamrat på jobbet och tårarna bara sprutade. Jag kunde inte prata, inte andas. Bara gråta. Ni vet sånna där kalle anka tårar som liksom sprutar fontän liknande ur dig. Jag fick sjukskriva mig, minns inte hur länge. Kanske var det en vecka eller två. Sedan var det över.

Jag har inte medicinerat sen dess, tror det är över ett år sedan och jag mår bra. Bättre än på länge faktiskt. Katastroftankarna är inte alls lika påtagliga som de en gång var. Kan knappt förstå att jag under så många år gått runt och mått så dåligt. Känns ganska overkligt. Eller allt känns overkligt i efterhand.

Hur bli frisk?

Jag vet att jag ibland kan tänka att jag inte skulle ta medicin, att träning och motion ger samma effekter som medicin. Det är ju bara att springa i 30 min 2-3 ggr i veckan så blir jag frisk. Men om jag sedan tänker tillbaka på hur jag mådde, jag som sprungit milen, tränat på gym, tagit dagliga hundpromenader inte ens orkade plocka ur diskmaskinen utan att vila en timme efteråt så inser man att den där “enkla” lösningen inte längre är så enkel.

Visst rent fysisk så borde jag klara att springa 5 km även när jag befinner mig i en depression, men med tanke på hur svag och utmattad man känner sig. Hur yrsel slår till redan när man lyft sig från sängen, så nej. Jag orkade under min senaste depression knappt ta lätta promenader med hunden på 3 km. Trodde benen skulle ge vika. Jag gick långsamt runt kvarteret och sedan in igen. Var tvungen att vila upp mig fram till nästa gång  hunden tvunget skulle ut.

Man får verkligen påminna sig. Känns sjukt att man har mått så otroligt dåligt. Jag lyssnade på några bra avsnitt från kropp och själ härom veckan som jag gärna tipsar er om. Ni hittar dem här och här,  det som gör mig både arg och förvånad är att vi vet så lite om utmattning, att vi inte ens på riktigt vet vad som krävs för att personen ska återhämta sig och må bra. Detta trots så många års kunskap och så otroligt många drabbade.

Sjukskrivning som gör dig sjuk.

Att vara sjukskriven är bland det värsta jag upplevt. Kanske nästan värre än själva sjukdomen i sig. Jag kände mig livrädd, jagad, granskad. Så rädd att göra fel. Och om det är något jag med all säkerhet vet så är det att den känslan inte gör dig friskare. Vara ledig, vila upp sig, haha, vilket skämt. Att ligga där med dåligt samvete är ingen semester. Nej det var mer krävande än det jobbet jag får betalt för. Och det mest skrämmande var att det var inget jag själv förstod förens efter jag drabbats av det.

Jag har varit sjukskriven förut, en dag, eller kanske som högst en vecka. Magsjuka, stukad fot eller förkylning. Men jag kan säga att jag hellre skulle bära alla dessa tillstånd tillsamman än att få vara med om en utmattning igen.

När du är hemma för en förkylning, kan du kolla på tv utan skuldkänslor. Du vågar visa dig utanför din dörr med din stukade fot utan att vara rädd för att folk ska misstro dig och du kan prata om din magsjuka vitt och brett utan att skämmas. Du har liksom bevis på dina krämpor, och du vet att dom går över. Du kan vila i den tilliten.

Vid en depression eller utmattning finns inte den tilliten. Du har inga bevis, hey du kan ju till och med le och då kan du ju inte vara deprimerad!?! Folk frågar när du ska komma tillbaka eller hur länge du ska vara sjukskriven och du har inga svar. Man undrar hur du mår men du har inga mätinstrument. Svaren är få, även för dig själv. Inte ens läkaren vet, och det skrämde mig.

Kommer jag vara sjuk en, sex eller tolv månader?!? Ingen vet, inte ens du. Vid psykisk ohälsa har man inget att luta sig mot, vilket gör att man lättare ramlar omkull.

Jag minns det som igår även om det nu är länge sedan. Det sitter fast i mig som ett klistermärke. Minnet, känslan, rädslan och vill inte släppa taget. Sjukskrivning och antidepressiva. En verklighet större än du tror.

Jag har skrivit mer om antidepressiva här, här och här. Och om sjukskrivning här och här.

