Blogg


Glad midsommar!

Ville bara hoppa in och önska er en glad midsommar. Vi håller tummarna för att vi ska slippa spöregn idag va? Känns helt sjukt att ett halvår har gått. Var det inte nyss Januari?  Hoppas kommande månader går lååååångsamt. Så att man hinner njuta rejält av både sol och värme <3

Nej nu ska jag flytta mig från datorn! Nu är det dags för en 10-minuters meditation och långpromenad med vovven. Önskar er alla en fin dag! 


Kära barn…   Recently updated !

Kära barn

Kära barn

Du tror att du känner och vet allt men sanningen är att du har inte ens upplevt hälften av sorgerna som kommer träffa dig i ditt liv (men inte heller hälften av glädjen). Du kommer att bli ledsen, ledsnare än du någonsin har varit. Du kommer att bli sårad, och du kommer att bli lurad.

Jag vill förvarna dig. Samtidigt som jag inte vill säga någonting. Jag vill skydda dig, fast att jag vet att jag inte kan. Kärleken kommer att skrämma dig, trollbinda dig och ibland lura dig. Du kommer någon gång bli utnyttjad, förlöjligad eller kränkt. Det finns så många hemskheter som kommer att träffa dig, rakt i hjärtat oavsett vad jag ger dig för sköld.

Jag försöker att bygga dig en rustning stark för att klara livets alla motgångar men är rädd att misslyckas. Jag vill inte heller att den ska vara så tung att bära att den hindrar dig i din vardag, från att leva ditt liv. Ord kommer att träffa dig, smyga sig in, oavsett vad du har som försvar.

Jag vill inte att du skapar hinder, bygger murar, fast att jag själv vet att det ibland är det enklaste sättet att klara sig från sorg och smärta. Det är vad jag själv gjort, byggt mitt eget fängelse för att inte bli sårad och jag önskar dig inget annat än ett liv i frihet. Jag vill därför berätta att ibland är det muren du tror skyddar dig som också sårar dig, att du kan ta död på dig själv, med ditt eget försvar.

Du är för liten för att förstå. Du vet inte vad jag pratar om. Jag vet det. Men en dag vet du vad jag menar och då är det försent. Då har du fått din första skada, din första förslitning.

Varje sår kommer att göra dig stark, var därför inte rädd för dem. Slicka dem inte själv, ta hjälp av andra med sårvård och bandage. Egentligen vill jag att du gör motsatsen till vad jag själv gjort, det borde vara enkelt. Du kommer klara dig. Kasta allt ditt försvar, tillåt dig att bli träffad, du är odödlig. Låt smärtan vara beviset på att du faktiskt lever.

Sanningen är att ingen klarar livet helskinnad, att vi alla kommer att dö, och att jag hellre gör det med ärr över hela kroppen, som ett bevis på att jag levt. Som ett bevis på att jag blivit sårad och att jag läkt. I stället för att dö ensam,  skyddad i min borg och inte levt alls.

Så spring ut på fältet med öppna armar. Älska varje människa du möter förutsättningslöst. Jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt. Var inte rädd för sorg eller smärta för om du gömmer dig från det onda, kommer du heller aldrig möta det goda.

Lämna en kommentar


Att hålla tillbaka sig själv   Recently updated !

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att “hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att “vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en “bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att “vara för mycket”, “sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, “höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig “normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

Lämna en kommentar


Utmattningssymtom -vad gör du åt det?   Recently updated !

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Alla har vi någon gång varit där, i närheten av utmattningen. Kanske har du balanserat på gränsen, snubblat över, kunnat dra dig tillbaka på rätt sida igen.

Många av oss är duktiga på att uppmärksamma kroppens varningssignaler. Vi förstår vad som är på väg att hända och säger till oss själv (och andra) “det här är ju inte bra”. Och med detta inlägg vill jag påminna DIG om att utmattningssymtom inte per automatik försvinner för att du blir medveten om dem. För hur mycket du än önskar att det vore så så handlar det inte om det, utan sanningen är att du AKTIVT måste göra något åt dem.

