Familj & föräldraskap


Din tid är nu

Liten blir storBarnen är så härliga nu, dom börjar att bli så förståndiga. Det går att ha härliga diskussioner, man kan till och med fråga dem om råd om olika saker och de kan börja ta ett eget ansvar. Jag längtar efter att få vara med dem, prata med dem, ha dem tätt intill och nej så har det inte alltid varit.

Jag minns hur jag under småbarns perioden försökte räkna ut när jag skulle få tillbaka mitt liv. Jag har aldrig känt mig mer instängd. Jag kände mig söndrig, vingklippt. Jag får ångest bara jag tänker på det. Livet går så mycket långsammare när man inte får springa fritt. Barn sänker verkligen farten, och jag är så glad att jag klarade mig ur de där åren hel.

Kanske också därför jag mår så bra nu, känner mig mer fri. Lever inte längre med en snara runt min hals. Minns att vad jag än gjorde aldrig kände mig tillräcklig. Idag strävar jag inte ens efter den känslan. Försöker bara vara mig själv. Tänker ofta på vad jag vill att barnen ska ta med sig hemifrån, vad de ska lära sig av mig, hur jag vill att de ska vara som vuxna. Och det är inte att kämpa tills de själva går sönder. Ge så mycket av sig själva så att det inte finns något kvar. Nej, lagom räcker.

Även om jag inte är världens bästa förebild så vill jag visa att man inte ska vara rädd för någonting, att man ska jobba mot sina mål, sträva efter sina drömmar. Jag försöker också tänka på hur jag behandlar mig själv och min kropp, att jag visar att det är viktigt att ta hand om sig själv, vara nöjd med sig själv.

Jag tänker också att det är viktigt att ge dem en inre styrka, att den ska komma inifrån och ut och inte tvärtom. Att inte bry sig om vad andra säger och tycker så länge man själv är nöjd med sig själv och sina prestationer. Mobbning har alltid funnits men idag är det än värre med nätmobbning och utanförskap som vi inte kan se. Därför är det så viktigt att ha samtal. Att påminna dem om att social media inte är viktigt och att en like inte betyder något.

Jag är mer rädd för framtiden nu när jag har barn. Inte för min egen del utan för deras. Allt handlar om få bekräftelse, utifrån, från människor man inte känner och aldrig ens har träffat. Man är rädd för vad det kommer göra med dem som individer. Men jag försöker leva i nuet, njuta av deras klokheter och att få se dem växa.

Det känns fortfarande overkligt att dom en dag ska bli vuxna. Att dom ska få egna hem, egna barn. Att jag bara kommer att vara en bifigur vi sidan om. Men jag ser det som världens största gåva, att få vara med på den resan. Kan inte tänka mig något vackrare. Jag ser fram emot varje dag med dem, varje ny livshändelse, varje år. Jag räknar inte mina längre, dom har liksom ingen betydelse. Jag är liksom bara glad att få vara kvar. Att få se dem sluta grundskolan, komma in i tonåren, ta studenten, osv.

Alla tjattrade om det där magiska med barn och jag minns att jag bara ville hålla för öronen, jag hade fullt upp med att överleva själv. Men nu förstår jag vad de pratar om. För det är NU det räknas. Det är NU som det börjar hända saker. När man kan räkna sina år i sina barn, se sitt liv i dem och veta att det kommer mer. Det är verkligen magiskt. Det är nu man kan njuta. Det är nu man blir nyfiken och vill se fortsättningen. Vem vill du vara, vem kommer du att bli, vad kommer du att göra?

Det är som att leva i en serie utan slut. Att få ett avsnitt om dagen och det går inte att snabbspola. Du vill snegla in i framtiden, skriva manus, bestämma scenerna själv. Men du är en skådespelare som alla de andra, och i de kommande säsongerna bär du huvudrollen, och ibland gäller det att påminna sig om det. När scenen är din gäller det att ta den platsen, att finnas där och leva dig in i din roll.

Du kommer att hamna i bakgrunden tids nog. Få en biroll eller kanske jobba bakom scenen, och kanske är det då man längtar tillbaka till rampljuset, till uppmärksamheten. Det är därför de där äldre skådespelarna säger att du ska ta tillvara på din tid, för du kan inte spola fram, men inte heller tillbaka.

Lämna en kommentar


Good enough

Good enough eller dålig förälder?

Good enough eller dålig förälder?

