Missbruk


Det ljuva livet som kriminell

Det "ljuva" livet som kriminell.

Det “ljuva” livet som kriminell.

Du är fast i brottslighetens klor.

Så liten men ändå så stor.

Du lever utan hem och hus.

Smyger runt som en mus.

Du gör fel fastän du vill rätt.

Försöker och försöker men hittar inget annat sätt.

 

Folk vill inte ha dig nära, deras ögon skriker försvinn.

Andra försöker jaga dig, fånga in.

Ingen vill se dig, fast att du går bredvid.

Timmarna finns men ingen ger dig tid.

Det enda människor ser är att du lever fel.

Problemet är att du inte är hel.

 

Du undrar ständigt om livet ska vara så här.

Att slita och knoga som den brottsling du är.

Du söker och söker, men hittar aldrig hem.

Vart du än går hamnar du i kläm.

Du vet inte vem du är, har inte hittat ditt jag.

Det enda du kan är att bryta en lag.

 

Letar ständigt efter nya krypin.

Tar andras ägodelar och ropar min.

Flyr för vind och våg.

Blundar och hoppas att ingen dig såg.

Du försöker springa undan men hamnar alltid tillbaks i fällan.

Att begå brott lönar sig sällan.

Trasig och söndrig sitter du fast.

Folk säger att du får stå ditt kast.

Inom dig är det något som brister.

När du din frihet mister.

 

Fast kanske är det ditt enda hem.

Stället där du är välkommen igen och igen.

Kontakter med myndigheter är de tryggaste du har.

Dom är vid din sida och stannar alltid kvar.

Bakom galler sitter du fast.

Med ett söndrigt hjärta och droger som last.

 

Hur långt du bort än springer hamnar du tillbaka i din cell.

Det “ljuva” livet som kriminell.

 

Lämna en kommentar


Att vinna tillit

Att vinna tillit

Även kargt levande växter kan blomma

Att vinna tillit måste vara det finaste som finns. Det måste räknas som den högsta vinsten. Det känns som jackpot varje gång. Jag ler med hela mitt hjärta och blir påmind om att det är därför jag är här, för att du ska få uppleva den där tilliten om så bara för en gång.

Jag vill bara omfamna din rädsla och be dig lita på mig, men vet att plötsligt en dag är den där, tilliten. Den finns mellan oss, så tunn, vacker och skör att den vid fel rörelse kan spricka. Jag beundrar den varje gång, som en magisk bubbla mellan oss i glimrande färger, och tänker att den här, den har jag skapat, men mina bara händer, format den och färgat den. Jag.

Jag ställer mig på pallen och kommer hem med första priset. Jag vet att den lätt faller ut min hand men när jag väl har den så njuter jag varje gång. Känner äkta glädje och vill fånga stunden, bura in den.Att vinna tillit

Det är som att gå på is, jag får vara varsam, gå med försiktiga steg fast att jag vill springa. Låta vissa ord mjukt lämna min tunga och andra stanna kvar. Svälja dem så hårt att jag får ont i magen. Jag måste vara lyhörd, spegla varje rörelse i ditt ansikte, dina rastlösa händer och din tunga kropp. Att få tystnaden att tala är magiskt, önskar att jag på något sätt hade kunnat bära med mig den där känslan även efter vårt möte. Det är en konst och den konsten kan jag. Jag får ständigt påminna mig om det, ge mig själv ett diplom, sätta upp ett på väggen efter varje lyckat möte.

Jag behöver säga till mig själv att jag är duktig, att jag är bra, och jag skulle vilja säga till dig, att du just gjorde min dag 

Lämna en kommentar


Om en vecka kan han vara död 4 kommentarer

Om en vecka kan han vara död

Om en vecka kan han vara död

Jag ringer till öppen psykiatrin en solig dag i december, försöker hjälpa en person att få en kontakt. Jag ber en läkare ringa upp dig svarar en sekreterare och 5 månader senare har fortfarande ingen ringt. Jag skickar brev, remisser, men får inget svar tillbaks. När jag lyfter luren en kall dag i februari lovar de min klient en läkartid i april.

April kommer och håller på att försvinna iväg….så också min klient.

Han mår sämre och sämre, uteblir från flera möten och när han väl dyker upp pratar han osammanhängande och ser sliten ut. Jag tittar på människan framför mig, så ung men ändå trasig från topp till tå. Han har inte ens hunnit bli vuxen och när som helst kan hans liv vara slut.