Det är inte själva insikten som skyddar dig, utan handlingen som kommer med insikten.

Vad kommer DU göra annorlunda efter insikten?

Det vanligaste är att personer inte gör någonting. Vi säger till oss själva att det snart är helg/semester eller att stressen snart är förbi. “Jag klarar mig”, säger du till dig själv och kämpar lite till, lite till, lite till. Du spelar rysk roulette med din hälsa. Du tror att du måste kravla dig förbi stressen för att slippa den. Du tror att bakom berget av ansvar och måste finns en nedförsbacke.

Tillåt att mig att göra dig besviken:

Du kommer i hela ditt liv möta kuperad terräng. Bakom ditt nuvarande berg finns en till backe.

“Nej, det är inte sant, det kommer att lugna sig” säger du i försvar. Helt ärligt? Tror du på det själv? Sanningen är att du inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det kanske ser lungt och fridfullt ut från där du står nu. Men när du väl är där kan det blåsa stormvindar.

Det är inte din omgivning, det runt dig som behöver förändras. Det är du.

Bergen kommer aldrig att krympa eller bli färre. Du behöver därför bara lära dig att bestiga dem på rätt sätt. Du måste lära dig att lyssna på din kropp, vila längst vägen. Du måste lära dig att njuta längst färden. Anledningen till att du inte kan njuta nu är för att du inte stannar upp. Det eviga klättrandet blir slitsamt, både för kropp och själ.

Det är inte arbetet som är livet, det är pauserna.

Du klättrar envist uppåt utan fikapauser, utan att njuta av utsikten. Vi tror att nå/komma över toppen är målet när det egentligen är resan som är betydelsefull. Att du har kul på vägen dit. Vi behöver stunder och tystnad och reflektion även om det inte är dem vi strävar efter. Ibland behöver vi klättra ner i stället för upp. Hitta en plats att bara ladda batterierna på innan vi går vidare.

Titta inte bara på dina varningssignaler, gör något åt dem!

Din kropp skulle inte varna dig om den inte kände sig tvungen så ta den på allvar. När den sänder ut signaler har du redan gått för långt. Så om du känner att detta inlägg talar till dig så vill jag att du på allvar funderar på vad du ska göra åt det. Kan du sjukskriva dig? Säga nej till uppdrag/vänner/familj? Slippa att städa och laga mat under några veckor? Vad kan du göra för att ta dig själv på allvar? Jag vill att du skriver ner TRE saker du från och med NU gör annorlunda. Nej inte en, utan tre! Och jag vill inte att du börjar med dem i morgon eller någon annan dag utan nu. Se så, sätt igång och ta hand om dig själv <3

 (Och kom ihåg, det finns inget viktigare i ditt liv än du själv och din hälsa!)

Lämna en kommentar


Så blir du en föreläsare   Recently updated !

Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Drömmer du om att börja föreläsa?

Att stå på en scen eller prata framför människor är vissa personers dröm och andras mardröm. Jag träffar förvånansvärt många personer som säger att de vill bli föreläsare och därför tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter. Jag vet själv att jag hade en massa frågor och funderingar när jag drog igång men ingenstans att vända mig för att få hjälp eller svar. Så har du frågor eller funderingar, ställ mig dem så besvarar jag dem i en serie inlägg.

Vad är din syn på att vara föreläsare?

När du tänker på att vara en föreläsare så tänker du kanske på någon av dem som vunnit pris som Sveriges talare. Som åker Sverige runt och lever gott på sina föreläsningar. Det är ofta felbild, (kanske något du ska ha som målbild om du vill det) men det kan vara viktigt att påminna sig om att de flesta som föreläser gör det ofta vid sidan av ett annat jobb (i alla fall i början) och de som gör det på heltid får många gånger kämpa för att ta ut en heltidslön. Och alla föreläsare, oavsett vem du tänker på, har någongång varit nybörjare det kan vara en tröst när dina negativa tankar hindrar dig från att köra igång.

Med erfarenhet förändras dina tankar

Min bild av att vara föreläsare har definitivt förändrats sedan jag startade och jag vet idag att det är något jag absolut inte är intresserad av att göra på heltid. Jag har visserligen aldrig drömt om att bli föreläsare utan jag fick en förfrågan och på den vägen var det. Visserligen slog det mig i början “tänkt att få göra detta på heltid” men när jag hade gjort det ett tag, flängt runt genom Sverige, ja då kändes det inte lika kul. Om jag skulle driva eget på heltid skulle det ju vara för att få vara hemma mer, inte tvärtom. Sen avskyr jag verkligen resandet. När jag ska föreläsa är det sällan att tala framför folk jag är orolig för, nej det är resan dit och hem. Jag kommer att fortsätta föreläsa men absolut inte så ofta som jag gjort vissa år…

men eftersom jag får många frågor om hur man gör och hur man startar igång tänkte jag i ett par inlägg dela med mig av mina erfarenheter och vad jag har lärt mig för att förhoppningsvis få er med  drömmar om att föreläsa att sätta igång. Så detta inlägg är det första i en serie om att bli en föreläsare.

Lämna en kommentar


Sommardrömmar

Sommardrömmar

Sommardrömmar

Har man inte alltid massor av drömmar och mål för sommaren? Det brukar i alla fall jag ha, och ofta blir jag besviken över att inte hinna med allt jag önskar göra. Men i år har jag BESTÄMT mig för att bocka av några saker på min drömlista.

Jag drömmer om att:

  • Åka dressin. Det är säkert ingen speciellt upplevelse men ändå något jag känner att jag måste prova. Att bara få trampa i väg i tystnad och njuta av naturen… yes det ska jag göra!
  • Paddla kanot. Det har jag testat flera gånger och jag tycker att det är så rofyllt och mysigt. Förstår inte varför jag inte gör det oftare. Men i år, ja då SKA det bli av!
  • Åka till Varberg. Jag följer bloggaren krickelin som visar upp så mycket fint från hennes hemstad. Jag vill besöka hennes shop, alla mysiga butiker och caféer och stranden. En heldag i Varberg helt enkelt utan barn och familj. Bara strosa runt i godan ro utan måsten och stress. Ja, så får det bli!
  • Läsa böcker. Jag plöjer en hel del böcker i vanliga fall, men nu under sommaren. Japp då hinner jag plöja några till.
  • Ta långpromenader. Jag promenerar varje dag, är ute ca en timme. Men jag saknar de där långa promenaderna där man bara gick utan att kolla på klockan. Mer sånna promenader vill jag ta. Stigar jag aldrig gått på, platser som det var länge sedan jag besökt. Jag vill bara följa stigen utan att behöva tänka tanken på att vända hem.
  • Meditera. Jag mediterar dagligen, men jag vill göra det mer. Vill hitta en bättre rutin. Avancera. Gå ner djupare. Jag ska meditera mera, längre och förhoppningsvis oftare.
  • Vara kreativ. Jag vill vara kreativ men vet inte på vilket sätt. Jag kanske ska måla igen, jobba med lera. Göra annat än att skriva. Jag vill testa något nytt. Få inspiration, energi och nya tankar.
  • Umgås. Vara social. Under semestern är det enda tillfället på året då jag känner att jag på riktigt kan längta efter andra människor. Då behöver jag fylla på med samtal, ord och skratt. Jag vill träffa personer jag tycker om, ofta. Varje dag!
  • Besöka små mysiga cafeér och gårdsbutiker. Jag älskar de där små gömda platserna. De ställena man aldrig åker till i vanliga fall. De ställena ska jag besöka nu.
  • Springa i regn. Jag bara älskar att springa i regn. Så fort det är sommarregn, ja då ska skorna på!
  • Plocka guld i min trädgård. Det är en lika stor njutning varje år. Älskar att kunna plocka frukter och bär direkt från trädgård till tallrik. Finns inget bättre. Smultron, hallon, blåbär, vindruvor och vinbär. Hoppas på en stor skörd!

