Generaliserat ångestsyndrom


Vad jag vill att du ska veta om ångestsyndrom

Du vet hur det känns när man burit något för länge? När man får ont i nacke, armar och axlar. Så känns det, fast att jag inte kan släppa taget, jag kan inte lägga i från mig tyngden jag bär på hur mycket jag än vill. Den är fastkedjad vid min kropp, så även om jag släpper taget, kommer jag att få släpa den bakom mig.

I längden kommer jag att drabbas av förslitningsskador, kroppen är i ett spänningsläge och arbetar dygnet runt. Men jag har inget annat val än att bära med mig tyngden, och gå vidare.

Visste du att de flesta med GAD går väldigt länge utan att få någon hjälp, och när man väl söker hjälp så gör man det på grund av de somatiska symtomen. Så som muskelspänningar, sömnproblem, hjärt- kärlsjukdomar och mag- och tarmproblem. Personer med GAD löper också en högre risk för att drabbas av depressioner eller att börja självmedicinera sig med alkohol.

Det är inte ovanligt att personen har burit på problemet i 10-20 år innan personen får hjälp, eller att det förvandlas till ett livslångt lidande.

Du vet hur det känna att vara orolig, känna ett obehag i kroppen? Det är min frukost, det är så jag startat min dag. För oss med ångestsyndrom är det ett normaltillstånd.

Vi vet att våra tankar inte är på riktigt, likväl kan vi inte stoppa dem. Vi kan aldrig förebygga eller förbereda oss då ångesten ständigt byter riktning. Ena dagen har jag ångest över mina barn, andra dagen över att det ska vara något fel på mitt hus, tredje dagen över ekonomin. Det är aldrig så att jag själv får välja.

Vi pratar ofta inte om det, vi bär runt på det i tysthet, för om du läste mina tankar, såg hur ångesten färdades genom min kropp skulle du inte tro att jag var klok. Du skulle blir rädd, rädd för att du inte kan hjälpa mig, rädd för att själv bli drabbad. På ett sätt är du kanske till och med är glad över att jag håller den inne för du vill inte själv komma den nära.

Du kan tycka att jag överreagerar, är överdrivet spänd eller reagerar för snabbt på vissa händelser. Men det är inget jag själv kan styra. Jag har en förhöjd reaktivitet för stimuli oavsett kvalitet. Något inom mig letar ständigt efter hotfull information vilket gör att min grundnivå ständigt är högre än din. För mig klingar det aldrig av eller sjunker utan jag är ständigt beredd på ett hot. Även nattetid, varvid min sömnkvalite blir lidande.

Jag har en grundläggande störning i uppfattningen om risker och hot, det är ingenting du behöver säga till mig. Jag är fullt medveten om situationen, men kan ändå inte styra den.

Du har själv säkert varit med om att ångest kan påverka din livskvalité, men då vill jag bara påminna dig om den slags ångest du då säkert tänker på ofta är lindrig, kortvarig eller förståelig utifrån situationen man befinner sig i.

Du förstår säkert allt det här jag förklarar för dig, men det jag vill att du ska komma ihåg när du möter en person med ångestsyndrom är att din dåliga dag kan vara någon annans vardag.

Lämna en kommentar


Hur orkar du?

Vad jobbigt, brukar folk säga och titta medlidsamt på mig när de får reda på  mina katastroftankar. Vissa vill genast byta ämne, andra blir tårögda och undrar hur jag kan orka en endaste dag till. För alla vet vi hur ångest känns, och ingen vill ha den omkring sig.

Men jag fokuserar inte på ångesten. Jag letar inte efter känslan, tittar inte efter mörkret, för jag vet att det skulle kunna sluka mig.  Jag fokuserar på det där små punkterna av ljus, försöker att se allt det där andra som finns runt i kring.

I perioder av mitt liv har jag inte hittat de där små ljusen, andningshålen. Jag har bara koncentratet mig på mörkret, varit rädd, irriterad, uppslukad av dess närvaro. Men idag vet jag att det viktiga för att klara sig är att göra tvärtom. Även om mörkret många gånger är större än ljuset så låt den inte ta upp hela ditt synfält. Det finns liksom inget att hämta hem där.

Hur orkar du frågar folk. Jag orkar för att jag inte har något annat val. Jag orkar för att jag har valt att leva mitt liv och göra det bästa av det. Jag orkar för att jag valt att fokusera på det som fungerar, för att jag tillåter mig själv att känna och må som jag gör. Jag vet att ångesten fortfarande är med mig, men jag behöver inte ge den min uppmärksamhet, det förtjänar den inte.


Semester -en potentiell livsfara? 4 kommentarer

Väskorna är packade -NOT!