Dagen jag lyfter luren igen är lika grå som jag känner mig inombords och det är en vänlig röst som svarar. Hon knappar febrilt på sin dator och jag förstår med ens att hon inte har svaret jag söker. Jag mörknar inombords, hur långt tid kan det ta frågar jag, om några veckor kan han vara död. Hon blir osäker, stammar och mumlar något om brist på läkare till sitt försvar.

Jag vet inte vart jag ska lägga ansvaret men jag vill kasta det i någons knä. Hur länge ska vi få skylla i från oss? Hur länge ska brist på läkare och psykologer få kosta både liv och lidande? Vem tar på sig ansvaret för att en ung person som inte hunnit leva sitt liv dör?

Jo, för så illa är det! Det kan ske idag, i morgon eller nästa vecka. Vem ska titta hans anhöriga i ögonen och säga att vi inte hade tid, pengar eller resurser. Vems jobb är det??

Han finns inte här hör jag henne säga, jag får be någon annan ringa upp dig. Jag är förbannad, jag är ledsen och uppgiven. Det känns som ett krig som ingen kan vinna. Ett krig med bara förlorare. Ring upp mig och gör det snart säger jag….än har telefonen inte ringt.

Lämna en kommentar


Barn med föräldrar i häkte, fängelse eller frivård 1 kommentar

Bild från kriminalvarden.se

Kriminalvården har nu lanserat en sida för barn med föräldrar i häkte, anstalt eller frivård. På sidan kan du både läsa och lyssna hur det är att vara intagen i fängelse, häkte eller att vara dömd till en skyddstillsyn. Egentligen tycker jag att filmen är viktig för alla barn och inte bara till dem som har anhöriga som är dömda till kriminalvårds påföljd. Dom flesta barn är nyfikna på det där med brott och straff, så varför inte börja prata om det i tid innan de börjar bygga upp en egen bild som inte stämmer?

Man kan även skicka in frågor och läsa texter som andra barn har skrivit. Jag tycker att det är så viktigt och bra gjort av Kriminalvården! Jag tycker överlag att det är något som det behöver pratas mer om. Vissa ämnen borde vara obligatoriskt i skolan! Så som att prata om missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Flera barn i varje klass är drabbade och tänkt om det fick prata om det avdramatiserat!

Sidan hittar du här!


Kan inte rädda dig

Kan inte rädda dig

Jag önskar jag kunde rädda dig men du ger mig inte en chans.

När jag försöker att komma dig nära är du någon annanstans.

Du har tappat bort dig själv, och jag vet inte vart jag ska leta.

Kurragömma utan slut, ingen tycks veta.

Jag kan hitta dina ögon i en främmande kropp, göra allt för att rädda din själ.

Kommer på mig själv med att det inte är du men hjälper personen likväl.

Genom att hjälpa andra blir jag fylld med hopp.

Trots ständiga motgångar ger jag aldrig opp.

Jag är en brandman som går in i ett eldhav, mitt mål är att få ut en person hel.

Många gånger jag misslyckas utan att det är mitt fel.

Det slår mig att den enda jag vill rädda trots allt kanske är dig.

Trots att du är personen längst bort i från mig.

Hur många liv jag rört vid vet jag inte nu.

Det enda jag vet med säkerhet är att ingen av dem var du.

Ibland värmer arbetet mitt hjärta men då slår mig tanken att ditt fortfarande är kallt.

Jag vill klyva mig i tusen bitar och finnas tillhands överallt.

Jag sprider konstgjord andning, försöker att fylla dem med min energi.

Trots att jag blåser och blåser, ekar det tomt inuti.

Jag har aldrig räknat dagarna men jag vet att vår tid är förbi.

Mitt liv fortsätter utan dig inuti.

Lämna en kommentar


När alkohol är normen

När alkohol är normen  Bild:pixabay

Alkoholister, pundare, missbrukare, narkomaner

Kalla dem vad du vill. Jag möter människor med beroendeproblematik, varje dag. Ofta möter jag också människor som ifrågasätter mitt jobb varför, hur orkar du, vad är det för mening?  Personerna ger mig känslan av mitt jobb är onödigt, dom lägger den i mitt knä. Som att mitt jobb inte är värdefullt, att det är människor som borde lämnas åt sina egna öden.

Som om de vore sämre människor. Utomjordingar. Inte gjorda av samma materia som jag och du.

Vad du inte vet är att jag sällan tycker synd om dem, utan mer om dig. Du som har en sådan brist på kunskap att du inte förstår bättre, att du inte vet mer än så.