Lämna en kommentar


Sorgen som ingen ser

Du har varit ledsen ett tag, säger min man plötsligt till mig. Va? är min första reaktion. Vad menar du? Han säger det igen, du har varit ledsen ett tag. Jag blir tyst, tänker efter, och inser som vanligt att han har rätt. Jag har varit ledsen ett tag.

Det är konstigt, att någon egentligen ska behöva säga det till mig, att jag knappt är medveten om hur jag själv mår. Men det är ju det där men generaliserad ångest. Den flyttar sig, tar nya vägar, ändrar färg och form.

Jag kan tro att jag har kontroll, men inser att jag inte har det alls. Att ångesten har lurat mig igen. Jag tycker på ett sätt att allt har blivit bättre, katastroftankarna och den när kännbara oron finns knappt där längre. Istället lurar små gnagande tankar under ytan och gör mig trött.

Tills för någon månad sedan kände jag att jag hade slitsamt på jobbet. Nu känns företaget som en större press. Tyngden vandrar runt, kväver mig. Utan att jag märker det.

Såg en bild på mig själv häromdagen, noterade kampen i mina ögon. Tänkte själv att personen på bilden var just ledsen och trött. Det var lättare att radera bilden än att göra något åt problemet. Så jag glömde av det hela.

Livet rullar på och jag behöver en paus. Behöver stanna upp och vänta in mig själv. Komma ikapp. Vet inte hur man gör det i dagens samhälle med alla krav och måsten. Dom slåss för övrigt med det dåliga samvetet om att få första plats. Vem som vinner varierar från dag till dag. Men den som i slutänden går segrande ur kampen hoppas jag, är jag.

Lämna en kommentar


Olyckan

Det är som att den väntar på mig, olyckan. Som att den hela tiden finns runt hörnet. Osynlig.

Jag letar och letar men hittar den ingenstans.

Jag känner att den jagar mig. Men det är tomt bakom min rygg när jag vänder mig om.

Livet. För bra för att vara sant.

Mina älskade barn, min man och min hund, världen runt mig. Ja allt är så vackert och jag är beredd på att det ska gå i bitar. Spricka, krackelera, falla mig ur händerna.

Finn fem fel men jag hittar dem inte trots att jag letar över allt.

Sorgen är stort som ett berg hos mig, växer och växer helt utan anledning, eller anledningen kanske är den där långa väntan på att det en dag ska gå sönder.

Det finns inget att sörja, ändå vandrar den bredvid mig, sorgen, varje dag.

Något kommer hända snart, varför skulle den annars bosätta sig här, förbereda mig, leva på min näthinna, sova vid min sida.

Det känns som att jag redan förlorat allt trots att jag vet att jag bär högsta vinsten.

Jag vill inte vara med, inte spela mer, det finns inget jag är beredd att förlora.

Jag ser hur saker går sönder, hur människor faller i bitar och här står jag och har ont. Väntar på min tur, trots att jag gått ur kön.

Ibland faller tårarna, är inte säker på om det är för att jag är glad och tacksam eller för att jag är så rädd om det jag har att förlora.

Jag kommer aldrig se olyckan komma….

..kanske är den redan på plats så stor som den kan bli.

Kanske finns den inte bredvid mig utan lever inuti. 

Lämna en kommentar


Kriget är över

Kriget är över

Kriget är över

Jag vet att du haft ett par svåra år, men dem är över nu.

Inget kan vara starkare än du.

Tyngden har lättat från dina axlar, men i hjärtat finns den kvar.

Som om minnena från smärtan du för alltid spar.

Det är som att du håller fast i den, rädd för att släppa taget.

Rädd för att möta det riktiga jaget.

Det är dags att bryta upp, släpp dig själv fri.

Du måste hitta en fridfull plats inuti.

Låt även sista tyngden falla, du måste inte leva så!

Det enda du behöver göra är att släppa taget, låt gå!

Ditt inre hamnar i uppror, när det stillat sig utanför.

Det river och klöser och känns som om du sakta dör.

Men stormen har avtagit och, vinden har vändt .

Trots att det är det värsta du känt.

Det är dags att du vänder blicken inåt, kriget är över nu.

Det är dags att ge tid åt det viktigaste i ditt liv, och det är du.

Följ min blogg med Bloglovin