Den där skuldkänslan 1 kommentar

Jag känner mig otillräcklig. Spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så sitter känslan där och flinar mig i ansiktet. Otillräckligheten. Det hjälper inte att blunda för jag känner av dess närvaro. Oftast ignorerar jag honom, tänker att jag gör så gott jag kan. Men sen ställer han sig mitt framför mig, kan liksom inte få honom ur mitt synfält.

Han säger att jag kan vara en bättre mamma. Att jag minsann skulle kunna gå ner i arbetstid, eller åtminstone lägga ner företaget för att ge mer tid åt barnen. Dom är bara små en gång skriker han i mitt öra. Jag försöker att inte lyssna, för jag tycker att jag duger, att jag är bättre än många andra men ändå menar han att jag inte räcker till. Det spelar ingen roll hur hårt jag kramar dem, hur mycket jag lyssnar eller försöker att finnas där. Man kan alltid göra det bättre, eller ja, i alla fall är det så han säger.

Han säger också att jag är en dålig vän, att jag borde bry mig mer, ringa, skicka fler sms, hälsa på vänner och oftare gå utanför mitt hus. Jag suckar och bara tanken på att ge någon mer av mig själv får mig att gå sönder. Det spelar ingen roll säger han för det är så man gör. Offrar sig….så att man går sönder….

Du borde också ägna mer tid åt din familj. Du pratar ju knappt med dina syskon, eller hey du pratar ju inte med någon utöver dina arbetskamrater och klienter skrockar han hånfullt i mitt öra. Din mamma och pappa, ja dom finns inte där för alltid. Kanske borde du lägga ner tid och kärlek på dem nu, du kommer ångra dig när allt är borta. Att du gjorde fel, valde fel. Jag vill bara gråta, känner hur han suger ur all min energi. Han lägger allt ansvar, all skuld, bara på mig.

Och för att inte tala om din man. Hur länge tror du det kommer att hålla om du inte tar bättre hand om honom? Du behöver vara mer närvarande, lyssna mer, anstränga dig. Gör mer saker för hans skull och inte bara vara den som håller tillbaka. Hur rolig är du egentligen? Det finns inte ett uns av spänning i dig. Du sitter där, skriver och skriver, presterar och presterar, men inte för någon annan än dig själv. Tänker du någonsin på hur han har det?

Jag känner för att slå honom…..med en stol…..i ansiktet. Nej inte min man alltså utan otillräckligheten, han som serverar mig skuldkänsla efter skuldkänsla rakt i mitt fejs.

Inte nog med det som ligger dig närmast har du sett omvärlden? Nej förresten det har du ju inte skrattar han. Du undviker ju nyheter och media för att skydda dig själv. Men om du skulle titta bara några centimeter utanför din egen kropp ja då skulle du se världen. Hur illa det är. Giftig mat, krig, svält och orättvisor. Du borde göra något, skänka pengar din snåla jävel. Gå med i någon förening eller på något sätt bara hjälpa till. Nej men inte ens det gör du. För att du är för upptagen, av dig själv.

Jag hatar honom, på riktigt alltså. En sån elak jävel som det aldrig kommer ett snällt ord ur. Inget jag gör är bra. Vi stirrar på varandra. Han vinner även om jag inte förändrar något i mitt liv, även om jag inte gör det han ber mig om. För han stannar kvar, retas, tar plats. Jag ser honom och det är precis det han vill. Ha uppmärksamhet.

Han lever på min energi, dör ut om jag ignorerar honom.

Därför försöker han hitta vassare knivar, elakare kommentarer, för att hela tiden få finnas kvar.

Idag finns han här så tydligt, och jag är så ledsen för allt jag inte gör. Kanske är det att jag vill så mycket, älskar så stort att jag väljer att inte göra något alls. Relationer får mig sårad, orättvisor får mig ledsen. Jag drar mig undan, gömmer mig. Kanske för att jag bara äger känslan, men inte superkraften att kunna hantera den…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar