Frågor & svar


Varför? 2 kommentarer

Varför har du valt att arbeta inom kriminalvården?

För mig är det ingen slump att jag är där jag är, nej det är ett val. Jag började att studera psykologi och valde att testa på lite olika yrken (som timanställd) under mina studier just för att känna efter vad jag ville, för jag hade ingen aning. Oavsett vad jag tyckte om arbetsplatsen jag var på så valde jag att byta varje sommar eller termin just för att jag vill testa nytt, undersöka vad som skulle vara rätt ställe för mig. Jag testade till en början på att arbeta SIS-institution vilket var en jätte bra erfarenhet men jag kände direkt att ungdomar inte var något för mig. Jag började sedan jobba med missbruk (inom  kommunen) och i den målgruppen kände jag direkt att jag hörde hemma. Jag hade några olika jobb men valde ändå att plugga vidare till kriminolog just för att det tilltalade mig. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra med den utbildningen, visste bara att det kändes rätt i magen och lät därför den styra. När jag gick min kriminologutbildning visste jag ju att den var otroligt smal och i småstäder som jag bor i efterlyser de inte kriminologer direkt så jag bestämde mig att inom kriminalvård eller polisen ska jag vara och på den vägen är det. Eftersom jag är otroligt intresserad av just mötet med klienten och samtal så vet jag att kriminalvården är det bästa för mig, men innan jag går i pension (vilket är några år kvar ) ska jag absolut även ha arbetat hos polisen. Japp så är det bestämt!

Om du sedan vill veta exakt vad det är som tilltalar mig med yrket så kanske  jag har svårt att svara. Men tror på att alla människor kan förändras och att alla har rätt till en andra, tredje och till och med en fjärde chans. Att få vara med i en människa förändring är magisk och att kunna få stötta, hjälpa eller få möjligheten att ge en annan människa en insikt ja det måste vara meningen med livet enligt mig.

Varför driver du ett företag?

Jag har hittills i mitt yrkesliv inte känt att jag hittat ett arbete som tillfredställer mig till 100%. Jag behöver ganska mycket utveckling och utmaning och måste ge mig den själv. När jag började inom kriminalvården gjorde jag både mitt jobb plus hjälpte vårdarna på min avdelning med grejer för att jag blev uttråkad och ville göra mer. Jag gick flera gånger till chefen och bad om nya uppgifter medan hon bad mig ta det lugn. Du är ny här, sitt ner i båten. Nej det är inget för mig. Jag vill inte sitta ner, jag vill springa! Så nej, jag behöver ha något vid sidan om där jag får testa, lära mig nytt, göra om , göra fel, lära mig igen. Därför driver jag företag! Jag utvecklas och lär mig hela tiden, finns tusentals arbetsuppgifter och de varierar ständigt. När de gäller företagande kan jag verkligen lära mig nytt, varje dag!

Vad vill du göra sen?

Den som det visste. Jag har massor av drömmar. Känner inte att jag pluggat färdigt än. Vill läsa mer. Sen är jag inte rädd för att testa nytt. Jag är mer rädd för at fastna, stanna kvar. Jag kan tänka mig att gå åt flera olika håll, kanske därför jag inte riktigt är på väg någonstans. Jag har länge velat plugga till legitimerad psykoterapeut, jag vill läsa en handledarutbildning på högskolan och vägleda andra. Jag vill testa att jobba inom polisen, jag vill pröva terpeutyrket, jag skulle kunna tänka mig att testa att vara chef igen. Jag skulle kunna tänka mig…..ja men ni hör ju. Jag har ingen aning. Jag sätter en fot framför den andra varje dag, vi får se vart jag hamnar…

Lämna en kommentar


TID

1. Vad är ditt förhållande till tid?

Jag känner oftast att jag har total kontroll över tiden, det är sällan jag tappar bort den. (Beror visserligen på ett ofantligt stort kontrollbehov).

2.Vilken tid på dygnet gillar du bäst?

Jag är en morgonmänniska så egentligen skulle det väl vara morgonen, men det bästa tiden är helt enkelt den jag får för mig själv ?

3. Vilken är den bästa veckodagen?

Lördag

4. När går tiden som snabbast?

När jag skriver konstigt nog. Man tänker att man ska sitta en timme, men det går alltid två.

5. När går tiden som långsammast?

När man är tvungen att sitta still och lyssna på något tråkigt. (Är det bara jag som ibland känner för att putta undan föreläsaren/läraren och ta över hela skiten? Är säker på att jag hade kunnat få ut exakt samma information på bara hälften av tiden. SUCK).

6. Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?

1-2 min kanske, har aldrig tagit tiden. Men skulle aldrig orka hålla på särskilt länge.

7. Vilken tidsepok skulle du vilja leva i?

Åh, vad svårt. (Mest för att jag inte kan eller vet något om tidsepoker). Men den tiden då man bar stora fina klänningar och ständigt red på häst ?

8. Äter du snabbt eller långsamt?

Snabbt,snabbt,snabbt. När de andra fått maten på sina tallrikar är min redan borta ?

9. Vad gillar du mest att lägga ner tid på?

Det tror jag ni kan lista ut ??✏️

10. Vad gillar du minst att lägga ner tid på?

Konflikter, betala räkningar, läxor och annat tråkigt.

11. När vaknar och lägger du dig på vardagar?

Vaknar vid ca 5-6 och lägger mig 22, prick.

12. Vad skulle du gärna ha mer tid till?

Mig själv ? nej allvarligt tycker jag en hel del om min familj också även om det inte alltid märks. Vänner kommer ofta sist på min lista, så dem hade jag såklart velat ge en timme eller två ?

13. Vad gjorde du för tre timmar sen?

Sov.

14. Vad händer de kommande tre timmarna?

Jag kommer ha möten med klienter, förhoppningsvis, om de dyker upp.

15. Var ser du dig själv om 10 år?

I mitt framtida hus på landet. Där sitter jag på min glasverandan och skriver en bok med naturen och en flock hundar som enda sällskap ❤️

Lämna en kommentar


Frågor & svar #1

frågor & svar

frågor & svar

Jag får ofta mail från läsare med diverse frågor. Ofta försöker jag svara på dem alla, men en del svar kanske blir kortare än vad jag önskar i brist på tid. Många har också liknande frågor och därför tänkte jag passa på att svara er här. De senaste frågorna i min mailkorg är:

Hur får jag hjälp?

Detta är nästan den vanligaste frågan och jag önskar att jag hade ett bra svar på den. Men det har jag inte…. Som alla vet är det inte helt lätt att få hjälp idag. Beroende på hur gammal du är och vad för slags hjälp du vill ha så är det vårdcentralen du ska vända dig till först. Vill man ha samtalsstöd så får man ofta ställa sig i kö till kurator eller psykolog. Får du inte hjälp på din vårdcentral har du rätt att byta till en annan. Du kan till och med välja ett i annat landsting. Ring runt till olika vårdcentraler nära dig och se vad de har för kötider och hjälp. En sista utväg är att gå till privatläkare eller betala ur egen ficka för att gå till psykolog. Du kan också kolla med din arbetsgivare om ni har någon företagshälsovård du kan få tillgång till. Den här frågan har inte ett svar. Jag vet av egen erfarenhet att det blir väldigt jobbigt att leta efter hjälp när man själv mår dåligt. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig, ringa några samtal eller hänga med på möten? Jag skulle önska att jag kunde säga att alla som söker hjälp i dag får det, men så ser det tyvärr inte ut på grund av personalbrist, långa kötider mm. På denna frågan har jag inget bra svar, du måste helt enkelt själv undersöka hur det ser ut i din kommun.

Ska jag göra en utredning?

Många frågar om de verkligen ska göra en utredning, vad ger det och vad händer om de inte får diagnosen? Jag mådde själv väldigt dåligt under min utredning, många frågor kom upp. Vad händer om jag inte har ADHD, vad är det för fel på mig då? Det var en fråga jag bar på och som jag vet att jag inte är ensam om. Men även om du inte får en diagnos så betyder ju inte det att du inte bär på ett lidande. Många känner att diagnosen blir ett en bekräftelse på deras mående/svårigheter och  utanförskap. Men bara för att den uteblir betyder det inte att ditt mående inte är på riktigt och det är viktigt att du kommer ihåg. Du har rätt till hjälp oavsett!

Jag var lika rädd för att få en diagnos som att inte få den. Om jag fick diagnosen såg jag det som ett slutgiltigt svar på att jag aldrig kommer att må bättre, om jag inte fick diagnos skulle jag aldrig få svar på varför jag mått så dåligt. Idag är jag glad att jag tog mig igenom utredningen. Nu i efterhand kan jag se att diagnosen hjälp mig på många sätt. Inte bara att förstå min bakgrund men den förklarar också svårigheter som jag har kvar idag. Jag kan därför förstå mig själv bättre, jag försöker undvika situationer som jag nu vet kommer att vara påfrestande och jag anklagar inte mig själv lika mycket för fel och misstag.

Jag går inte längre runt med tron att jag kommer att komma ihåg vissa saker, jag har accepterat att jag inte kommer att göra det och kan därför lättare hitta strategier som hjälper mig. Så ja, jag tycker att diagnosen har hjälp mig då jag har analyserat mig själv mycket, skapat strategier och rutiner för mig själv. Men nej jag tycker inte att jag fått bättre hjälp eller bemötande från vården. Många gånger kanske tvärtom.

Så inte heller denna frågan finns det något färdigt svar på. Även här tycker jag att du ska ta en funderare på vad det är för hjälp du vill ha, och fundera själv vad du tror kommer hända om du får en diagnos, hur skulle den hjälpa dig? Svaren finner du nog inom dig själv.

Hur får jag det att fungera med min partner?

Svår fråga. Och jag gissar på att vi inte har samma partner så mina svar kommer förmodligen inte att hjälpa dig. Men något jag insett efter min diagnos är att om jag inte förstår mig själv, hur ska du någon annan kunna göra det? Jag och min man pratar mycket, och jag försöker alltid beskriva eller förklara för honom hur jag mår. Kan jag inte göra det i ord så gör jag det i text. Sen tror jag att vi gemensamt har accepterat att han aldrig kommer att förstå, och att jag inte kan begära det från honom.

Efter alla år vi varit tillsammans vet han nu att det kommer svackor, att jag får depressioner, det är skitjobbigt, men det går över. Han säger att han aldrig tänker på det men jag vet att när jag mår dåligt, så mår också han väldigt dåligt, därför försöker jag hela tiden utåt visa att jag mår bra. För jag vill inte att någon annan än jag själv ska bli drabbad.

Sen är det klart att jag blir ledsen ibland ofta. Ibland får man en kommentar om att man tappar bort/glömt eller misslyckats med något enkelt, och det är klart att han blir trött och ledsen på mina misslyckanden, för det ger ju honom mer jobb. Men jag tror att jag känner dessa känslorna än mer, och att den där kommentaren bara ytterligare blir en besvikelse över mig själv. Ibland får jag påminna honom, om att jag faktiskt försökt allt jag kan, och att det faktiskt är min funktionsnedsättning som ligger till grund för att jag inte klarar de enklaste sakerna. Han brukar förklara för mig att det inte står i min panna, att han glömmer av och inte tänker på det. Han ser mig som en helt vanlig person och då har han all rätt att ibland säga i från och vara besviken, och när jag väl tänker efter så vill jag inte att han ska se på mig på något annat sätt.

Utan att veta vad ditt problem med din partner är så tror jag att man måste inse att problemet sällan kommer från ett håll, att problemet är bådas ansvar. Bara för att jag har ADHD, ångest och ibland depressioner så är det inget endast min man ska anpassa sig till, förstå och acceptera. Det är lika mycket mitt ansvar. En diagnos får aldrig bli en ursäkt, utan mer en förklaring till vissa situationer och händelser. Men det betyder ju inte att jag inte ska fortsätta att göra allt jag kan.

Det var svåra frågor denna gången, jag hoppas ändå att du tycker att du fått ut något av mitt svar!

Lämna en kommentar


Att (över)leva med GAD 2 kommentarer

överleva med GAD, förutspå olyckor, leva med GAD, generaliserat ångestsyndrom,Att (över)leva med GADHur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

  • Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
  • Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan ”påhittad”.
  • Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
  • Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
  • Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

 


Vad kan man jobba med när man har ADHD? 1 kommentar

looking-for-a-job-68958_640

Jag stöter ofta på frågan ”vad kan man jobba med när man har ADHD”. Jag brukar vända på det och istället fråga mig tvärtom, vad kan jag INTE jobba med?

Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag bli stor men jag vet att jag efter varje jobb är ett steg närmare min målbild, jag kan efter varje erfarenhet checka av vad jag inte vill.

Först och främst tycker jag att du ska rannsaka dig själv och skriva ner vad du INTE VILL jobba med. När du har kommit fram till några sådana yrken kan du säkert utesluta en heldel andra som ligger inom det området. Sen ställer du dig frågan vad som är ett hinder för dig när det gäller arbete. Jag har tex otroligt dåligt lokalsinne så taxichaufför, budbil eller liknande kommer aldrig vara något för mig (med dagens gps är taskigt lokalsinne i för sig sällan något hinder, men jag avskyr å andra sidan också att köra bil, speciellt när jag inte vet vart jag är på väg). Sen har jag tex svårt för att passa tider, inte att jag kommer försent, utan tvärtom. Jag kommer alltid för tidigt, vilket också blir ett väldigt slöseri på tid om jag ska förflytta mig mellan många olika platser. För mig passar det bäst och ha ett kontor där människorna kommer till mig istället för att jag skulle ta mig till dem, det var något jag kom fram till väldigt fort. Det var en svårighet som begränsade mig.

Eftersom jag också har en ”detärintesåjävlanogaattityd” så funkar inte yrken som kräver en exakt millimeterprecision, jag kan därför utesluta en heldel yrken såsom snickare, sömmerska eller hjärnkirurg. Ofta har alla yrken du skriver på ”inte vill listan” något gemensamt, hitta den gemensamma nämnaren för att komma närmare ditt mål.

Sen tycker jag överhuvud taget inte att du ska tänka att ADHD:n hindrar dig från att få jobb, för min del har det varit tvärtom. För mig är ADHD inte ett hinder när det kommer till arbetsliv, tvärtom, där är det en tillgång.

Men jag har testat jobb som jag klarat av mindre bra, men det har INTE inneburit att JAG är mindre bra. Det innebär bara att jag inte är på rätt plats. Ett ställe som inte ger mig tillräckligt med utmaning eller där jag inte kan få utlopp för all min kreativitet, där bleknar jag och får inte alls upp min rätta glans. Men sätter du mig på rätt plats så blommar jag oavbrutet. Jag vill därför att du kommer ihåg att DU ALDRIG ÄR FEL, däremot kan sammanhanget du befinner dig i vara det.

 


Det kom ett mail…

från en fyrabarnsmamma med adhd. ”Jag har klarat mammarollen bra, nästan lite för bra. Nu har jag försökt läsa till sjuksköterska men klarar det inte. Jag överanstränger mig och det slutar alltid i en djup depression med ångest. Samma sak när jag försöker arbeta, klarade inte ens en sommar. Blev sjukskriven efter bara någon månad.  Jag överanstränger mig, får ångest och depressioner till följd. Jag mår oerhört dåligt och skäms över mina misslyckanden. Mina svärföräldrar börjar pika mig som tex ”man måste anstränga sig, din man kan inte försörja alla…” Min man säger inget men jag ser hur uppgiven han är. När jag mår som jag gör nu försöker jag alltid kompensera det med något. Tex hård träning och viktnedgång. Som givetvis går till överdrift. Har nu gått ner 12 kg på 6 månader, jag var inte överviktig innan…

Jag får ingen hjälp alls från psykiatrin, förutom Ritalin och atarax.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag klarar inte det här själv. ”

 Jag kan inget annat än att beklaga det dåliga mående och också bekräfta att du inte är ensam! Min erfarenhet är att det är ganska typiskt med ett ”all in” beteende där man kör på tills man brakar ihop. För många är det svårt att hitta en lagom aktivitetsnivå vilket innebär så som du beskriver att man överanstränger sig och ”går in i väggen”. Det värsta tänker jag är att andra människor får dig att må dåligt eller pikar dig, det är inte ok! Man är rätt duktig på att sänka sig själv och behöver inte någons hjälp för att sjunka till botten. Känner dina svärföräldrar till ditt mående? Annars tycker jag att du (eller din man) ska informera om det och förklara att du behöver stöd och ingenting annat! Jag tycker att du ska kontakt psykiatrin igen och höra om du kan få samtalsstöd/kbt eller träffa en arbetsterapeut (eller adhdcoach) och få hjälp med beteendet. För egen del tror jag att träningen och viktnedgången handlar om kontrollbehov, när man mår dåligt vill man hitta någon del i livet där man kan gå ”all in” och återta kontrollen. Träning och viktnedgång är en typiskt sådan grej som man själv kan styra och kontrollera.

 


Kan folk med ADHD inte klockan?

Fråga:Vad är det med personer med ADHD och tider egentligen. Varför kan de ALDRIG komma i tid?

Svar:När man har ADHD har man svårt för tider, glömmer och missar möten, är ständigt försenad. Ja så sägs det i alla fall. Jag kan bara tala för mig själv, men Jag kommer ALDRIG försent fast att jag har problem med tider, för mig är det åt andra hållet i stället. Jag vet inte hur klockan och tider funkar för dem som ofta kommer försent, men jag kan i alla fall förklara hur det funkar för mig.

