Jag tror att det har vänt, inte bara ljuset, att sommaren nu går mot mörkret igen. Nej tvärtemot årstiden känner jag att mörkret börjar släppa taget om mig och jag ser ljuset igen. På någotvis känner jag mig lite lättare i sinnet. Och de två senaste dagarna har kroppen inte känt sig lika utmattad som den gjort tidigare.
När man kan plocka undan disken och sätta på en tvätt samma dag utan att behöva vila dygnets resterande timmar så känner man framsteg.
Jag är medveten om att jag ska vara försiktig nu, att det är lätt att gå tillbaka till sitt gamla jag, köra på samma mönster och sedan ramla ihop igen på exakt samma sätt, och jag förstår också exakt varför det händer.
För när man varit så där kraftlös blir man nästan euforisk när man känner en liten gnutta energi. Jag vill resa mig upp och likt Kenta sjunga ”idag är jag stark” , samtidigt som jag vill springa ett maratonpass och ta igen de veckors jobb jag missat. Man vill ropa hallelulja, frälsa omvärlden och tala om för alla hur skönt det är att leva. För i det tillstånd man tidigare befunnit sig i, har man känt sig mer död än levande.
Så jag vet att jag ska vara försiktigt. Men idag ska jag ändå dansa runt i mitt kök och sjunga:
”Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.”