Återkommer förhoppningsvis i slutet på sommaren och har bockat av dem alla 🙂


Om du funderar på att ta ditt liv

Om du funderar på att ta ditt liv

Om du funderar på att ta ditt liv, tänk en gång till. Jag vill att du påminner dig själv om att dina tankar bara är dina tankar och att de går att förändra. Det spelar ingen roll om de känns som en sanning idag, det är nödvändigtvis inte så du kommer att känna i morgon, om en vecka eller om ett år.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag skulle vilja be dig ta en dag i taget, om du inte kan det, börja med en timme eller i värsta fall en minut. Känslor är tillfälliga, tankar likaså. Även om de upprepas.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag vilja be dig att sträcka ut en hand, be om hjälp, även om det känns omöjligt och svårt. För oavsett vad du tror lovar jag att det kommer att finnas någon där att ta emot den.

Jag har varit där du är. Jag har funderat på slutet, längtat dit och vid vissa tillfällen varit allvarligt beredd på att nå det. Men jag lovar dig att jag både är glad och tacksam i dag för att jag aldrig tog mig dit. Jag trodde då, att jag aldrig skulle må så bra som jag gör idag. Jag trodde då att jag aldrig skulle kunna bli den person jag idag är.

Jag vet att du kanske inte tror mig, eller i alla fall inte tror att det kan hända dig, för du är inte jag, jag vet det. Men jag LOVAR dig att det är sant. Jag har inte bara mig själv som exempel utan hundratals, nej, tusentals andra människor med olika bakgrunder där ute som överlevt sina självmordstankar.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag att du ska säga det högt. Så att någon annan hör det. Du tror att ingen bryr sig, men jag lovar att vi gör det, vi bryr oss, om dig.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag påminna dig om att du har givits livet av en speciell anledning, du kanske inte har hittat den än, men den finns där. Du är starkare än du tror och hör hemma här med oss, med mig.

Om du funderar på att ta ditt liv  vill att du ska ställa dig med oss, på vår sida. Sök dig till oss som har burit på dina tankar och känslor, men ändå stadigt står kvar. Vi förstår dig och jag lovar dig att du aldrig mer behöver vara orolig för att trilla över kanten.

Självmordstankar är ett hot mot ditt liv och din hälsa. Du ska kämpa emot dem, inte med dem. Du har ingen aning om vad livet har att erbjuda dig, vad du har att missa. Det du förlorar kommer aldrig igen, livet står dig aldrig åter. Det finns positiva saker runt dig även om du just nu inte känner att det är sant. Det kommer att komma tillbaka till dig när du minst anar det.

Om jag bara får skicka med dig en enda mening ur denna text. Så vill jag säga att LIVET FÖRÄNDRAS. Allt förändras. Jag vill att du lutar dig mot den tanken när det känns tufft.

och det kan kännas som en tröst. Tiden läker sår, ärren kan ge dig styrka. Men självklart känns det inte så när du ligger där och blöder. Men allting förändras! Varje minut, varje sekund, ger dig en ny chans.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag berätta för dig att det är inte tankarna som är farliga, det är tystnaden. Sekunden du öppnar upp spricker skammen och ljuset kan bryta igenom ditt mörker. Att vara själv med sina tankar är tungt. Det dränker dig, inifrån. Ge dig själv en chans, ge oss en chans! Våga tro på att det kan bli bättre.

Berätta för en lärare, för en vän, för någon i familjen eller för en främling. Men var aldrig, aldrig tyst.

Kontakta självmordslinjen.

Lämna en kommentar


Dina tårar i min kropp

Du gråter tyst. Tårarna rinner som glänsande smycken mot dina kinder. Du är 12 år och kär. Så ledsen över tanken att aldrig få se din kärlek igen.

Dina tårar värker i min kropp. Jag vet att det kommer att komma stunder då du kommer ha mer ont än nu, och då kanske jag inte ens har möjligheten att sitta bredvid.

Jag vill trösta dig men vet att jag inte kan. Inget jag säger kan möjligtvis hjälpa. Ord som “det går över” eller “det kommer fler” har aldrig lagat ett brustet hjärta.

Jag fångar upp dina tårar och håller dem i min hand. När de torkat hos dig fastnar de hos mig.

Dina tårar i min kropp 💔


Mål för Juni

Jag har inget att göra, suckar jag samtidigt som jag har tusen saker på gång. Det händer ALDRIG att jag inte har något att göra men i perioder när jag är ofokuserad känner jag så. När jag radade upp det såg jag att jag håller på att publicerar två böcker, skriver en tredje, jobbar på en e-kurs och samtidigt bollar med tankar om att skapa nytt material.

Jösses, det är inte konstigt att man är splittrad! Till hösten planerar jag att hålla i utbildningen i terapeutiskt skrivande igen, denna gång i Göteborg (boka din plats här). Det är typ min enda höstplan och då blir det gärna att min hjärna skapar mer. Men samtidigt håller jag på och försöker göra utbildningen till en e-kurs då jag vet att många har problem med resandet att få ledigt från jobbet osv. Jag håller också på och skapa nytt material när det kommer till skrivandet och väntar just nu svar från flertalet tryckerier.

Mål för Juni

Mål för Juni

Och det är väl det jag hatar, vänta. Jag vill ha svar DIREKT. I över en vecka har jag nu väntat i offerter vilket får mig att ta nya kontakter hela tiden för jag vill ha svar NU, NU, NU! Ett tryckeri ville att jag skulle komma in och prata med dem så jag åkte snällt dit och tittade på deras papper och förväntade mig i utbyte att få ett svar. “Vi skickar dig en offert senast på Fredag får jag till svar”. (och detta var förra veckan och än har jag inte fått något svar!!!) Jag ville bara slita mitt hår!!!

Funderar allvarligt på att binda fast mig själv vid deras tryckerimaskin, eller vägra lämna deras lokaler eller liknande för att det ska hända något. Varför måste världen vara så jävla långsam????

Suck!

För att jag inte ska vara så splittrad tänkte jag dela med mig av mina mål den här månaden, jag hoppas därför att ni kan hjälpa mig att hålla mig i koppel 

  1. Jag ska skicka Marcus bok “Hur långt kan man gå” på sättning och tryck.
  2. Jag ska göra Elisabets bok “När ett barn dör” till e-bok.
  3. Jag ska förhoppningsvis ha skickat min idé till tryck!!!!
  4. Jag ska ha fått in hela min skrivutbildning som lektioner i min kursplattform.
  5. Jag ska bara hålla mig till ovanstående och inte göra någonting annat!

PS, hör ni inte av mig på ett tag så kan det hända att jag blivit fängslad för att jag gjort allvar av mina hot 


Att sluta med antidepressiva

Jag får en massa frågor om att sluta med antidepressiva, och jag ser att det är den mest googlade frågan som gör att man hamnar på min blogg.  Jag försöker alltid att svara på alla mail eller kommentarer, men ibland kan jag känna stress över att ha missat någon eller att jag inte svarat tillräckligt snabbt. Jag tänkte därför besvara de vanligaste frågorna här. Om du har mer frågor så lämna dem gärna i en kommentar så besvarar jag dem i ett blogginlägg så att fler kan se och få svar.

Går det att klara sig utan medicin?

Alltså jag har självklart inget bra svar på den här frågan  men jag kan säga att JAG klarar mig bra utan medicin (just nu). Sen kan det komma perioder då jag behöver medicin igen och då kommer jag med all säkerhet att ta den. Om du kan må bra utan medicin beror nog på vad du har för diagnoser och hur stödet runt dig ser ut. Mina depressioner jag haft som vuxen har inte varit avgrundsdjupa, de skulle förmodligen läkt ut av sig själv om jag gett det tid.

