Psykisk ohälsa


Årssammanfattning 2017   Recently updated !

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? 

Gjorde ett dyrt inköp i form av företagscoaching. Det är något jag velat ha länge men inte unnat mig. Jag hoppas att det kommer att uppfylla förväntningarna. Gör det det kommer jag absolut fortsätta att använda olika coacher eller personliga tränare inom företag och ekonomi. Det är så roligt att växa och lära sig på alla plan!

Genomdrev du någon stor förändring? 

Ja, jag vet inte om det kan räknas men att omvandla bolagsform och starta om företaget men det känns som en stor förändring för mig. Något jag velat göra länge men undvikit för att det både är kostsamt och jobbigt. Men det känns så skönt att det snart är över och att jag 2018 få en ny start där jag kan kontrollera och hantera allt själv.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 

Datum kommer jag nog aldrig komma ihåg men jag minns dagen när jag skulle opponera med min uppsats. Jösses vilken ångest, och vilken lättnad efteråt! Var länge sedan jag mådde så dåligt. Det var övergående som tur var.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att bli godkänd och klar med uppsatsen. Något jag strävat efter i flera år så det var en otrolig lättnad!

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 

Friheten att vara kreativ, att följa min lust. Att inte behöva hålla in mig själv så hårt. Även om jag har en bok på gång i tankarna nu, så har jag möjlighet att vända om och prioritera något annat vilket känns jätte skönt.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Tränat. Jag stukade foten i somras och träning kom ur balans. Jag promenerar och springer igen nu men tycker inte att jag hittat en bra rutin. Jag önskar att jag hade tränat mer än vad jag gjorde, och att jag under 2018 inte kommer att sluta, att jag verkligen tar träningen på allvar. Jag behöver röra mig för att må bra, psykisk. Jag får aldrig glömma det, oavsett stukade fötter eller fulla scheman. Träning först, arbete sen.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Oroat mig. Som vanligt….

Bästa köpet?

Coachingen, hoppas jag…

Favoritprogram på TV? 

Ser inte på tv…

Bästa boken du läste i år? 

Jag läser så otroligt många, men Anders Hansens bok hjärnstark är den första som dyker upp. Viktig bok!

Största musikaliska upptäckten? 

Nej inget nytt på den fronten heller, lyssnar inte så mkt på musik.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? 

Uppsatsen var min största framgång under hela 2017.

Största framgång på det privata planet? 

Hmmm, att jag började springa igen efter att stukat foten och inte fastande i soffläge…

Största misstaget? 

Hmm, finns inga misstag, bara lärdomar….minns faktiskt inget.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Gladare, mådde otroligt bra efter att jag slutade med antidepressiva, nästan förvånansvärt bra. Hösten har dock varit en svacka av trötthet men överlag väldigt bra.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Företagscoaching…

Något du önskade dig och fick? 

Godkänt på min uppsats 🙂

Något du önskade dig och inte fick? 

Samtalsterapi.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Ingen aning, minns inte. Förmodligen ingenting, så rolig är jag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Om jag följt mig magkänsla och sagt upp de som skötte min bokföring innan jag fick en ekonomisk chock.

Vad fick dig att må bra? 

Min man som stöttar mig både i toppar och dalar.

Vem saknade du? 

Några extra timmar på dygnet.

De bästa nya människorna du träffade?

Men vad svårt, jag träffar så många men minns så lite. Vet faktiskt inte.

Mest stolt över? 

Att jag fick min uppsats godkänd och att jag fick två läkare att skriva för- och efterord. Man är alltid nervös över vad andra ska tycka och tänka om ens bok. Men den här boken har blivit godkänd av både min handledare, examinator och av två läkare vilket borde stilla  mina tvivel något.

Högsta önskan just nu? 

Att jag når upp mina mål vad gäller företaget så att jag kan påbörja min psykoterapeututbildning.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Ta mig själv och mitt företag på allvar!

Här hittar du årssammanfattning 2015 & 2016.

Lämna en kommentar


Författarporträtt -Marcus Osin   Recently updated !

”Jag läste den med en klump i magen, oerhört gripande” är en av kommentarerna jag fått in från en läsare till Marcus bok. Fortsatt gärna komma med kommentarer när ni läst den. Och kom ihåg att boken finns att låna utan kostnad på ditt bibliotek! (där hittar ni givetvis alla böcker från nestor förlag utan kostnad).

Torsdag 18/1 kl 19:00 intervjuar jag Marcus live på Nestors förlag fb-sida. Har du frågor till Marcus kan du givetvis vara med och ställa dem live, eller ställ dem här så frågar jag dem vidare. Tillsvidare bjuder jag på ett litet författarporträtt.


