Sökresutat för : hej november

Fasiken vad fort det går, redan November. November är en välkommen månad, den tillhör inte min favorit men Oktober har varit en ganska stressig så November känns som ett endaste stort djupt andetag. Här kan jag andas ut. Pust.

Bra saker som hänt i Oktober:

• Jag startade min ”Skriv dig själv” grupp tillsammans med studiefrämjandet. Det var verkligen kul att träffa sina deltagare i verkliga livet och inte bara online. Gav verkligen en energikick och är något jag definitivt vill fortsätta med.
• Min bok for iväg till tryckeriet.
• Jag hade ett otroligt bra samtal med en säljcoach som vände mina tankar kring mitt företag helt upp och ner. Jätte jobbigt men samtidigt jätte bra!
• Jag tror att jag har tagit ett beslut, (nu hoppas jag bara att det är rätt).
• Jag har mått mycket bättre än vad jag gjorde i September.
• Jag börjar få upp en massa bok ideér i mitt huvud igen. Det är ett gott tecken. Vi får se vilken idé som håller i sig och stannar kvar. Jag funderar på att skriva en till barnbok, det hade varit kul att göra det tillsammans med barnen, men vi får se…

Saker att se fram emot i November:

• Releasefest! Datum är fortfarande inte klart men det är beslutat att ha min release tillsammans med brottsofferjouren. Ser väldigt mycket fram emot detta event!
• Jag ska hålla min första samverkans workshop ”din dag” tillsamman med Mias kost- och hälsocoaching. Ska bli jättespännande. Både att samverka med någon annan. Det skulle vara så kul att kunna göra fler grejer ihop, man är ju så väldans ensam som företagare. Men också för att kost och träning är ett ämne jag är intresserad av. Ser fram emot en mysig dag.
• Att min distanskurs skriv ditt liv startar upp igen. Ska bli kul att följa nya personer i skrivandet. Då mitt företag ständigt är under en förändring kan det vara så att det här är det sista livegruppen jag kör. Så är du intresserad, passa på nu!
• Helt klart mer luft i systemet, längtar efter fria kvällar med sittid i soffan. Har väldigt svårt för måsten numera. Jag vill göra vad jag vill, när jag vill, och kvällarna är inte då jag vill vara social och jobba. Sitta att skriva och jobba med företaget är helt okej, men träffa människor på kvällstid, nej tack. Då behöver jag vara för mig själv.

Månadens affirmation:

Förra månaden handlade om att arbeta med alternativa tankar. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt i Sep/Okt, tänk vad snabbt livet vänder. Jag minns att jag var livrädd för att ha fått tillbaka min utmattning eller depression då jag hade så lätt till tårar men idag känner jag mig förvånansvärt stabil igen. Sömnen är fortfarande ett stort problem och ligger som ett hot över min hälsa. Jag vaknar vid 3 tiden varannan natt och kan inte somna om. Men det är bara att acceptera läget och låta kroppen jobba med sitt. För att behålla mitt stabila mående tänker jag försöka fortsätta träna och säga till mig att ”det är ok”. Det är lätt att stressa upp sig själv när man är sömnlös i längre perioder, men det hjälper sällan. Tvärtom. Jag är en person som har up´s and down´s. Jag kan inte säga att jag någonsin sovit bra men i vissa perioder sover jag mer och i andra mindre. Så har det varit i hela mitt liv och så kommer det förmodligen att fortsätta. Och det är ok!

