ADHD


Vad andra tycker och vad jag tänker   Recently updated !

Många tror att ADHD-problematiken bara hör barnstadiet till men sanningen är att det är ett livslångt problem. Visst problemen växer, krymper eller förändrar sig men likt väl är de där. Eftersom jag möter otroligt många med ADHD i mitt arbete vet jag om att jag inte är ensam med min upplevelse och kanske gör det mig extra ledsen. Många av oss har hela livet fått höra att vi ska lugna ner oss, sitta still och varva ner. Idag låter tillsägelserna annorlunda men innebörden är precis samma sak.

Hur orkar du? När ska du vila? Jag blir trött bara jag hör på dig! Djup suck… Du måste lära dig att göra en sak i taget! Jag frågar dig inte ens längre för du har alltid en massa nytt på gång.

Det är bara några exempel på vad jag får höra, ibland varje dag, ibland någon gång i veckan. En vuxen person säger till mig att jag borde ta det lugnt, varva ner, fast har förpackat det med lite finare ord. Och jag vet att ingen vill något illa, tvärtom, många är avundsjuka på min så så gott som aldrig sinande energi. Men varje gång de där orden sägs så känns det inte som en komplimang utan mer som en bekräftelse på att jag är annorlunda och borde passa in i ledet för att ni ska orka med mig.

Alla tips och råd vi med ADHD fått under vår livstid handlar ALLTID  om att följa normaliteten, ha ETT jobb, ETT intresse, vara LAGOM, inte göra FÖR mycket. Vilket betyder att vårt sätt med tusen ideér och “all in” är fel. Problemet är att det är kämpandet efter normaliteten (som enligt mig) gör oss sjuka.

När jag reflekterar över när jag mått som sämst i livet så är det inte när jag haft som mest att göra utan tvärtom, som minst. När jag lever utan måsten och mål går jag på sparlåga och depressionen är ett faktum.

-Jag får inte ha så många ideér, sa en klient till mig i veckan.

-Säger vem?!?!

-Alla andra.

Vilka är då de andra? Jo personer utan diagnos. Personer som inte förstår hur det är att stångas med tusentals tankar.

-Jag måste lära mig att vara tålmodig, sa en annan.

-Hur då?

Att försöka och försöka och ständigt misslyckas kommer aldrig att göra dig till en lyckligare människa. Vi med ADHD ska inte passa in i ledet, vi ska sticka ut! Det är det som är själva syftet. Varför har du annars fått de personlighetsdrag du bär på? För att låtsas vara någon annan? Du behövs för att du är unik och du ska aldrig försöka bli något annat.

En av mina klienter kunde under vårt samtal se att det var när han försökte anpassa sig, göra som alla andra som han fick återfall. Han blev rastlös, uttråkad, kände mörkret komma emot honom och hittade en snabb lösning för att mota bort det. Amfetamin. Många beskriver att drogen får dem att bli “vanliga” kunna göra allt som alla de andra kan, så som att sitta still i längre stunder. Frågan är om det är något vi verkligen behöver avundas och anpassa oss efter?

För vi med ADHD kommer aldrig att kunna leva lagom. Vi behöver lust och kickar för vår överlevnad, på ett eller annat sätt. Jag vill därför påminna dig om att du inte ska lyssna på vad andra tycker, du ska lyssna på vad du tänker. Mår du bra av att ha fyra jobb samtidigt -fortsätt, sluta aldrig för att någon annan säger att det är för mycket. Har du tusen bollar i luften -härligt, sluta inte med det för att få någon annan att må bra.

Jag är så jävla trött på vad alla andra tycker! För den enda referensramen de utgår i från är sig själva. Så från och med nu vill jag att du skiter i alla andras åsikter. Vem du än är, tro ALLTID mer på dig själv än på någon annan!

Lämna en kommentar


Att mota bort sin trötthet

Efter tre års kö tid (eller är det kanske 4) har jag äntligen blivit erbjuden kbt-samtal genom öppen psykiatrin. Egentligen var det inte KBT jag ville ha, utan samtal med en psykolog. Men man får väl vara glad att någon överhuvudtaget vill prata med en . Jag är medveten om att KBT kanske inte är det jag behöver hjälp med, så vitt jag vet har KBT inte så stor effekt när det kommer till generaliserat ångestsyndrom. Men vi gör ett försök…

“Jag vill bara prata med någon, säga saker högt, gråta, samla ihop mig och gå där ifrån. Om och om igen.

Jag tänker på terapi som en inre massage, något vi alla behöver, vissa mer än andra. Själv tror jag att jag behöver gå regelbundet för att hålla mig i form. Eller åtminstone få chansen att testa på…..om det är hjälpsamt.

Jag är en jävel på att tappa bort mig i mina egna tankar, att trassla in mig, inte hitta ut. Eller ja, förr eller senare kommer man ju loss, mer eller mindre skadad.