Marcus Osin

Marcus Osin

Namn: Marcus Osin

Född: 1983

Stad: Norrköping

Bok: Hur långt kan man gå?

Förr trodde jag att alla som var drabbade av psykisk ohälsa var folk med tvångströjor. Jag har nu insett att det är människor från alla delar av världen. Kvinnor som män, säger Marcus Osin.

Att jag för snart ett år sedan ville dö är något som nu är helt obegripligt. Jag förstår att jag inte var nöjd med mig själv och mitt liv som det var då. Men att dö. Nej. Det är ju ändå en konstant lösning på ett tillfälligt problem.

Marcus drabbades av en depressionen runt 2012. Åren därefter är inget han minns. Men 2017 eskalerade depressionen och självmordstankarna började ta över hans värld.

På sjukhuset fick jag besök av en oväntad släkting som sa till mig ”nu kommer du hem till Sverige, eller så kommer jag tillbaka hit och slår ihjäl dig”. Det fick polletten att trilla ner och blev starten på mitt tillfrisknande.

Några hårda ord med glimten i ögat från en person han inte hade räknat med. Marcus fick diagnosen djup depression med psykotiska inslag och hög suicidal risk.

Det är inte lätt att rycka upp sig och gå vidare, säger Marcus. Men han ser det som att han slog i botten, och att den enda vägen efter det var upp. Jag hade bara en möjlighet kvar och det var att må bättre.

Mediciner, promenader, samtal och sjukdomsinsikt hjälpte mig, säger Marcus. Det går inte en dag utan att jag tackar någon sorts högre makt för att jag överlevde, och för att jag lyckades vända mitt mående till det bättre. 

Likt en förkylning kan psykisk ohälsa drabba vem som helst, säger Marcus, för vi är trots allt bara människor. Vi har så höga krav idag och det är svårt att själv ta sig ur en negativ spiral.

Skrivandet blev också en del av tillfrisknandet och  han har tankar på att skriva en fortsättning. När det gäller framtiden så ser jag ljust på den, även om det finns saker kvar att lösa.

Men vem hade uppskattat det lilla i livet om allt vore enkelt? Jag mår nu bättre än någonsin tidigare och har kommit mycket närmare min son, vi är bästa vänner.

Missa inte hela intervjun 18/1 kl 19:00 facebook-live/nestorforlag.


Hur långt kan man gå?

Hur långt kan man gå?

Hur långt kan man gå?

Jag är så stolt över att kunna presentera min första bok från annan författare, känns nästan mer pirrigt i magen än att ge ut min egen. Jag valde att ge ut Marcus bok för att han har en sådan viktig historia att berätta och jag kan utan att tveka säga att den bok är för alla, ALLA. Vilket är mer än vad jag kan säga om mina egna.

Detta är en riktig bladvändare som man enkelt läser från pärm till pärm. Lättläst och enkel. Boken handlar om en period i Marcus liv när han var i en depression och försökte att ta sitt liv. På en enkelt och ärligt sätt beskriver han sina tankar och känslor och det jag tar med mig av boken är hur viktigt det är att bli sedd, att självmord går att förhindra och att det oavsett vad man tror och känner just då, går att må bra igen 

Köp den, läs den och rekommendera den till alla ni känner, bums!

Ni finner boken här eller som e-bok på ert bibliotek.

Lämna en kommentar


Hudlös men skitstark!

Hudlös men skit stark

Hudlös men skitstark

Ibland kan jag blir arg på mig själv för att jag är så jävla hudlös. Att allting tas in, gör ont.

Skärp dig, försöker jag bryskt säga till mig själv. Du klarar det här, du är stark. Men det hindrar mig inte från att bryta ihop.

Jag vet inte om det handlar om att jag är ”svag” egentligen, utan kanske är det mer att jag kräver för mycket av mig själv?

Jag låter ofta tårarna rinna, jag döljer dem inte längre. För kanske ligger styrkan inte i att hålla dem tillbaka, utan i att låta dem komma fram 

Lämna en kommentar


Idag är jag snäll mot mig själv

Idag är jag snäll mot mig själv

Idag är jag snäll mot mig själv

Det känns i kroppen nu. Det är något som är fel. Jag sover dåligt, och tröttheten i armarna är tillbaka. Fingertopparna domnar och oron växer.

Fast att jag varit i den här fasen så många gånger i mitt liv slutar jag inte att bli förvånad varje gång den dyker upp. Jag brukar leta efter fel, och lösningar. Men jag hittar dem sällan. Personen som bor i mig känns inte som jag. Hon är ledsen och trött. Ständig nära till tårar.

Jag är inte en person som kan gå med skavsår, hålla ut, vänta. Nej jag går direkt sönder. Jag behöver ta tag i saker. Flytta på mig eller möblera om för att behålla min hälsa. Men i en anställning är den anpassningen inte så lätt….kanske därför jag inte hör hemma där.