Jag kan inte känna på mig hur långt tid saker och ting tar, därför är jag alltid ute i väldigt god tid. Jag kan klockan, men jag litar liksom inte på den. Om jag har ett möte i stan klockan 17 och min man säger att det endast tar 10 min att åka dit, så måste jag ändå ge mig av 30 min innan….och jag kan inte riktigt förklarar varför. För mig känns det som 30 min. Det är liksom så många små saker som ska göras. Gå till bilen, sätta mig i den, starta den, köra till stan, hitta parkering, parkera, gå ur bilen, gå till mötet. Det är ju massor av saker som ska göras, och jag kan inte få ihop dem till endast 10 min, utan minst 30 min. Fast att jag under hela mitt liv alltid var 15-30 min för tidigt till alla mina möten kan jag liksom inte lära mig av det.

Klockan är för mig inget problem idag, men det beror på vad jag jobbar med. För några år sedan hade jag ett jobb, där jag hade kanske 6 -7 olika möten per dag och jag skulle köra hem till dessa personer eller möta dem på olika ställen. I stället för att effektivt jobba gick ju flera timmar om dagen åt att komma för tidigt och att vänta in folk. Jag insåg dock problemet och slutade det jobbet ganska snabbt och vill INTE ha något liknande igen, just pågrund av dessa svårigheter.

Så att komma försent eller förtidigt behöver inte vara ett problem i vardagen, det beror på hur din vardag ser ut. Jag har haft den lyxen att kunna välja bort arbeten som inte fungerar med mina svårigheter.


Hur känns det att ha ADHD? -en personlig beskrivning 4 kommentarer

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva det eftersom det är ett normaltillstånd. Jag känner mig som vem som helt. Men om jag skulle beskriva MINA svårigheter så är det ”up and downs” som känns värst. Ibland känns det som om det börjar bubbla i blodet (tänk er att ni fyller på en kolsyremaskin) på liknande sätt fylls blodet med energi bubblor. Denna energi måste man följa, den går inte hålla inne på något sätt. Mitt sätt att få ut den är att jobba, jag befinner mig i flow, skriver så fingrarna glöder. Men ibland måste jag tex gå ut och gå eller springa, jag måste ha någonstans att göra av min energi. Motsatsen till den här känslan kommer när jag jobbat för hårt och för mycket, då känns det som om man lägger tyngder över hela min kropp, jag blir förlamad. Man kan tycka att det liknar biopolär sjukdom, för ja det gör det. Men skillnaden är djupet på stämningslägena. Jag får ALDRIG maniska perioder eller blir deprimerad.

Att överhuvudtaget inte får ut sin energi gör ont, om jag inte får ut alla bubblor ur kroppen så kommer tyngderna som en stor smäll i magen och jag blir förlamad direkt. Det känns som att ramla från en hög höjd, pang, och jag blir svag i hela kroppen. Jag HATAR när folk vill sakta ner, eller bromsa mig, för det går inte. Min kropp måste finna sin fart själv (och ja jag vet det är det som är en del av problemet, den kan uppenbarligen inte det).

För mig känns det också som att leva utan hud, alla intryck går rakt in. Jag har inget skydd. Känslor, stämningar och händelser runt omkring mig åker rakt in och jag kan behöva tid för att sortera i ordning allt. Får jag inte den tiden för mig själv att kunna rensa bland intrycken, ja, då kommer den där tyngden igen och tar över min kropp.

Sen är det det där med hjärnan, den som bara sprutar idéer. Jag brukar inte ha jätte stora problem med att ta mig från A till B (jag hittar rätt tillslut). Men min hjärna hittar också allt man kan göra där emellan, den ser ALLA möjligheter. Vilket kan vara bra ibland, men ofta i livet behöver man bara ta sig från A till B och de andra alternativen är mindre viktiga. Men det spelar ingen roll, det känns som att ha en flerfilig motorväg i huvudet, där alla kör kors och tvärs jättesnabbt, och tillslut tappar man bort sig…..och när man gör det, japp då kommer återigen tyngden och lägger sig över kroppen.

För MIG handlar det om att ha självkontroll. Ordet lagom finns inte, antingen alldeles för mycket eller inte alls. Så därför behöver jag ha rutiner och regler för mig själv. Jag behöver kontroll för att hantera mig själv och min vardag.