I fredags pratade vi om vila. Ett ord som nästan skrämmer mig, gör ont. Blir stressad av tanken att sitta, eller ännu värre ligga, och göra ingenting. Det är inget jag vill känna, nej jag kan känna mig avundsjuk på sånna som kan ligga i soffan en heldag, som kan låta dagarna gå utan att få något gjort, och inte må dåligt över det. Det låter så härligt, i alla fall när man kan välja det själv, göra det ibland. Men att inte göra någonting känns som att kasta sig ut för ett avgrundsdjupt hål. Man faller fritt och vet inte vart det ska stoppa.

Jag får kamp och flykt känslor i hela min kropp. Så har det alltid varit. Kan jag inte fly, ta mig där ifrån, blir jag arg och vill slå mig fri. Som tur är, är det sällan någon som tvingar mig till lugn. Jag brukar alltid kunna sysselsätta mig eller ta mig där ifrån.

Som läxa denna veckan ska jag vila i 10 minuter, utan att göra någonting. För att göra det enklare för mig tänker jag att jag ska meditera, då känns det ändå som jag gör något, för problemet ligger i att göra ingenting. 10 minuters guidad meditation är inga problem för mig. Men 10 minuter utan någonting är lite svårare.

Ibland undrar jag om det är något jag måste kämpa mot, det där med vilandet. Det är ju svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag vet att under all min energi finns en massa trötthet. Men jag låter den aldrig komma fram. Så länge man håller sig sysselsatt så skjuver man undan den, men kan inte det också vara ok?

Måste man släppa fram tröttheten? Det finns ju folk som är trötta jämt och de får inte någonting gjort och de mår inte bättre av det. Min motsats kan man säga. Kanske släpper de fram tröttheten till den grad att de inte hittar sin energi. Medans jag gör tvärtom, motar bort tröttheten genom att ständigt vara energisk.

Rätt eller fel, vem avgör?

Lämna en kommentar.


Lika men olika

Lika men olika

Lika men olika

Min son har svårt att sitta still. Han rör sig oavbrutet, låter, välter saker, eller ramlar själv omkull. Sitt still, lugna ner dig, lägg av, är ord som lätt kommer per automatik när man är i närheten av en sådan person. Det händer att man bli trött, sur, irriterad när man lever intill en virvelvind samtidigt som man själv strävar efter lugn och ro. Man strävar efter att ha saker på samma plats, men virvelvinden gör lätt att saker går sönder eller blåser omkull.

Jag tänker att jag som borde förstå honom som mest skulle hantera det bäst. Men så är inte alltid fallet. Du klarar att sitta still nu kan jag säga strängt i de stunder jag själv tycker att det är enkelt. Glömmer helt av att det för honom är svårt. Jag kommer på mig själv hur det känns när rastlösheten river i min kropp, hur jag istället för att fara runt som en virvelvind förvandlas till ett åskmoln. Jag blir arg, irriterad och sliter mig alltid loss. Aldrig att jag sitter still när de där känslorna far runt i min kropp, ändå förväntar jag mig det av honom. Det som egentligen är så enkelt kan bli så svårt.

Känslorna är samma, men situationerna annorlunda. Lika, men ändå så olika. Lätt att kräva så mycket av någon annan, men inte klara det själv.

Lämna en kommentar


En vanlig dag med kort arbetsminne

  • Vattnar tre blommor i ett rum och när jag är på fjärde blomman minns jag helt plötsligt inte om jag vattnat de första tre.
  • När gör mina kvällsbestyr (borstar tänderna, tvättar mig och går på toaletten) innan läggdags minns jag aldrig om jag faktiskt gick på toaletten och gör det därför alltid en extra gång.
  • Vart lade jag…….(lypsyl, nycklar, glasögon osv).
  • Vart parkerade jag bilen?
  • Ställer en fråga men minns aldrig svaret (måste därför ställa den igen, helst inte till samma person för att undvika att framstå som totalförvirrad).
  • Lever alltid med känslan “det var något jag tänkte säga/göra, men minns inte vad”.
  • Går in i ett rum med glasögon på mig för att hämta en bok. Kommer ut ur rummet utan både glasögon och bok. Vad f#!”n hände!

Lämna en kommentar


Tips NPF-poddar!

Bild:pixabay

Vill tipsa om några NPF-poddar för er som finner ämnet intressant. Kanske jobbar du inom skola eller bara vill lära dig mer. Själv ska jag i ärlighetensnamn säga att jag inte lyssnar just jätte mycket på poddar på det ämnet. Men det beror inte på poddarna utan mer att jag känner mig fullmatad med information. Men jag tycker att det är så himla viktigt och är glad att alla dessa människor tar upp ämnet så varsågod, och du får gärna fylla på med andra NPF -poddar i kommentarerna om jag missat några.

Lämna en kommentar


Fördel ADHD

Fördel ADHD

Fördel ADHD

Om man bär på en superkraft bär man också på en svaghet. Att vara bra på något innebär oftast att man är dålig på något annat. Idag talar man ofta om fördelen med ADHD, eller vilken superkraft diagnosen kan innebära. Jag är verkligen inte den som pratar negativt om diagnosen, men allting har två sidor. För vissa är tanken om ADHD som superkraft hjälpsam och för andra motsatsen.

Men om man tänker på superhjältar vilket är dem som vanligtvis bär superkrafter, så kan man se att de flesta av dem hade svårt att hantera sina krafter från början. Nu är jag ju inte den personen som sett alla dessa superhjältefilmer men om jag minns rätt så fick spindelmannen öva en hel del innan han kunde klättra på väggar och skjuta ut sitt nät. Han misslyckades ofta och slog sig rejält. Och jag gissar att flera av dessa “hjältar” upplevde sina krafter som problematiska till en början.

Jag tänker att det är samma sak med dina “ADHD-krafter”, du måste lära dig att hantera dem. Det handlar också om att hamna i rätt miljö, i fel miljö träder i vilket fall aldrig mina krafter fram. Alla vet idag vilka dåliga sidor man ofta bär när man har en ADHD diagnos (så som rastlöshet, otålighet och koncentrationsproblematik) och många vet numera också ofta det positiva sidorna (så som att man kreativ, energisk och orädd).

Det man behöver lära sig när man får sin ADHD-diagnos är hur man balanserar dem och hittar en miljö som är gynnsam. Det var tex ingen som sa till mig att jag inte skulle jobba detaljfokuserat, jag var värdelös och misslyckades varje gång. Hade jag fortsatt att försöka hade det brutit ner mig. Att driva ett företag, eller vara chef, är något som ofta passar en person med ADHD bättre då arbetsuppgiften är att ha en större överblick.

Den där energin man bär, ja jag kan hålla med, verkligen en superkraft, om du vet vart du ska lägga den. Men bär på den utan att ha någonstans att göra av den och den slår omkull dig direkt. Det finns ingen instruktionsmanual som kommer med diagnosen, men jag önskar ibland att det vore så.

Så här gör du för att fördela din energi jämt under dagen….

Så här gör du för att återfå din koncentration när den försvinner….

Ja ni fattar. Men varje person måste testa sig fram, göra fel, göra rätt. När man tillslut lärt sig hur man ska kasta ut sitt jäkla nät eller klättra på väggar är man för utmattad för att ens kunna resa sig upp. Misslyckanden och felsteg kostar. Vi vuxna som kan välja hur vår vardag ska se ut, kan efter många år av misstag och felförsök lära oss att leva med våra superkrafter. Det kan till och med börja gynna oss, bli vår fördel. Men inte för barnen…

Inte en enda ADHD-unge går på skolgården stolt över sin kostym. För även om barnet kan både klättra på väggar och skjuta sitt nät så är det där inte tillåtet. Där behöver man vara som alla andra och hur skall man kunna vara det? Det finns fördelar med ADHD, och det kan vara en superkraft. Men om dessa superhjältar skall leva mitt ibland oss måste vi ibland anpassa miljön efter dem och inte låta dem anpassa sig efter miljön. För då är det inte längre någon superkraft, kraften blir till kryptonit och får människan att gå sönder inifrån.

Jag vill därför påminna dig om att det inte är något fel på dig, utan att du måste hitta miljön där du kan få växa. För vad har man för fördel av att kunna flyga om det är förbjudet att lyfta från marken?

Hitta därför din plats, testa dig själv, och rädda därefter världen <3

Lämna en kommentar


Livet utan skyddsnät

Att dansa på lina

Livet utan skyddsnät

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Att jag ständigt lever på hög höjd. Det är en magisk känsla, och dom där nere tittar beundransfullt på.

Titta på henne, säger dom och pekar. Jädrans vilken balans hon har!

Ibland står det ett helt gäng där nedanför, klappar händer och visslar. Jag kan vinka och göra ett extra skutt allt för att få en extra applåd.

Men sen ekar det tomt och linan börjar svaja. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så fortsätter linan att gunga.

Jag är trött, mina ben darrar och jag lever under en ständig risk att falla. Linan svänger fram och tillbaka men jag håller mig kvar. Medveten om att fallet blir stort om jag tappar greppet, och att jag då kommer att slå mig rejält.

Jag vet att vi någongång kommer att träffas. Marken och jag. Förr eller senare med en dundersmäll.

Jag längtar efter publiken, att någon ska se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Men gatan är sedan länge tom.