Väskorna är packade -NOT!

Semestern känns ganska långt bort, fast att det bara är tre veckor kvar, och som vanligt är jag och mannen lite sent ute. Igår satt vi och försökte komma fram till vad vi skulle ägna semestern åt. Utan resultat.

Att leva med katastroftankar kan vara tufft, men under sommarmånaderna kan det om möjligt kännas än värre. Farligheterna liksom hopar sig framför dig och semestern blir allt annat än en semester.

Jag är en person som gärna håller mig på hemmaplan, som helst vill strosa runt och vara nära skog och natur. Storstäder och utomlandsvistelser har aldrig lockat mig. Dels för att jag helt enkelt inte är det minsta intresserad, men också för att jag är livrädd för att flyga, åka båt, tåg, buss, bil, ja ni fattar. Jag vill stå med fötterna på jorden, i jorden, gärna barfota om jag själv får bestämma. Men nu får jag ju inte det längre.

Helt plötsligt har två barn något att säga till om. Barn som tidigare var så små att de nöjde sig med liseberg (vilket jag avskyr), eller dagsutflykter kring vatten (vilket även det gör mig livrädd). Ja ni kanske förstår varför sommaren väcker mer ångest för mig än vinter och höst 🙂

Frågar man barnen vart de vill åka nu så svarar de ju inte längre stranden. Nej förslagen som kom i går var Spanien och Paris. Alla deras kompisar åker ju utomlands HELA TIDEN, så varför får inte de åka? Ja, bra fråga. Vad sägs om svaret att mamma är livrädd för att flyga, eller för allt som är främmande egentligen. Eller för att hon har kontrollbehov, inte hittar, inte kan språket, eller för att allt är en potentiell livsfara i främmande länder.

Visst jag skulle kunna sänka mig själv men lugnande tabletter för att klara av att flyga, men sen då, man måste ju hem igen! Sist jag flög funderade jag på att bosätta mig i England för att slippa hemresan. Som ni förstår så blir det ju ingen vidare semester utan snarare en ren ångesttripp eftersom man vet att man på något sätt måste ta sig dit…och hem igen…och jag kryper hellre hela vägen än flyger.

Men ska inte semestern vara rolig, något att se fram emot, frågade jag min man igår. Är det inte anledningen till att man kallar det semester? Att ta mig utomlands är för mig ingen vidare semester. Men kanske måste jag offra mig för barnen, för familjen? Men måste jag välja mellan en flygkrasch eller att drunkna i havet?

Även om jag hade gått runt med flytväst, armpuffar och en flytring runt magen så skulle jag inte kunna känna mig lugn, inte ens om jag satt i livbåten hela vägen. Och blir det ingen semester för mig så chansar jag på att familjen inte heller får slappna av, att allt kommer att handla om att ta hand om mamma när hon får en panikattack. Ingen vidare semester!

Men jag vill offra mig för barnen, jag vill att de ska ha kul. Jag vill att de ska ha något att berätta för sina kompisar när de kommer tillbaka till skolan. Men kanske bara inte med livet som insats.

Jävligt roliga semestertips som inte har döden som utgång tas gärna emot!

Lämna kommentar


När minuter känns som timmar

-Mamma vi sticker iväg och cyklar, ropar sonen med en självklar röst i från parkeringen. Jag som håller på att greja i trädgården släpper det jag har i händerna och han har med en gång min fulla uppmärksamhet. Han undviker mina ögon och leder cykeln stadigt ut emot vägen. Med flackande blick och stammande röst frågar jag vart de har tänkt att cykla någonstans.

Tusen tankar utan svar rusar genom mitt huvud. Uppenbarligen får hans kompis i samma ålder cykla själv, storasystern är ju med så det ska nog gå bra, tänk om de börjar tävla med varandra, tänk om hon inte kan kontrollera dem, kan jag ens säga nej…

Vi cyklar bara i kvarteret svara han, fortfarande utan att möta min blick. Jag vet att han vet att jag är rädd, livrädd. -Bara runt kvarteret, inga tävlingar, ni cyklar försiktigt, ni ser er för, akta er för bilar, och ni…,han har förmodligen för länge sedan redan slutat lyssna. Jag vet det, ändå måste jag fortsätta att varna honom och hoppas att han ändrar sig.

Jag står ensam kvar och ser honom rulla ner för backen. Det känns som att det är sista gången jag ser honom. Jag älskar dig, ropar jag. Jag älskar dig med, ropar han till svar.