Månadens aha-upplevelse:

”Att rätt tid sällan kommer”. Det vet jag ju redan, ändå kan man lätt fastna i den där tanken att skjuta upp något man tycker är viktigt till senare. Men senare kanske aldrig kommer, det kanske aldrig känns ”rätt”. Jag har de senaste månaderna tänkt att jag behöver en coach gällande mitt företag, och när jag väl träffar en som känns jätte duktig och bra, jag då vill man ändå hålla i sina pengar och vänta in någon framtid som kanske aldrig kommer. Senare tänker man oftast, sen kanske jag har mer tid, sen kanske jag har mer pengar….eller så är det kanske tvärtom. Tror att det är ett ganska mänskligt beteende. Vi ska börja träna sen, byta jobb eller plugga någon annan gång. När det känns rätt i din mage. Problemet är att det kanske aldrig känns rätt, eller hur ska rätt egentligen kännas? Nej, jag har beslutat mig för att hoppa på tåget. Jag kan inte vänta på ett senare tåg, för jag vet aldrig när det kommer.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Snön kom och försvann. Önskar att den hade stannat kvar. Livet blir ljusare, kanske inte lättare, även om det till viss del kan kännas så. Blä för att skrapa rutor och halka runt på isiga gator. Men hurra för knaster under skorna och snöflingor i håret!  Vi har redan kört igång med julbak och julpynt här hemma. Varför vänta? Låt julmyset börja!

Bra saker som hänt i November:

• Vi är redan färdiga med alla julklappsinköp, skönt att slippa den stressen i December.
• Boken har ÄNTLIGEN kommit och release planeras!
• Mina skrivkurser börjar gå mot ett slut, även om de är fantastiska att hålla behöver jag ett juluppehåll för att analysera och planera fortsättningen.
• Har haft några fina möten och telefonsamtal i November så jag hoppas på några härliga samarbeten nästa år <3

Saker att se fram emot i December:

• Bokrelease! Ska bli så skönt att faktisk kunna släppa denna bok. Känns som att man inte har ro att starta något nytt förrän denna liksom kan stå på sina egna ben.
• Julbord med familjen.
• Några extra lediga dagar vid jul.
• Att strukturera och planera för det nya året. Finns det något bättre?
• Att få påbörja en ny fin kalender 🙂

Månadens affirmation:

Förra månaden jobbade jag med ”det är ok”. Jag sover fortfarande dåligt och försöker tvinga mig själv till att träna fast att jag inte orkar. Man vill liksom ge det man kan till hjärnan i alla fall. Sömnen kan jag ju inte styra över, men resten måste jag ta ansvar för  och ta hand om. Denna månaden vill jag säga till mig att ”jag kan”.  Från andra får jag höra att jag är så himla duktig och självsäker men inom  mig känns det inte alls så. Jag har märkt att andra tror mer på mig än jag själv och det känns inte ok. Om det är någon som ska stå upp för mig så är det ju jag. Jag kan, jag vet att jag kan. Men ändå är det något som tvivlar, som får en att inte vilja säga det högt. Denna månaden ska jag såga det där tvivlet vid fotknölarna. Jag kan, och det jag inte kan är jag villig att lära mig! Punkt.

Månadens aha-upplevelse:

Det här som jag pratade om för någon vecka sedan: vem vill jag vara blev verkligen en aha-upplevelse. Jag tog med mig tanken inte bara vid det tillfället utan också resterande veckor. Så fort jag kände mig rädd och tex ville skjuta upp ett jobbigt samtal eller inte ta tag i ett arbete så dök meningen upp: men Jessica skärp dig, vem vill du vara? Och jäklar vad enkelt det blir. Har inte tvivlat en enda gång. Har lyft luren flera gånger för att ringa ”kalla samtal”, har skickat i väg säljmail och tagit plats på ett sätt jag inte alls brukar. Jag vet tydligen ganska precis vem jag vill vara och det konstiga är att man inte faller in i den rollen naturligt utan att det är något man behöver jobba med. Bra erfarenhet ändå!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna kommentar

Januari

I januari välkomnade jag ett nytt år. Jag var nog inte ensam om att vara trött på 2020. Jag lämnade ett år med mycket ångest, ryggont och ledvärk bakom mig och efterdyningarna fanns kvar inom mig. Jag kände mig sårbar. Mitt ledord för året 2020 var tillit och jag blev verkligen testad och fick lära mig att luta mig mot tilliten. 2021 valde jag ledordet styrka då jag ville bygga om mitt söndriga jag, både fysiskt och psykiskt. Jag tänkte mycket på hur jag skulle träna och äta för att må som bäst. Jag gjorde ryggövningar varje dag, försökte starta igång med antiinflammatoriskt kost (men misslyckades) och strävade efter att få en bättre fysisk och psykisk hälsa. Jag klev in i januari på trötta och vacklande ben. Inte nog med att man levt ett år med coronahotet, vi köpte och sålde hus i slutet 2020 så 2021 blev verkligen en NY start, ett slags nytt liv, och nog för att mycket i livet kändes motigt och jobbigt, men oj vad jag njöt bara av att titta ut genom fönstret och se både skog, åker och vatten. Jag hade hittat hem!

Februari

Jag fortsatte att träna under februari. Prövade kallduschar och längtade efter något nytt i mitt liv för att få tillbaka glädje och energi. Jag började drömma om att utöka min webbshop, om att ha ett eget örtapotek. Jag ville möblera om i mitt företag för att få in friska vindar och började att leta efter produkter. Jag släppte taget om nestor förlag och vände allt till jessicahjert.se Jag drömde fortfarande om att driva eget på heltid och intalade mig att produkter var vägen dit. Att det skulle vara lättare att sälja och packa produkter än att ta en massa samtal efter jobbet. Jag hade både rätt och fel. Visst, det kunde kännas tungt att jobba några timmar till på sin arbetsdag då jag hade terapisamtal med klienter både kväll och helg efter min anställning, men produkter säljer inte heller sig själv. Lärdom.

Vi hade också bestämt oss att skaffa en till hund då dottern började hemskola och jag arbeta hemifrån några dagar i veckan. En sån här möjlighet får vi inte igen tänkte vi och försökte vända coronaskiten till något positivt. Vi googlade raser, drömde oss bort och tittade på valpar.

Mars

I mars kom han. Killen vi längtat så otroligt efter. Han var redan från start lite mer helvete än himmel och blev snabbt ytterligare ett stressmoment i livet. Precis som valpar ska vara.

Jag började att vantrivas allt mer på jobbet. Tappade lust till att jobba vilket skrämde mig. Jag som alltid älskat det! Jag började fundera på att hoppa av jobbet på riktig. Jag började räkna och kalkylera, räkna risker och vinster. Jag började på allvar leta efter konsultuppdrag, höra mig för hur andra terapeuter gjorde och samla mod. Jag funderade på om jag skulle ta tjänstledigt eller söka nytt jobb. Jag visste inte om jag ville/vågade släppa taget om min anställning, en plats som jag under tio år älskat och känt mig hemma på. Jag kom i kontakt med över ett tiotal terapeuter som sade att deras företag funkade, de peppade mig till att hoppa av ekorrhjulet och bara köra. Men jag tvekade. Jag hade helt klart bestämt mig för en förändring. Jag var bara inte säker på hur den skulle se ut.

Jag hade också fått in produkter till min selfcare store och började drömma om workshops och möten. Men jag käden mig så bromsad av corona och tappade helt farten. Fokus låg på produkter och webshop. 

April

I april kände jag mig tom och uppgiven. Jag var dagligen på platsbanken, jag försökte ringa nya kontakter och fånga in konsultuppdrag. Jag mailade och ringde runt som en galning på min lediga tid utan att få napp eller svar. Jag stod fortfarande och svajade mellan vågar jag, vågar jag inte, gör jag rätt, gör jag fel.

Ja och den där hunden, han fortsatte att skapa stress. Kändes som att jag aldrig fick en ledig stund med honom runt mig. Det var som att bli småbarnsförälder på nytt. Jag tassade ständigt runt på tå. Det var svårt att ha videmöten eller samtal hemifrån då man var tvungen att springa ut med honom stup i ett. Han tyckte också att det var tråkigt när jag satt still och jobbade och ville liva upp stämningen genom att antingen hoppa och bita på mig och lyckades han inte med det tog han katten, mattan, soffan eller något annat där han fick min reaktion och jag kom springandes.

Jag fortsatte att njuta av huset och utsikten. Vi satte upp gungor i ett träd precis intill vattnet och där spenderade jag en liten stund varje dag. Huset gjorde mig så innerligt tacksam, och kanske var det också det som fick mig att längta efter mer? Jag hade uppfyllt en dröm, ville nu sträva efter nästa.

Maj

I maj försökte jag att vila och återhämta mig. Jag mådde inte bra. Jag började fokusera på det jag ville istället för det jag var rädd för. Jag började fundera över på vad som var nästa modiga steg. Jag pratade med chefen och sade att jag funderade på att ta tjänstledigt. Vi funderade på om jag skulle jobba halvtid som anställd och halvtid som företagare. Jag visste inte vad jag skulle göra men hade bestämt mig för att göra något så när jag fick ett erbjudande att konsulta som begravningsrådgivare, tackade jag ja. Om inte nu, när, frågade jag mig själv och bestämde mig för att tacka ja åt det som kom till mig. På jobbet började dom prata om att ändra min tjänst, att jag kanske helt skulle lämna frivården för att vara på anstalt. Inget gick åt det håll jag ville. Jag hade svårt att släppa taget om min anställning och diskuterade lösningar med chefen.

Juni

I juni lättnade dimman. Eller ja, först gjorde det skit ont. Sen lättade det. Jag kom inte framåt med vad jag ville på kriminalvården, Så länge jag skulle ha en anställning där oavsett om den var på 50 eller 100 % menade de att jag skulle prioritera min anställning först och fråga om lov när jag fick olika uppdrag i mitt företag. Jag insåg rätt snabbt att det var det sista jag ville. Det skulle hejda mitt företagsutveckling och en av anledningarna till att jag vill driva eget är för att jag inte längre vill be om lov. Jag vill bestämma själv. Jag grät den dagen när jag insåg att det inte skulle funka. Det var dags att säga hejdå….Jag var totalt livrädd men bestämde mig för att ta tjänstledigt på heltid. Jag bestämde mig för att lita på livet och sade hejdå till kriminalvården.

Dex blev äntligen rumsren vilket underlättade livet något enormt. Att vi bodde på landet och kunde öppna alla dörrar så han kunde springa ut och in i trädgården och ränna runt som han ville var också en lättnad.

Även om jag var rädd och orolig så började jag må bättre. Vi köpte en båt och en kanot och njöt till fullo av att bo på landet. Jag började att leta efter en ny lokal till mitt företag, även om tanken på att lämna min älskade terapistuga gjorde ont. Då mina klientmöten ökade började det kännas svårt att ta hem klienterna. Eftersom det var sommar fick man be familjen att hålla sig inne under min arbetstid vilket inte var hållbart.

Jag startade en förhandling om ett konsultuppdrag med ett företag jag ville jobba med. Skulle jag få igenom det skulle en liten trygghet upprättas i alla fall, även om det inte på något sätt gick att jämföra med en anställning.

Juli

I juli säger jag hejdå till terapistugan och flyttar mitt företag in till stan. Min tonåring tar istället över mitt vackra hus, vilket gör att vi får mer utrymme i vårt hem. Jag väntar in semestern från frivården och har jag har fullt upp med jobb i företaget. Jobbar ca 150% vilket börjar kännas. Jag gör mina första begravningar vilket är super stressande och nervöst, har flera klienter och har fått ett stabilt konsultuppdrag. Det är mycket jobb, jag är orolig, stressad och nervös, men mår bra. Och det är sommar <3

Augusti

Jag får flera nya klienter och också föreläsningsförfrågningar. Jag väntar in att min tjänstledighet ska träda i kraft och söker i ren oro lite timanställningarna då jag är rädd att inte klara mig på det jag har. Fast att jag på ett vis är superglad känner jag mig på något annat vis ganska ledsen. Säger hejdå till kriminalvården då jag går på semester och därefter tjänstledighet. Det blev ingen semester för mig då jag jobbade heltid med företaget, bara en semester från min anställning. Men glad var jag ändå. Jag är orolig för framtiden i augusti, börjar gå på gym och hemma har hundarna blivit ovänner och får skiljas åt. Plötsligt har vi en hund på varje våning.

September

Nu börjar det riktiga livet och jag försöker att stå på egna vingliga ben. Jag försöker att hitta rutiner och struktur och funderar på hur jag vill att min arbetsdag ska se ut. Hundarna tar mycket tid och plats och det är svårt att jobba hemifrån med en hund som ylar och gråter och en som biter och drar i dig för att få din uppmärksamhet. Inte alls det där drömlivet jag önskade mig.

Jag tvivlar inte en sekund på att det är det här jag vill göra. Ändå känner jag att det är något som saknas. Det går bara några veckor innan jag känner att jag är väldigt ensam och saknar arbetskamrater. Jag känner mig otroligt tacksam och funderar på varför jag inte är mer rädd, ligger inte sömnlös och oroar mig över pengar som jag trodde att jag skulle göra.

Jag känner att begravningsuppdraget är stressande och funderar på vad jag ska rikta in mig på om jag ska ge upp det helt. Stundtals känns det förvirrat och rörigt. Corona börjar också oroa mig på ett annat sätt än tidigare då klienter ställer in samtal pga lätt snuva och att jag själv blir av med jobb om jag skulle få minsta lilla nästäppa. Jag inser att jag som företagare får noll stöd från försäkringskassan och bär därför en oro över att bli sjuk. Jag försöker njuta av min dag men hundproblemen gör det riktigt tungt för mig och vissa dagar gråter jag av otillräckligheten. Jag tar på mig ett stort ansvar över hundproblematiken som uppstått och när en person jag knappt känner säger till mig att det inte är mitt fel så bryter jag ihop.

Jag försöker anpassa mitt liv efter hundarna (och glömmer därmed bort mig själv). Får ta ut en hund i taget. Ge dem uppmärksamhet en hund i taget. Det är ett himla sjå att bära upp och ner den lilla hunden för trappan. Det känns som att ta hand om hundarna blir en stor del av min arbetsdag.

Jag känner mig ledsen och orolig över hundsituationen som känns ohållbar och den blir snabbt det enda jag tänker på.

Oktober

I oktober har jag super ont i kroppen igen. Fast att jag faktiskt lyckats gå till gymmet två gånger i veckan sedan jag startade min träning. Jag beslutar mig för att försöka vända mina tankar. Jag mår superdåligt över att hundarna är ovänner och över att jag inte räcker till. Dex är jobbig mot mig och vår relation är pest. Jag bestämmer mig för att kontakta en hundpsykolog men också en vanlig psykolog, Det känns som att mer än hälften av min arbetstid går till Dex. Rasta, aktivera, träna och förhoppningsvis få en stunds lugn och ro. Mitt liv känns ohållbart med en hund på varje våning och jag som får springa däremellan. Jag känner ensam. Jag saknar arbetskamrater, någon att prata och skratta med.

Kriminalvården ringer och ber mig om hjälp och frågar om jag kan hoppa in på timmar. Helt plötsligt får jag komma och gå som jag vill och prioritera mitt företag först. Då jag saknade arbetskamrater så mycket bestämde jag mig för att hoppa in 4 timmar i veckan för att fylla upp mitt sociala behov.

I slutet av oktober tog jag mig själv i kragen och funderade på hur jag skulle kunna göra det bästa av min situation. Jag vägrade låta hundarna styra min vardag och lade om mina rutiner.

