Mina böcker


Kunskap om ångest, en rättighet för alla?

Annas oroliga mammaPsykisk ohälsa ökar i Sverige.

Enligt försäkringskassan så är den en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna just nu. Tre av fyra har själv varit drabbade eller är nära anhörig till någon som är det. På hjärnkolls hemsida kan man också läsa att tre av fyra personer hemlighåller sin psykiska ohälsa för sin omgivning. Nästan varannan upplever att andra människor någon gång har undvikit eller tagit avstånd från dem när de väl berättat.

I flera av dom här hemmen finns barn.

Barn som inte får veta varför mamma gråter, pappa ligger i soffan eller varför någon av föräldrarna äter medicin. Genom vår tystnad för vi vidare skammen, tabut. Vi visar våra barn att det här är inget vi ska prata om utan istället något att skämmas över.

Jag vet flera barn som under min uppväxt har haft deprimerade föräldrar utan att “veta” om det. Där de lade mycket skuld och skam på sig själva. Det kanske är mitt fel att mamma är trött… Om jag bara gör så här så blir det kanske bra…. När jag tänker på det idag och ser barnets skuld och lidande blir jag väldigt förbannad över de vuxnas tystnad!Annas oroliga mamma

Barn vet, känner, förstår mer än vad vi tror.

Därför måste vi prata med dem. Att bryta tabut startar alltid hos dig själv. När jag stod på barnmässan kom det fram en lärare och tittade på min bok “Annas oroliga mamma” . En sådan här borde finnas i varje klass, sade hon. Det borde vara obligatoriskt. Och visst är det så, flera av barnen i en skolklass idag har en anhörig med psykisk ohälsa, och flera av dem kommer själv att bli drabbade.

Det är deras rättighet att få veta och vår skyldighet att berätta!

Varför ska vi hålla undan någon så vanligt och så viktigt från dem? Vi vuxna måste stå upp och ta vårt ansvar. Vi måste visa våra barn att det är ok att både må dåligt och vara ledsen, att det för många är en del av livet. Om inte du som förälder ger ditt barn denna kunskap vem ska göra det då?

Nej jag håller med! Annas oroliga mamma borde läsas och diskuteras med alla barn. Barn behöver veta skillnad mellan ångest och rädsla. Behöver förstå att socialfobi inte smittar och att en panikattack aldrig är ett barns fel. Köp boken idag! Ge den till en skolklass, till fritids, till ditt barnbarn eller en älskad vän. Annas oroliga mamma är en hjälp för den som vill förklara ångestproblematik för sitt barn, eller kanske har man ett oroligt barn och vill hjälpa dem att förstå sig själv? Boken kan bli en naturlig ingång till att presentera sina egna eller en anhörigs problem 

Lämna en kommentar


Gratis e-bok 2 kommentarer

Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok om ångest

För nya följare förstår jag att det kanske inte är möjligt att gå fyra år tillbaka för att läsa alla mina blogginlägg, därför planerar jag att göra olika e-böcker till er där jag samlar omtyckta blogginlägg (givetvis utan kostnad) för att du inte skall missa något. Så nytt i webbshoppen är denna  Ord av ångest, där jag samlat lite blogginlägg jag skrivit om just ångest.

Denna finner du gratis i webshopen för direkt nedladdning i din dator (kommer i pdf fil). Fler e-böcker är på ingång.

Önskar dig en fortsatt bra dag!

Lämna en kommentar


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! 4 kommentarer

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Det känns nästan overkligt nu. Tiden jag gått igenom. Känns som en dålig dröm. Det enda som finns kvar är en bitter eftersmak och en sorg. En sorg över att mitt dotters första år är borta. Och att jag aldrig kommer att få det tillbaka.

Jag minns inte mycket mer än min ångest och mina tårar. Och jag blir både ledsen och arg över att inte kunna ge henne en historia om hennes barndom som hon vill höra. Idag skojar vi om det, skrattar åt det, hur jobbig hon var, skrikig, klängig, svår. Hur hon aldrig kunde sova och att mamma ALDRIG fick vila. Hon skrattar, jag med, fast att det samtidigt ömmar i mitt hjärta.
Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Jag tror aldrig att jag varit så olycklig i hela mitt liv som första året med min dotter. Det är nästan så att man skäms för att säga det men det är sanningen. Min ångest blev större än kärleken och depressionen var ett faktum. Det var först flera år senare som jag insåg att det inte var mig det var fel på, och att jag inte var ensam med att känna så här. Ingen runt mig kunde bekräfta mina känslor på den tiden, säga att de var sanna eller förstå hur jag mådde. I stället fick jag höra hur mysigt det var, hur mycket jag skulle uppskatta den här tiden…. för att den aldrig skulle komma tillbaka.