Jag lyssnade på ett program häromdagen där en psykolog inte förstod varför föräldrar pratade om ”egen tid”, hon menade att om man hade valt att skaffa barn, så har man valt bort sin tid, att det borde vara sånt man tänkt på innan. Jag tycker att det låter märkligt för att komma från en psykolog. Jag skulle vilja hävda att ingen människa vet hur det är att ha ett barn i sitt liv förrän det är där, det är inget du ens kan föreställa dig.

Jag vill också tro att alla föräldrar automatiskt vill sitt barns bästa och att den egna tiden tar man ut för att i längden bli en bättre förälder. Nej förr i tiden kanske man inte snackade om ”egen tid,” men världen ser inte likadan ut idag då allt går i ett högre tempo.

Jag är så ofantligt trött på böcker och inlägg som ska lära oss hur vi ska prata och behandla våra barn. Att vi som föräldrar ska väga varenda ord innan de kommer ut ur vår mun, eller att vi inte längre får berömma barnen för det de gör utan bara för dem de är annars kommer vi att skada dem för livet, suck…

Och tro mig jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan, men nej jag är inte perfekt, och nej jag vägrar att ens försöka bli perfekt. Jag tror och hoppas att mina barn är medvetna om min kärlek till dem ändå. Varken min mamma eller pappa var perfekta men jag är säker på att de har gjorde allt de kunde och att de älskar mig trots sina misstag, och trots allt så har det blivit en välfungerande människa utav mig med!

Jag kan inte gå och vara en pedagog hemma, vad blir det för föräldraskap i längden? Jag är good enough. Gör jag allt jag kan och orkar så är det bra nog, punkt slut.

Några sanningar:

1, De som hävdar att man är en dålig förälder för att man vill ha egen tid menar att de skulle känna sig som dåliga föräldrar om de tänkte på sig själva förengångsskull. De är deras tankar och åsikter, INTE en verklighet.

2, Alla barn är olika, vissa är det mer krävande att vara förälder till. Punkt slut!

3, Du är en förälder, dygnet runt, med en massa känslor. Inte en kall pedagog som säger exakt rätta sakerna på exakt rätt sätt. Du skriker på ditt barn av samma anledning som att han/hon skriker på dig, för att du vet att er relation klarar det, för att ni älskar varandra, inte för att du är en dålig förälder. Hade pedagogen däremot gjort de hade hon varit en dålig pedagog.

4, De som ”är perfekta” håller upp en fasad och är livrädd för att du ska förstöra den, det finns ingen perfekt hellycklig familj. Alla har sina brister, sina sår. Man döljer dem bara mer eller mindre.

5, All den snabba kunskapsspridningen idag gör oss osäkra och får oss att ifrågasätta oss själva. Jag är säker på att vi alla vet  hur vi ska vara som föräldrar utan att läsa en endaste bok. Lita på din egen känsla!

Over and out!

Lämna en kommentar


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

måste alla vara så jävla lyckliga

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Ibland drömmer jag mardrömmar om det. Vaknar upp, svettig med en ångestklump i bröstet som gör det svårt att andas. Tankarna ilar och jag vill bara skrika NEJ, beredd att fly, beredd att….återigen gå sönder.

Vad pratar jag om? Barn. Jo det är sant barn! Jag drömmer mardrömmar om att vara gravid, mardrömmar om att mina barn återigen är små, och ångesten den…ja den är obeskrivlig. För livet med små barn var för mig mestandels en mardröm.

Idag räcker det att jag ser små barn från 0-4 för att jag ska bli svettig och känna ett tryck över bröstet. Även om den tiden sedan länge är förbi blir det en hemsk påminnelse.

Ett förflutet som aldrig kan bli vackert

Jag försöker se vackra bilder framför mina ögon, allt fint vi haft och barnens skratt, men ångesten och tröttheten suddar bort allt. Så illa var det inte försöker jag tänka, men någonting i mig tycker annorlunda.

Jag kan på riktigt bli provocerad av glada mammor, fina familjer som bara snuttigullar och tycker att livet leker med små barn. Jag vill kasta mitt magiska depressionsstoff över dem så att de bara för någon sekund ska få känna hur det känns att vara så trött att man till och med blir trött på livets självt. Jag vill skapa dem skrik och kaos, tårar och livets bekymmer, allt för att de ska få en liten ödmjukare attityd till småbarnslivet.

Men det gör jag så klart inte (mestandels för att jag inte äger något magiskt depressionsstoff) istället ler jag samtidigt som jag brinner inombords och sväljer orden ”det handlar inte om att du är en sån jävla bra mamma, utan att du har fått ett barn som är så jävla nöjt och glatt”. Jag sväljer orden så hårt att jag nästan är beredd att spy efteråt.