Nu börjar helvetet, det sliter och drar i kroppen. Kampen mot tankarna, mot känslorna, som stormar och tar över. Jag går in, fast att solen fortsätter skina utanför. Jag sätter mig ner, försöker bara hålla ihop. Minuter känns som timmar. Jag försöker styra tankarna, vara här och nu. NU när solen skiner utanför, NU när sonen har kul med sina vänner. Trots positivt tänkade sitter jag och har ont i mitt bröst.

När jag hör hans steg i gruset utanför kommer tårarna. Det är lättnaden som pyser ut, och jag kan inte stoppa den hur mycket jag än försöker. Jag möter upp honom, kramar honom, smeker hans mjuka lilla ansikte som jag nyss trodde mig sett för sista gången.

Trots att “faran” är över sitter tyngden kvar i mitt bröst resten av dagen. Mitt vuxna jag försöker att resonera med något inombords som är söndrigt och skört. Jag vet att det här varken är första eller sista gången, utan jag är tvärtom fullt medveten om att jag måste släppa taget, låta honom gå. Jag önskar bara att det inte fick  mitt bröst ätt smärta så 


Ångestgrupp i Vänersborg

Ångestgrupp i Vänersborg

Ångestgrupp i Vänersborg

I morgon kl 18:oo i studiefrämjandets lokaler (Vänersborg) kör vi vår första tolvstegsträff (har endast haft en information innan). Det ska bli jätte kul och jag ser fram emot att få träffa alla igen. Det ska bli så spännande att se hur denna gruppen (inklusive jag själv) utvecklas under året. Det kan ju gå hur som helst 🙂 Jag hoppas såklart på att vi blir ett sammansvetsat gäng som både kan skratta och gråta tillsammans, en grupp där man kan få lika mycket stöd som energi.

Missade du första träffen men är intresserad av att vara med? Du lika välkommen ändå!

Plats: Residensgatan 7 D , Vänersborg

När: 18-19:30

Vid frågor kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Du har väl inte missat att gruppen även finns på Facebook under Tolvstegsprogrammet mot ångest.


Att fastna i tanken

Att fastna i tanken

Att fastna i tanken

Så kan du inte tänka, säger många, eller du fattar väl att det är så. Sen ska dom ge den riktiga, logiska förklaringen som jag redan vet. För det är inte så att jag inte förstår eller vet om verklighetshalten i min ångest. Det vet jag mycket väl. Men det är som om min hjärna ändå väljer att tro på den negativa tanken fast att jag vet att den positiva tanken är mycket mer logiskt. Inuti mig är det liksom inte så att jag får välja. Huvudet väljer per automatik den svartaste tanken och oavsett om jag lägga fram 100 bättre, ljusare och mer logiska tankar så vill min hjärna inte se dem.

Jag vet att de kanske är omöjligt för min omgivning och förstå, jag förstår det knappt själv. Men det sista jag behöver är en förklaring på hur det skulle kunna vara, för jag vet redan det. Som exempel kan jag ta en vanlig ångesttanke som dyker upp på sommaren, varje jävla år kommer den med lika stor säkerhet som räkningarna gör med posten i slutet av månaden.

Jag får för mig att vi har mögel, svamp eller ohyra i vårat hus. Varför just på sommaren? Jo på sommaren finns det massa konstiga djur och det räcker att jag ser ett inomhus, ser jag då två så är ångesten skyhög för då vet jag med all säkerhet att huset är fullt av ohyra och kommer ramla ihop när som helst. Eller dofter, på sommaren kommer det dofter och knackningar i huset och hur mycket jag än försöker ignorera det så lever ångesten i mig i flera månader.

Min man kommer med samma förklaring varje år, väderskiftningarna gör att trät sväller eller krymper vilket orsakar dessa ljud. MEN DET HJÄLPER INTE, hela sommaren är förstörd. Och dofter, ja det kan vara allt möjligt, oftast är det ingen annan som känner dem, men jag känner dem över allt och är säker på att det är mögel.

Varje sommar ringer jag försäkringsbolaget och dubbelkollar att huset är försäkrat upp till nock, jag surfar runt på anitximex sida och undersöker småkryp och försöker på flera sätt lugna mig själv.

Logiska tankar skulle vara att vi renoverat om hela huset från källare till tak, vi har brutit om innerväggar, ytterväggar, fönster, dörrar och golv, skulle det vara några större fel så hade det visat sig. Eller när det väl dyker upp så kommer jag märka det……men det hjälper inte..

Jag kan inte välja mina tankar, det är det som är problemet. Det är liksom att jag fastnar i själva tanken, och inte kan ta mig ur den. Men det betyder inte att jag inte vet hur ologisk eller onödig min ångest är.


När bägaren rinner över….