Och helt ärligt är det det sista jag vill. Ha bebisåren tillbaka! Som tur är finns det ju ett slut, även om det inte känns så just då.Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?Jag var så otroligt trött på alla glättiga mammor som gick runt och var så jävla lyckliga hela tiden. Jag funderade på om de vaknade upp med ett leende varje natt. Om de verkligen uppskattade att sova i halvtimmes intervaller och om barnets skrik förvandlades till musik i deras öron. Jag kunde för allt i min värld inte förstå hur de ens kunde ta ordet mysigt i sin mun. Framförallt inte i samma mening som barn.

Idag vet jag att den här perioden har gjort mig stark, att den har gett mig en helt annan erfarenhet än många andra mammor. Men ändå önskar jag att den inte fanns. I Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden delar jag och 16 andra mammor med oss om allt från förlossning till samliv. Boken skildrar småbarnslivet från den mörka sidan där oro, ångest och förbjudna tankar ligger i fokus.

Denna månaden finner du den i min webbshop för endast 59:- Passa på och köp, en uppskattad julklapp för såväl trötta som blivande föräldrar. Boken finner du här.

Lämna en kommentar


Ångestforum rekommenderar Annas oroliga mamma!

Ångestforum, annas oroliga mammaKänns så kul att ångestforum har läst min bok och rekommenderar den. Den har fått så goda recensioner att jag vill nypa mig i armen. Jag har fått mail från psykologer och kuratorer som tycker att boken är toppen. Jag har fått meddelanden från föreningar där boken har lästs i grupper för barn som har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa, men också från en och annan förälder som bara vill säga tack.

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Tänk att något jag suttit och knåpat ihop i min soffa kan komma till nytta för så många andra! Så jag vill tipsa er om boken, läs den för era barn! Prata om psykisk ohälsa, både för din egen skull men också för barnets. Men vill också återigen tipsa om ångestforum. En sida där du kan läsa bloggar, få nya vänner eller diskutera frågor med andra i samma, eller liknande situation som du själv 


Annas oroliga mamma -en berättelse om ångestsyndrom

 

 

 

 

 

 

 

 

“Det finns inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa hos föräldrar och därför är det extra viktigt att de få böcker som finns verkligen görs tillgängliga för alla. En text står sällan ensam och just i detta fallet är det positivt att författare och illustratör lyckas samverka så kreativt.”

FullSizeRender 2

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag en recension på min bok “Annas oroliga mamma” från BTJ (bibliotekstjänst). Vilket gjorde mig väldigt glad. Tyvärr har jag inte tillåtelse att dela med mig av hela texten utan får bara skriva ut delar av den. Men jag kan meddela att den var mycket positiv och att de både gillade min text och Johanna Cederqvists fantastiska bilder.

 

FullSizeRender 3

 

Min tanke med boken är att kunna prata om bilderna. Hur tänker/känner personerna? Och att man som vuxen antingen tar hjälp av den förklarande texten eller berättar själv utifrån egna erfarenheter.

FullSizeRender 4

 

Hur kan flickan på bilden känna att hon inte kan andas när det faktiskt inte är sant?

FullSizeRender 5

 

Varför kan man bli yr och illamående utan anledning?

FullSizeRender

 

Jag vill att man redan som barn blir uppmuntrad att prata om det som finns på insidan, att man får hjälp att sätta ord på känslor som är större än ens ordförråd. Att man får möjligheten att på en naturligt sätt prata om sin egen eller kanske en anhörigs problematik. Att istället för att dölja,  visa, förklara och förstå.


Välj livet i stället för kampen!

Idag träffade jag en kvinna 70+ som direkt stannade upp när hon såg min bok (Annas oroliga mamma). Hon började bläddra i den och jag såg hur hon började bli tårögd. När jag börjar prata med henne iakttog hon mig en kort stund. Nästan som för att avgöra om jag skulle klara av att lyssna på vad hon hade att säga. Hon börjar försiktigt berätta om sin ständiga oro, hur den tagit över hennes liv, barnens liv och förhållandet till sin man. Hon berättar om ångesten hon bär på, den stora tunga ångesten och jag kan nästan skönja den i hennes ögon.

Jag frågar henne om hon någon gång sökt hjälpt. Hon andas in snabbt och svara nej i samma utandning. Hon berättar hur hennes man och vänner stöttar henne, hur de liksom bär henne under en axel vardera.

-Jag kan hantera det säger hon.

-Det vet jag att du kan, svarar jag. Men livet är värt mer än att kunna hantera det. Vore det inte skönt att kunna njuta också?