Du är ledsen sa företagspsykologen när jag var där. Det går över.

Men det har inte gått över. Det har skapat en ännu större sorg inom mig, det har gjort att jag satt upp en vägg, ett skydd, jag inte är van att ha framför mig.

Idag är jag snäll mot mig själv. Jag låter sorgen vila och tröttheten ta plats. Jag slutar att kämpa emot, ber om hjälp och tar emot den.

Lämna en kommentar


Livet utan skyddsnät

Att dansa på lina

Livet utan skyddsnät

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Att jag ständigt lever på hög höjd. Det är en magisk känsla, och dom där nere tittar beundransfullt på.

Titta på henne, säger dom och pekar. Jädrans vilken balans hon har!

Ibland står det ett helt gäng där nedanför, klappar händer och visslar. Jag kan vinka och göra ett extra skutt allt för att få en extra applåd.

Men sen ekar det tomt och linan börjar svaja. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så fortsätter linan att gunga.

Jag är trött, mina ben darrar och jag lever under en ständig risk att falla. Linan svänger fram och tillbaka men jag håller mig kvar. Medveten om att fallet blir stort om jag tappar greppet, och att jag då kommer att slå mig rejält.

Jag vet att vi någongång kommer att träffas. Marken och jag. Förr eller senare med en dundersmäll.

Jag längtar efter publiken, att någon ska se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Men gatan är sedan länge tom.

Utan skyddsnät står jag ensam kvar. Inga piruetter eller extra hopp får linan att sluta gunga och att stå still hjälper inte heller mina svajiga ben.

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Jag balanserar genom dagen med en ständig rädsla att falla. Med utfällda armar promenerar jag genom folkmassor och tomma gator. Utan skyddsnät. Jag önskar att någon skulle se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Lämna en kommentar


Sjukvård vs själavård

Det finns olika sätt att ta hand om sig själv. Skiljer du dem åt? Det finns saker vi ganska naturligt tänker på och gör för vår hälsa och andra saker vi ignorerar helt. Är vi sjuka eller skadade är det fullt naturligt för oss att vila, ta medicin eller gå till läkaren. Men när det gäller om att ta hand om sig själv, sin insida, ja, då är det inte längre lika lätt.

Själavård/egenvård för mig handlar om att vila när man är trött, säga nej när man inte har lust och att vårda kropp och själ lika ömt. Jag behöver egentid, skriva, promenader och hundar. Det som får mig att må bra.

Det där utanpå är ju egentligen bara ett skal, det är insidan som är viktigt ändå känns det som att det är den vi lättast glömmer bort. Vi duschar, smörjer oss med dyra krämer, sminkar oss, ja kanske till och med opererar oss för att hand om och vara nöjda med vår utsida. Men vad gör vi för att ta hand om vår insida.

Det är egentligen ganska sällan vi behöver sjukvård, desto oftare vi behöver själavård. Så en fråga jag vill att du tar med dig idag är vad du gör för att ta hand om din insida?

Lämna en kommentar


Som en pannkaka

Som en pannkaka

Som en pannkaka

Hade en föreläsning tillsamman med ABF i lördags. Lämnade lokalen fylld av energi och med en stark tro på mig själv. Jag kände mig påfylld, stark, tänkte att det är ju det här jag ska göra.

Energisk, påfylld och med ett fånigt leende på läpparna. Knappt två timmar senare är kicken som bortblåst och det som varit känns som en dröm. Overkligt, ej nåbart, och kroppen känns allt annat än påfylld, snarare uttömd.

Så snabba vändningar att man knappt kan hänga med i dem själv. Livet. Upp och ner. Som en pannkaka. Om en vecka väntar nästa föreläsning + min bokrelease.  Jag är förberedd på ”pannkakskänslan”, att bli lite halvbränd och kanske trasas sönder. Tar semester hela dagen efter. Ska hoppa ur järnet och bara lägga mig platt på tallriken.

Livet. Upp & ner. Som en pannkaka.

Lämna en kommentar


Den där skuldkänslan 1 kommentar

Jag känner mig otillräcklig. Spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så sitter känslan där och flinar mig i ansiktet. Otillräckligheten. Det hjälper inte att blunda för jag känner av dess närvaro. Oftast ignorerar jag honom, tänker att jag gör så gott jag kan. Men sen ställer han sig mitt framför mig, kan liksom inte få honom ur mitt synfält.