Droppen som får bägaren att rinna över

Droppen som får bägaren att rinna över

Ibland blir det bara för mycket. Jag skulle bara vilja trycka på en avstängningsknapp och pausa livets bekymmer. Häromdagen var en sådan dag. Jag satt i godan ro med min kopp kaffe och får för mig att läsa tidningen. Något av det första jag ser är en artikel om hur butikskedjan Glitter återkallar några mobilskal då det visat sig vara giftiga. Min första känsla är ilska. Jag vill välta bordet och skrika rakt ut, sedan vill jag gömma mig i ett dike resten av dagen. Helst naken omgiven av obesprutat gräs för att vara på den säkra sidan (i skugga såklart för att minimera cancerrisken).

Idag spelar det ingen roll vad man gör, vilka val man tar. Du utsätts ständigt för yttre fara. Är det inte hot som IS eller krig, så är det ozonskikt, radonhalter, eller strålning. Har du riktig otur börjar till och med din egen kropp kriga mot dig och skapa dödliga sjukdomar. Inte nog med att du måste rädda dig själv och din familj, du måste rädda resten av världen också. Du ska hjälpa flyktingar, svältande barn och skadade hundar i andra  länder. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen, men för mig blir allting bara för mycket.

Vi bombarderas med att äta ekologisk, röra på oss och se till att vår omgivning är så “giftfri” som möjligt. Samtidigt ska vi jobba heltid och ta hand om våra barn. Att bara oroa sig känns som ett heltidsarbete för mig!

De är ju inte bara de yttre hoten du måste passa dig för, nej, alla de där små grejerna som indirekt tar död på en, du vet lån, räntor, val av el, eller hur man ska rösta. Ja ni vet allt sånt där ska man också ha fullständigt koll på samtidigt som bekämpar världsproblemen. Jag försöker att avskärma mig så mycket jag kan, jag vill inte se, jag vill inte höra, jag har tillräckligt med oro inom mig ändå. Som om jag inte hade tillräckligt den dagen ringer telefonen, -Hej, jag ringer från ….har du tänkt på din pension? Jag skulle vilja ge honom en snytning genom telefonen, tack för att du väckte den sovande tanken, en sak till att lägga på listan av saker jag just nu kan oroa mig för. Jag slänger på luren. Om jag har tänkt på min pension? Jag är glad om jag ens lever fram till min pension vill jag skrika.

Nej, jag hade inte köpt något mobilskal på Glitter, så egentligen borde jag som alla andra bara bläddrat förbi och fortsatt och dricka mitt ekologiska kaffe. Men för mig räcker det med en liten liten grej, ett ord, en doft, en insikt för att väcka oproportionerligt stora ångesttankar hos mig. Min ångestbägare är liksom dagligen full och då krävs det bara en liten droppe för att få den att rinna över.

När världens bekymmer hamnar på mina axlar blir jag hjälplös, förlamad. Jag kan inte som andra bara skaka av mig dem och gå vidare. Jag får liksom inte plats med andras bekymmer. Jag har mer än tillräckligt med mina egna. Ett giftigt mobilskal förgiftar min dag, och flera dagar där efter. Jag har svårt att värja mig, skydda mig, svårt att ens släppa tanken på världens alla faror.

Nej, mitt glas är aldrig varken halvtomt eller halvfullt, det är överfullt.


Ångestens dag 2 kommentarer

Ångestens dag

Ångestens dag

Ibland svämmar hjärnan över av otäcka tankar. Fast att solen skiner utanför är man helt mörk inuti….

Idag var en sån dag.

En sådan dag när varje känsla i min kropp förvandlas till en farlig sjukdom, en sådan dag där varje möte med en annan människa förvandlades till en potentiell fara för mitt liv. En sådan dag där en olycka lurade runt varje hörn.

Idag var en sådan dag där tankarna var för tunga för att uttala, för snabba för att hinna bromsa och för starka för att kunna sudda ut.

Idag var en sådan dag där det inte spelade någon roll hur positivt jag tänkte, hur mycket jag log eller hur mycket jag försökte sysselsätta mig själv. På insidan bar jag ändå hela tiden samma känsla.

Idag var en sådan dag då en katastrof hela tiden var på väg att inträffa, en dag då det var en fara för mitt liv, en dag då jag inte kunde skaka av mig den där iskalla känslan.

Idag var en sådan dag då jag visste att mina tankar ljög, men min kropp ändå tolkade dem som sanning.

Idag var en sådan dag där jag önskade att det fanns en stoppknapp, en dag där jag velat pausa, stänga av. Men istället blev det hack i skivan och mardrömmen spelades på repeat. Bilder som dyker upp helt utan anledning, tankar som skapas utan förvarning.