Hon tittar på mig en lång stund. -Det är försent. Det är inte så mycket till liv kvar.

-Är det inte desto viktigare än faktiskt kunna leva lycklig dessa år du har kvar, än att bara härda ut?

-Ja det kan  man ju tycka, men nej. Det är försent.

Jag känner igen mig i henne, styrkan, stoltheten. Känslan av att inte vilja vika ner sig, ge upp kampen mot ångesten. Jag har också varit där, vägrat ge upp. Velat att den självmant ska lämna mitt territorium. Men idag vet jag att jag inte är svagare bara för att jag valde en flyktväg (medicin), idag har jag insett att det finns saker som är viktigare i livet än min motståndare. Jag räds inte min fiende, men att fly behöver inte vara samma som feg, för mig är det att välja livet istället för kampen.

Hon tackar mig för att jag skrivit boken, tackar för att jag gör det jag gör. Säger att jag är stark och viktigt. Sen går hon där i från.

Jag följer hennes ryggtavla när den försvinner ut genom dörren, och hoppas att hon innan det är försent hinner inse att livet inte går ut på att vara stark, och att också hon är viktigt.

 


Välkommen på bokrelease!

AnnasoroligaWEB[1]

Lördag & Söndag 8-9/11 kommer vi att medverka på Kulturfestivalen i Folketshus (Göteborgsvägen 11) Uddevalla där vi också kommer att fira vår bokrelease. Vi vill jätte gärna att DU kommer och firar denna dag med oss. Jag kommer att hålla en kortare föreläsning Lördag 13.30-13.50.

Så välkommen dit för att köpa böcker, lyssna på föreläsningen eller helt enkelt bara snacka psykisk ohälsa. Jag kommer att finnas på plats hela helgen mellan 10-17 och hoppas på att få träffa DIG där.

 

 

 


Barn bär också på oro och ångest!

AnnasoroligaWEB[1]

Idag var jag och läste min bok för en klass med nyfikna åttaåringar, och om det är någon som vet något om rädsla så är det ju dem. Vad mycket det finns att vara rädd för, och vad mycket de går och bär på!

Förutom att gruppen var aningen för stor för högläsning, (de var 24 st och jag skulle nog rekommendera en grupp på 6-10 personer så att man hinner svara på alla frågor och lyssna på dem ordentligt) så gick det jättebra. Jag hade endast 45 min till mitt förfogande och jag tror att de hade kunnat prata i minst 45 min till.

Slutsatsen efter mötet är att barn bär på mycket rädslor och att de ofta inte förstår dem själva, och då är det viktigt att vi vuxna finns där, hjälper till och förklarar. De bär på större tankar och mer oro än vad vi vuxna tror. Även i en så låg ålder. Boken lockade fram flera berättelser och det är något vi bör utnyttja i denna ålder då de faktiskt delar med sig. Våga fråga, våga lyssna!


Nu är det sagt… 2 kommentarer

Härom vecka kom mitt provexemplar av “Annas oroliga mamma” och innan dess hade jag inte berättat för min dotter (sonen är för liten för att förstå) om min ångestsjukdom. Anledning var att jag inte visste hur jag skulle kunna förklara det, vad jag skulle säga, hur mycket hon behövde veta och skulle förstå. Jag är medveten om hon vet om en heldel, det var ju därför boken blev till, och också anledningen till att jag valde att medicineras.

När vi läste boken gjorde hon ingen stor grej av det, jag antar att det för henne är naturligt. Inga frågor eller funderingar om just “sjukdomen”. Vi läste boken, pratade om bilderna, och jag förklarade att det var mig och henne som boken handlade om. Hon fnittrade och kunde känna igen situationerna och berätta utifrån sin egen synvinkel. Vi fick också en fin diskussion av de efterföljande frågorna, där vi pratade om hennes egen rädsla, och vad gör man när man är rädd.

 

Några dagar efter att vi hade läst boken var vi och storhandlade i en butik, sonen gick i väg tillsammans med pappa för att hämta mjölk eller dylikt medan jag och dottern stod och plockade andra varor. Helt plötsligt fick jag bara en kalldusch över mig -var är Gibson, undra om han förstod att Gibson gick med honom, tänk om han tappar bort Gibson. -Men mamma, nu är du orolig igen säger hon och tar min hand, istället för att själv bli smittad av min rädsla. Det var ett tecken nog, att hon hade förstått det jag ville berätta med min bok. Att man kan vara rädd utan att det inte finns en verklig anledning och att  också hon kan se skillnad på när den anledningen finns eller inte…

Nästa vecka ska jag besöka dotterns skola för att prata om ångestsyndrom. Ska bli spännande att se hur barnen tänker och resonerar. Återkommer med rapport!