För majoriteten av dagens missbrukare sitter inte på parkbänken, nej dom finns närmare dig än du tror. Det är din granne, en bror, en arbetskamrat, en vän. De har jobb, familj, barn. Men de har också ett missbruk. Kanske så dolt att du inte vet om det, eller så ser du det mycket väl men låtsas blunda. För att du är feg, rädd.

Jag är rätt säker på att du kan hitta minst en person i din närhet som alltid dricker för mycket, som du innerst inne är orolig för men försvarar dig med att hen inte dricker på vardagarna, eller att hen har ett jobb. Säkerligen diskuterar du problematiken med alla andra utan hen själv.

Vi vågar inte prata om alkoholvanor

Är så rädda att trampa någon på tårna att vi hellre ser på när hen förstör sitt liv. Ibland kanske du till och med utnyttjar situationen. Fast att du vet att personen dricker för mycket är det den första personen du ringer när du själv vill ta ett glas. För du vet att hen aldrig kommer att säga nej.

Hens liv är inte ditt ansvar säger du och fortsätter att lägga problemet utanför dig själv. Det är förvisso sant, men att inte hjälpa en vän när den omedvetet är på väg åt fel håll gör dig inte heller till någon vidare vän.

Kanske har du redan försökt. Men att personen går i försvar, blir arg är bara ytterligare ett tecken på problematiken, och betyder inte att du i dina antagande har fel.

När alkohol är normen blir den som inte dricker ifrågasatt

Ingen vågar prata med den som dricker för mycket, men jag som väljer att inte ta ett enda glas blir ofta ifrågasatt. ALLA vill veta varför och det gäller att hitta en bra förklaring. Men oavsett hur jag formulerar den blir den sällan godkänd.

Vad tråkigt du är! Du förstör kvällen. Du drar ner stämningen.

är bara några utav orden man får höra när man väljer att sitta nykter bredvid. Tillslut blir man inte längre bjuden, “för att man inte är den som tycker om att ha kul”. Sanningen är att jag inte längre ser någon anledning till att fylla min kropp med skiten, jag ser baksidan av den verklighet som du blundar för varje dag. Det finns inget som förstör fler familjer, förhållanden eller själar än droger och alkohol.

Min författarvän Jeanette har blivit med blogg och hon skriver på ämnet missbruk. Jag är så glad att hon valt att diskutera ämnet och är säker på att hon kommer hjälpa många med sin egen berättelse! (Du kan också följa hennes inlägg på fb under skambubblan).

Själv har jag både vänner och anhöriga med missbruksproblematik, vissa har tagit sig ur det, andra inte. Det är alltid en svår och tuff situation. Även för oss som är bredvid 

Lämna en kommentar


Innan du faller

Innan du faller

Innan du faller, sträck ut din hand. Du måste våga närma dig ibland. Jag är rädd för din framtid, rädd för ditt slut. Rädd att du ur mörkret inte hittar ut. Så innan du faller, tänk på nästa kliv. Jag önskar att du vore mer rädd om ditt liv. Du kastar dig ut, livet är ett äventyr. Men snälla våga stanna, innan du flyr.

Innan du faller, tänk på det du har. Tänk på det du älskar, det du lämnar kvar.

Du hittar inga sagor med lyckliga slut. Du färdas i sorgliga historier där du inte hittar ut.

Jag ser vart det ska sluta, det vet jag att också du gör. Ofta ställer jag mig frågan varför du inte tänker dig för.

 

Innan du faller, snälla vänd om, världen är inte samma som den var när du kom.

Du är rädd för det som är framför dig därför du blundar hårt. Jag vet att det är ditt sätt att hantera livet när det är svårt.

Du blir blind ser inte vart du hamnar, vet inte var du går. Du går in i saker, ligger och blöder, förlorar år.

 

Men innan du faller, lyssna på mig. Jag kanske kan hitta små ord som kan rädda dig. Låt mig komma nära, innan du går. Du vet vad du har, men ej vad du får. Innan du faller, säg till mig. Jag kommer alltid bära på en önskan att rädda dig. Jag kan se en annan verklighet, men där kan du inte komma in. Kanske är det för att det är min värld, min dröm och inte din?

Innan du faller ropa på mig. Jag ska ställa mig framför och ta emot dig.

Jag orkar inte gå bredvid, vaka över dina fel. För hur mycket jag än försöker kan jag inte göra dig hel.

Men jag vill att du ska veta, att jag är vid din sida, fast att jag inte går jag bredvid. Jag kan känna varje steg på din snåriga stig.

Denna tid är kanske den enda du får, så snälla lyssna på mig, innan du går.

Jag är tacksam för att jag haft dig, tacksam för att du kom, men snälla innan du faller, vänd om.

Lämna en kommentar


Hoppet finns kvar…

Att förlora dig, känns i mig.

Jag tänker på dig ibland fast att jag försöker låta bli.

Jag säger till mig själv att det inte är mitt ansvar att göra dig fri.

Jag saknar dig ibland, fast att det har gått år.

Kan fortfarande minnas ditt skratt, som om det vore igår.

Jag tänker på hur vårt liv kunde ha varit eller hur det fortfarande kan bli.

Ändå fortsätter framtiden, utan dig där i.

I många år var min största rädsla att du skulle dö.

Nu är min största fasa att inte få säga adjö.

Att inte få möta dina ögon igen, aldrig mer höra din röst.

Att du själv valt det livet är ingen tröst.

Du vet det förmodligen inte, men jag tänker på dig än.

Kan aldrig sluta hoppas, att du en dag kommer hem.

Min dörr står alltid öppen, nyckeln har du kvar.

Du är välkommen tillbaka, den du en gång var.


Om de bara kunde skärpa sig

Visa en annan väg..

Sitter och transkriberar intervjuer och slås av sakerna som sägs. En tjej jag intervjuade förklarade sitt “felaktiga beteende” med att “man bara vill täcka över det som gör ont”. Jag tänker på hur ofta vi möts av just det, personer som vill “täcka över” saker som gör ont, personer som inte hittar bättre strategier. Missbruk är ett sådant exempel, ingen vill leva ett liv som beroende. Beroendet täcker över andra saker som gör ont. De flesta skulle inte heller välja ett liv i kriminalitet om de skulle känna att det hade ett bättre alternativ.

Personer hittar sina egna strategier för att överleva och dessa strategier är inte alltid bra, men det är det enda de har. Vi borde lära barn tidig olika problemlösningsmodeller samt strategier för att hantera olika svårigheter i livet. När jag var tonåring och skar mig i armarna var det för att jag inte visste hur jag skulle hantera min ångest, ingen hade visat mig det och jag hittade en egen lösning. Den lösningen var ingen vidare bra men jag hade INGET annat sätt. Idag är jag 35 år och fortfarande har ingen presenterat en alternativ lösning för mig. Nu skär jag mig visserligen inte längre utan har försökt att hitta andra knep och uppenbarligen lyckats då jag inte är fast i beteendet längre. Men vissa personer kommer sig inte ens för att leta! Vi måste därför bli bättre på att visa på alternativ, erbjuda möjligheter, chanser. Det handlar inte om att “skärpa” sig. Vi måste sluta tro att “de kan om de bara vill”. För många gånger är det inte viljan som är problemet.

Vi får inte ge upp på dessa personer, vi får inte tro att de inte kan eller inte vill lyckas. För det kan de, vi behöver bara visa dem andra alternativ.Om du ger upp tron på dem kan du räkna med att de själva förmodligen gör det också.


Bakom stängda dörrar

door-handle-509472_640

Bakom stängda dörrar har barnet ont i magen varje dag, anstränger sig ständigt för att passa in.

Du tycker att han skriker och slåss, men han försöker bara att rädda sitt skin.

Bakom stängda dörrar anklagar han sig själv, han vill finna lösningen på något sätt.

Men hur mycket han än försöker verkar han inte kunna göra något rätt.

Bakom stängda dörrar har föräldrarna sin kamp, och ALLT går dem emot.

Dörrar som smäller, Söndrigt porslin, bråken har fyllt sin kvot.

 

Bakom stängda dörrar växer ensamheten, utanförskapet. En bubbla som bara kan spricka.

Men ingen annan än dem innanför dörrarna kan höra klockan ticka.

Bakom stängda dörrar växer liten till stor och fortfarande inga vänner han har.

Men sorgen, föraktet, skammen, sitter för alltid i honom kvar.

Ensamheten bor i hans ådror, utanförskapet lever i hans blod.

Allt skedde framför era ögon, fast att ni inte förstod.

Bakom stängda dörrar finns två vettskrämda föräldrar, på väg att förlora sin son.

Hjälpen finns så nära, men ändå så långt ifrån.

Bakom stängda dörrar finns en familj bortom räddning, vars värld håller på att explodera.

Kanske till någons lättnad, poff, borta, så finns de inte mera.

Ropen på hjälp tystnar, glansiga ögon möter varandra.

Livet när det är som värst, att inte vara som “alla andra”.

lost-84523_640