Han säger att jag kan vara en bättre mamma. Att jag minsann skulle kunna gå ner i arbetstid, eller åtminstone lägga ner företaget för att ge mer tid åt barnen. Dom är bara små en gång skriker han i mitt öra. Jag försöker att inte lyssna, för jag tycker att jag duger, att jag är bättre än många andra men ändå menar han att jag inte räcker till. Det spelar ingen roll hur hårt jag kramar dem, hur mycket jag lyssnar eller försöker att finnas där. Man kan alltid göra det bättre, eller ja, i alla fall är det så han säger.

Han säger också att jag är en dålig vän, att jag borde bry mig mer, ringa, skicka fler sms, hälsa på vänner och oftare gå utanför mitt hus. Jag suckar och bara tanken på att ge någon mer av mig själv får mig att gå sönder. Det spelar ingen roll säger han för det är så man gör. Offrar sig….så att man går sönder….

Du borde också ägna mer tid åt din familj. Du pratar ju knappt med dina syskon, eller hey du pratar ju inte med någon utöver dina arbetskamrater och klienter skrockar han hånfullt i mitt öra. Din mamma och pappa, ja dom finns inte där för alltid. Kanske borde du lägga ner tid och kärlek på dem nu, du kommer ångra dig när allt är borta. Att du gjorde fel, valde fel. Jag vill bara gråta, känner hur han suger ur all min energi. Han lägger allt ansvar, all skuld, bara på mig.

Och för att inte tala om din man. Hur länge tror du det kommer att hålla om du inte tar bättre hand om honom? Du behöver vara mer närvarande, lyssna mer, anstränga dig. Gör mer saker för hans skull och inte bara vara den som håller tillbaka. Hur rolig är du egentligen? Det finns inte ett uns av spänning i dig. Du sitter där, skriver och skriver, presterar och presterar, men inte för någon annan än dig själv. Tänker du någonsin på hur han har det?

Jag känner för att slå honom…..med en stol…..i ansiktet. Nej inte min man alltså utan otillräckligheten, han som serverar mig skuldkänsla efter skuldkänsla rakt i mitt fejs.

Inte nog med det som ligger dig närmast har du sett omvärlden? Nej förresten det har du ju inte skrattar han. Du undviker ju nyheter och media för att skydda dig själv. Men om du skulle titta bara några centimeter utanför din egen kropp ja då skulle du se världen. Hur illa det är. Giftig mat, krig, svält och orättvisor. Du borde göra något, skänka pengar din snåla jävel. Gå med i någon förening eller på något sätt bara hjälpa till. Nej men inte ens det gör du. För att du är för upptagen, av dig själv.

Jag hatar honom, på riktigt alltså. En sån elak jävel som det aldrig kommer ett snällt ord ur. Inget jag gör är bra. Vi stirrar på varandra. Han vinner även om jag inte förändrar något i mitt liv, även om jag inte gör det han ber mig om. För han stannar kvar, retas, tar plats. Jag ser honom och det är precis det han vill. Ha uppmärksamhet.

Han lever på min energi, dör ut om jag ignorerar honom.

Därför försöker han hitta vassare knivar, elakare kommentarer, för att hela tiden få finnas kvar.

Idag finns han här så tydligt, och jag är så ledsen för allt jag inte gör. Kanske är det att jag vill så mycket, älskar så stort att jag väljer att inte göra något alls. Relationer får mig sårad, orättvisor får mig ledsen. Jag drar mig undan, gömmer mig. Kanske för att jag bara äger känslan, men inte superkraften att kunna hantera den…

Lämna en kommentar


Råd han aldrig bad om

Vi sitter i bilen när åttaåringen berättar om en händelse på skolan. Jag märker att han har pratat återkommande om en flicka de senaste veckorna. Jag nämner för honom att jag hört hennes namn väldigt ofta och att man skulle kunna tro att han är lite förtjust i henne. NEEEEJ, skriker han i bilen bara sekunden efter jag avslutat min mening. Det blir tyst.

Eller jo, ja, jag kan inte sluta tänka på henne, så kanske, säger han och dunkar sig själv med handflatan i huvudet.

Helt plötsligt öppnas ett hav av råd upp och sköljer över honom ”Man ska inte vara rädd för att fråga chans” ”Det värsta man kan få är ett nej” ”När jag var liten….” etc. etc.

Jag har ingen aning om hur länge jag babblar men plötsligt avbryter han mig.

Men mamma, jag är bara ett barn. Jag kan vänta, än finns det tid kvar.

Såklart, han har rätt. Man kan skynda långsamt (även om jag inte förespråkar det)  Bara för att man är kär i någon behöver det inte betyda att man faktiskt vill bli tillsammans, och även om man vill det så kan man ju faktiskt gå runt och njuta av att bara vara kär. Tänk vad dom är kloka dom där små.

Kanske borde vi vuxna lära oss mer av det. Att saker faktiskt kan vänta, att än finns det tid kvar 

Lämna en kommentar