Utan skyddsnät står jag ensam kvar. Inga piruetter eller extra hopp får linan att sluta gunga och att stå still hjälper inte heller mina svajiga ben.

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Jag balanserar genom dagen med en ständig rädsla att falla. Med utfällda armar promenerar jag genom folkmassor och tomma gator. Utan skyddsnät. Jag önskar att någon skulle se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Lämna en kommentar


Nackdelen med drivkraft

“Om jag bara hade haft hälften av din drivkraft så hade jag varit glad”

“Jag önskar att jag också hade varit som du”

“Jag hade också önskat att jag hade haft den där energin”

“Det måste ju vara lätt om man har sådan där energi”

Suck. Jag vet inte på hur många olika sätt man kan säga det men jag har hört det mesta. Den där drivkraften jag besitter ska man avundas. Hade andra haft den så hade livet helt klart varit lättare, ja det hade sett helt annorlunda ut.

Tankarna om drivkraft är ofta positiva, som att det är en förmån, något jag ska vara evigt tacksam för, och som om den endast vore lätt att bära. Man pratar helt enkelt om det endast i positiva termer.

Men om man inte har någonstans att lägga den där drivkraften, då blir den inget vidare positiv. Men det tänker folk oftast inte på.

Men vad är då drivkraft egentligen? Googlar man ordet får man upp motivation och motor. Men ingen och då menar jag verkligen INGEN har sagt: det måste vara jobbigt att ha den där motorn på gång hela tiden. För det är precis så det är, eller i vilket fall så det känns för mig. Som en motor som går på högvarv hela tiden. Känns ordet lika positivt då?

Har man en motor på tomgång eller motivation utan riktning, då känns det istället som att gå sönder inuti. Då står ingen där och applåderar över min drivkraft. Vila, ta det lugnt, kan de säga. Som om det för mig vore något val.

Min drivkraft känns som en klåda inombords, utan möjlighet att få klia tillbaka. Får jag inte utlopp för känslan blir jag irriterad, rastlös, och till slut deprimerad. Nej drivkraften är inte alltid enkel att bära, tvärtom. Så fort koncentrationen tar slut tappar man fart rullar runt på tomgång och inte vet vilket håll man ska köra. Det är slitsamt, förvirrande och stressigt.

Så nästa gång du ska fälla någon snäll kommentar om den fantastiska energin en ADHD-människa besitter så kom ihåg att det också finns stora baksidor men den och istället för en smekning kan kommentaren komma som en smäll i ansiktet. Jag menar inte att jag hade velat vara utan den där drivkraften som får mig att arbeta 200%, jag menar att jag önskar att jag hade ett val, en av och på knapp. Drivkraften försvinner inte för att det är helg, för att det är jul, för att du har besök av vänner. Den sitter där och skaver hela tiden vilket gör det svårt för dig att vara närvarande då du redan är på väg till annat.

Utifrån sett kan drivkraften vara en enorm tillgång, en dröm att få besitta. Men inifrån kan den störa, skava och från och till göra riktigt, riktigt ont.

Lämna en kommentar


Bokrelease!

Trodde nästan aldrig den här dagen skulle komma. Har känns som ett evigt väntande, overkligt. Jag har bara väntat på att få lägga det bakom mig, vilket jag älskar att göra. Stryka streck över saker och gå vidare. Men i fredags kom den, boken. Tre lådor á 500 böcker står nu och väntar i min hall. Härliga känsla!

Nu är datum för release bokad. Jag har föreläsning om boken för lekmannaövervakare på frivården bara någon timme innan. Så det blir lite med andan i halsen. Men jag tror ändå att det kommer att bli bra <3

Bokrelease

Bokrelease

Så kommande veckor består av planering för bokrelease. Känns spännande och samtidigt jätte läskigt. Jag vet att det kanske är en svår tid nu i December, att folk kommer vara upptagna med annat. Men jag har inte tålamod att vänta. Jag vill bara ha det gjort!

Releasen kommer hållas i brottsofferjourens lokaler och det känns jätte kul. Både brottsofferjouren och attention kommer finnas med under hela releasen. Två så viktiga föreningar!

Ja, jag hoppas i vilket fall på en fullsmockad lokal och ett tomt bokbord innan kvällens slut. Det hade ju varit drömmen! Så kom och fira med oss, jag vill jätte gärna träffa DIG där! Ta med dig vänner, grannar eller en främling du hittar på stan. The more the merrier!

Vi bjuder på glögg med tilltugg (så långt lagret räcker).

Välkommen!

Var: Brottsofferjourens lokaler, kyrkogatan 29 a, Vänersborg

När: 11 dec kl 20-22

Lämna en kommentar


Dumhet eller otålighet 2 kommentarer

Dumhet eller otålighet

Dumhet eller otålighet

Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.

Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.

Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.

Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.

Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.

Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.

Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.

Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?

Lämna en kommentar