November

I november känner jag mig lite jagad och stressad och får inte till ordentlig struktur på jobbet. Jag jobbar både kväll och helg och svarar i telefonen så fort den ringer. Jag känner mig så jäkla trött och tar efter många om och men beslutet att ringa läkaren och be om ett blodprov. Det visar sig att jag har järnbrist (igen) och jag börjar äta dubbla järntabletter och känner ganska snabbt att mitt mående förändras till det bättre. Dex är fortfarande superkrävande och jobbig men jag känner (oftast) att jag kan hantera det bättre. Barnen har lov och är förkylda lite om vartannat vilken hjälper mig min vardag då jag får en avlastning när det kommer till hundarna. Jag känner att jag blir både piggare och gladare när all den pressen och stressen över hundarna inte helt och hållet ligger på mig. Jag försöker att gaska upp mig och bli dominant, stänga av mitt hjärta när jag hör hundgnäll och hundgråt. JAG bestämmer, är ett mantra jag upprepar från morgon till kväll.

December

Trots att livet inte har känts enkelt som företagare känner jag en otroligt stor tacksamhet. Konsultuppdraget jag jobbat med dubbleras vilket ger mig än mer trygghet. Jag är tacksam och glad för allt jobb och alla nya kontakter som kommer in. Tacksamheten verkligen regnar över mig under hela december. Jag har hittat lite bättre rutiner när det kommer till Dex (hundvalpen) som nu snart fyller ett och känner hopp. Dex kan sova i några timmar och jag kan jobba ostört. Vilken lättnad! Jag är fortfarande ledsen och hundsituationen och försöker att vänja mig med tanken att kanske placera om en hund fast att det är det sista jag vill. Även om livet med hundar på olika våningar stundtals fungerar bra räcker det med ett litet misslyckande för att det ska bli ett stort hundslagsmål där vår minsta hund riskerar att bli rejält skadad (eller i värsta fall mista livet). Under december månad är två olyckor nära på och inträffa bara genom att personer öppnar en dörr, eller glömmer att stänga en grind (vilket lätt kan hända), vi hinner avvärja situationen. Men rädslan och paniken som uppstår sekunderna innan man hinner sära på hundarna sitter kvar i veckor.

Glädje och kreativitet kommer sakta tillbaka och jag börjar känna lite skrivlust igen. Jag skriver på pappren på jobbet och säger upp mig. Känner en tillit till att det kommer att gå bra, och hjärtat, det skriker jaaaaaa.

Vilket jävla år! Skulle någon sagt till mig i januari att jag skulle säga upp mig och vara egen företagare i december så hade jag inte trott mina öron. Jösses så mycket spännande, men också smärtsamma saker som kan dyka upp.

Tack livet, tack kriminalvården, tack alla uppdragsgivare och underbara klienter. Tack 2021!

En bok i julklapp?

Nu börjar det närma sig jul och jag har i tankarna att besöka lite marknader och mässor. Närmast på gång är:

Svenshögen

Den 25 November medverkar jag och Elisabeth (författaren till ”När ett barn dör”) på Svenshögens julmarknad. Marknaden pågår mellan 11-16 och ligger i Svenshögens föreningslokal. Jag har aldrig medverkat på marknaden förut men ser mycket fram emot det. Enligt utsago från dem som anordnar den är den en marknad för konstnärliga och kreativa där man säljer produkter man egentillverkat eller framställt själva så som keramik, upcyclade secondhand saker, smycken, vantar, trasmattor, tavlor, honung, böcker med mera. Det kommer även vara en tomteparad och finnas fika och köpa så kom gärna och hälsa på!

Linköping

Den 1 December kommer jag och Marcus Osin (författare till ”Hur långt kan man gå?”) att medverka på Tellus bok- och berättarmässa i Linköping. Den håller till på Linköpingsstadsbibliotek mellan 10-17. Jag kommer att vara där för att visa upp böcker och mina skrivprodukter. Så kom gärna förbi och säg hej. Det är ett fullspäckat program och fri entre´så passa på!

Om du bor i närheten hoppas jag att du trillar förbi för att titta på mina produkter eller för att säga hej till mig eller någon utav mina författare, skulle göra oss glada <3