Jag träffade vid ett tillfälle en person som blev motiverad till att sluta med sin medicin då hon såg att jag mådde bra. Skillnaden mellan oss var att hon ätit den i 10 år. Varit inne på sjukhus i perioder av sitt liv pga depression och fått elchocker. Jämför då med mig som ätit i några månader och kan jobba heltid under mina depressioner. Det är inte samma eller hur? Det går inte att säga att det som funkar för en person funkar för den andra och jag vill alltid att du rådgör med din läkare först!

Klarade du av att sluta själv?

Jag förstår inte riktigt frågan men ja, jag slutade själv. Men inte tvärt. Jag gick ner i dos precis som läkaren sa att jag skulle göra. Man får utsättningssymtom ändå, men kanske inte lika starka. (läs mer om ämnet här). Jag hade ingen kontakt eller stöd av läkaren under tiden utan fick bara information om hur jag skulle halvera dosen osv.

Hur slutade du?

Jag gjorde som läkaren sade, minskade medicinen successivt. Jag var tvungen att sjukskriva mig några veckor under utsättningen, jag kunde omöjligtvis hålla ihop mig så det fanns inget annat alternativ. Fyra veckor tror jag att det tog för mig på ett ungefär men jag vet att det där kan variera grovt. För mig gällde det bara att acceptera läget. Jag har börjat och slutat med SSRI två gånger och det känns lika jävligt varje gång. Idag vet jag att det är så, så att förbereda sig på att man kommer vara sjuk, acceptera det, det var det snällaste jag kunde göra mot mig själv.

När mår man bra?

Helt omöjligt för mig att svara på. För mig tror jag att det tog ca en månade men för andra har jag hört att det kan ta längre än så. Det beror nog på vad du har för medicin, hur länge du ätit den osv. Jag förstår att man vill sluta med SSRI, speciellt om man upplever biverkningar, men jag tycker ändå att du ska ta dig en allvarlig funderar på om det är värt det. Drabbas du återkommande av allvarliga depressioner kanske det är bättre att äta medicinen? Rådgör alltid med sjukvårdspersonal och ta inga egna beslut i frågan. Tänk på att du faktiskt leker med ditt liv. Depression är en allvarligt sjukdom som ingen vill eller borde drabbas av. Mina depressioner i tonåren var helt klart större och tyngre än dem jag haft som vuxen och jag är så otroligt glad och tacksam att jag klarade mig igenom dem med livet i behåll.

Jag är rädd för att ta antidepressiva, måste jag?

Jag kan inte säga att du måste, men jag kan säga att antidepressiva hjälper. Det finns egentligen inte så mycket att vara rädd för, för du kan alltid sluta med dem eller hur? Ja visst du kommer kanske att må dåligt, men det gör du redan eller hur? För mig var det en månads biverkningar att gå in på medicinen och en månads utsättningssymtom, där emellan mådde jag faktiskt bra. Otroligt bra faktiskt. Jag vet att jag första gången tänkte “är det så här man ska må”. Det var en helt ny känsla för mig att inte gå runt med ångest hela dagarna, en sådan otrolig jävla lättnad. Jag minns det fortfarande, hur skönt det kändes inuti. Antidepressiva har ett oförjänt dåligt rykte. Kanske på grund av dess biverkningar och för att många finner det svårt att sluta. Men det räddar liv!

Och kom ihåg, att det finns personer som inte känner av några biverkningar alls och sånna som kan sluta helt utan utsättningssymtom. Kanske är du en av dem?

Jag känner mig lite dum som pratar om problemen, det negativa med medicinen samtidigt som jag säger att den är jätte bra. Men jag vill och kan inte ljuga för er. Många mediciner ger biverkningar eller hur? Men det betyder ju inte att de inte hjälper. 

Så sammanfattningsvis vill jag säga att det absolut går att sluta med antidepressiva, vissa gör det helt utan problem, andra med några veckor-månaders utsättningssymtom. Ett tips kan vara att berätta för din omgivning att du ska sluta. För dina vänner och personer på din arbetsplats. Kanske finns det personer som på olika vis kan stötta dig och hjälpa till. Och kom ihåg, var snäll  mot dig själv, alltid.

Lämna en kommentar