Ångestens dag.

Idag var en sådan dag.

 


En vardag med katastroftankar

En vardag med katastroftankarJag har fått en ny kompis idag, säger dottern och ler. Jag blir varm inombords.

Vad kul, vad har ni gjort i dag då?

Vi var ute vid bäcken och gick på isen, jag var jätte rädd men hade en pinne med mig. Värmen försvann lika fort som den kom och hela jag frös till is.

-Is? Vad menar du? Vilken is? Hur djupt är det där? Du får inte gå på is! Hundratals olyckor flimrar förbi mina ögonlock.

-Men det är inte djupt.

-Det spelar ingen roll hur djupt det är, DU får inte gå på den isen.

Dottern lugnar mig och lovar att inte göra om det, men tankarna sitter ändå kvar hela kvällen. Jag är orolig, spänd och olyckor spelas upp som en film i mitt inre. Jag försöker att slå i från mig tankarna men det dyker hela tiden upp nya. När jag går och lägger mig är isfilmen fortfarande på, och alltid med ett lika tragiskt slut. Det känns som att ha blivit instäng i en mörk biosalong utan att ens ha köpt biljett, till en film som går på ständig repeat.

Jag sover oroligt och vaknar upp med samma bild jag hade framför mina ögon som när jag somnade. Jag försöker att lugna mig själv genom att säga till mig att hon är klok, att hon har lovat och att vattnet faktiskt inte är så djupt, eller?

Jag försöker begrava mig i arbete men istanken vägrar smälta. Mot min egen vilja tar jag telefonluren och ringer upp fritids.

-Hej det är mamma. Du jag tänkte på det vi pratade om igår. Jag känner mig orolig och vill verkligen inte att du går på isen igen. Jag kan höra hur hon ler.

Nej mamma, det ska jag inte. Hon låter lugn, varm om rösten och jag hör att hon njuter av min omtanke.

-Ok det var bara det, då kan jag släppa det, jag älskar dig. Som en tvättsvamp suger hon i sig varje ord som lämnar min mun. Så snabbt att jag knappt känner att jag har sagt det. Jag vill bara säga det igen, igen och igen.

Och jag dig mamma, och jag dig.

Filmen pausas och jag blir lugn,,,, i några timmar. Trots att jag kastat batterierna och hoppat sönder fjärrkontrollen är det som om någon ändå lyckats hitta playknappen, och allt börjar om från början igen…..


Avskedsbrev -Hejdå ångest! 2 kommentarer

Avskedsbrev -hejdå ångest

Avskedsbrev till min ångest..

Du har kommit mig så nära att jag ibland inte vet vem som är jag, och vem som är du. Vi kom att leva så tätt tillsammans att jag fick som vana att ständigt skydda mig bakom dig, leva i din skugga. I perioder trodde jag faktiskt att du var min vän, att du faktiskt ville mig väl, medan jag i andra perioder avskytt dig som pesten, undvikit dig och fått kalla kårar längst min rygg när jag känt att du var i närheten.

Jag ljuger ändå om jag inte skulle säga att du har betytt mycket för mig, ty du har varit med i större delen av mitt liv, sett mig växa upp men samtidigt fått mig att krympa.

Jag älskar dig och jag hatar dig ångest! Jag älskar hur jag kan känna mig trygg i din famn, hur du får mig att känna att jag kontroll, samtidigt hatar jag att du skrämmer mig, att du även i lyckliga stunder målar upp elaka scenarion i mitt inre.

Du har varit viktig för mig, du blev min trygghet när jag inte hade någon annan, du blev den enda jag kunde lita på.
Jag vill inte säga att jag kommer att sakna dig, men du lämnar ett tomrum efter dig som jag inte vet hur jag ska kunna fylla. Hur ska jag bete mig om jag inte längre ska vara försiktig, rädd? Vem är jag utan dig?

Men du har svikit och sårat mig ångest! Du har tagit en större plats än den jag från början gav dig. Du har ätit upp även mina lyckliga stunder och har stulit tid från min sömn. Jag kan inte längre lita på dig, vilket gör att vi måste gå skilda vägar du och jag.

Just nu är jag mer rädd att ha dig på håll än att känna dig vid min sida, för tänkt om du smyger dig på mig, tänk om jag inte ser när du kommer? Det skrämmer mig att du ska få flyga fritt och kanske attackera mig när jag som minst anar det. Du försöker övertala mig att jag ska fortsätta hålla din i hand, att det är lättare att ha dig nära. Men någonting inom mig säger att jag måste släppa taget, måste låta dig gå. Därför Ångest, säger jag för sista gången hejdå!