För det är vad det handlar om, ingen människa känner sig som en bra förälder när barnet skriker och skriker och du inte har fått sova på månader. JAG KAN LOVA DIG ATT DU DÅ INTE SKRATTAR LÄNGRE, (och gör du det så är det för att det är något allvarligt fel på dig). Jag önskar alla och ingen den upplevelsen. Det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv.

Att tappa bort sig själv i någon annan

När man får barn sätter man sig själv åt sidan, de kommer alltid först. Då är så det funkar och jag hatar det. Ja, jag fullkomligt avskyr det! Vem fan vill vika sitt liv åt sidan och låta någon annan bossa över dig dygnet runt, räck upp en hand. Ingen, nej jag trodde väl det. För det handlar ju inte om en timme eller en dag, NEJ DET HANDLAR OM ÅR!!

Jag saknade mina promenader, och ensamma stunder så mycket att jag gick sönder inombords. Samtal med vänner, sena kvällar ute, en ensam stund på toaletten, allt försvann på ett nafs. OCH JAG HATADE DET!

Nu är mina barn större och jag ser ljuset i tunneln, livet har äntligen börjat komma tillbaka…och det är fantastiskt. Men så blir jag ständigt påmind, hela tiden ser jag föräldrar som lider, ni kanske tror att det inte syns men jag ser det. Hur ni håller ihop hela ansiktet för att bara klara dagen. Jag ser tröttheten och jag ser tårarna bakom era ögon.

Du är inte ensam

Jag följer en heldel bloggar och mellan raderna kan man ana mörker och depression i och med hur barnet förändrade deras värld. Men ingen säger det rakt ut, INGEN SÄGER DET RAKT UT. Det vävs in vackert mellan raderna och den som själv aldrig upplevt det kanske inte ens skulle märka, men för mig lyser det starkt igenom. Som en blinkande varningsskylt.

Kan vi inte alla göra oss själva en tjänst och säga som det är? Barn är livsomvälvande, det förändrar våra liv för alltid och INTE BARA TILL DET POSITIVA. Visst vi älskar dem mer än allt annat, men det innebär inte att vi helt behöver sluta älska oss själva och vårt tidigare liv, eller?

För mig är det länge sedan nu, jag har hittat tillbaka till mig själv och kan nästan förtränga hela upplevelsen men ändå sitter den där som en liten tagg i mitt hjärta. Som den ständiga påminnelsen att det var inte så du skulle tycka, eller så du skulle känna. Och jag kan bli galen på tystnaden även om det inte längre är jag som bor i den. Jag ser dessa mammor, som går runt som zombies och njuter av livet. Jag vill bara skrika säg som det är och sluta gör dig så jävla ensam!

Jag vet precis hur det är, jag har själv varit där, men om du öppnar upp din dörr, så öppnar du även upp någon annans. Ingen människa är så unik att det inte finns en till med samma känslor och tankar.

Så släpp det där jävla smajlet och visionen om att det här ska vara den lyckligaste tiden i ditt liv. För dom tankarna kommer bara att göra att du mår sämre. Är du trött, säg att du är trött. Mår du skit, säg att du mår skit. Vill du gråta, gråt. Vill du skrika, skrik, men stå inte bara där och låtsas vara så jävla lycklig hela tiden när allt inom dig fallerar. Det hjälper varken dig eller någon annan. (och kan du inte vara ärlig mot någon annan så var det åtminstone mot dig själv). Påminn dig själv om att det är ok att inte vara ok, och att situationen du befinner dig i går över (även om det inte känns så).

Min bok på ämnet hittar du här, köp den till dig själv eller något annan deppig jävel. Se så, gå nu ut och gör din dag!

Lämna en kommentar


13 år senare 2 kommentarer

13 år senare

Jag har aldrig trott på kärlek, hade faktiskt en plan för att tillbringa mitt liv ensam. Inte på grund av att jag inte kunde fånga en mans intresse, nej, utan mer att ingen kunde fånga, eller hålla liv i mitt. Jag har svårt att få riktigt starka känslor (eller kanske handlar det bara om motvilja), rädd för att släppa in människor under min hud. Kan låta dom tro att dom är nära samtidigt som jag håller dom i från. Lockar in med en hand, motar bort med nästa. Att känna kärlek för någon för alltid och alltid, nej det var sånt som bara fanns i sagornas värld och inte i min.

Sen staplade han in, mannen i mitt liv och talade om för mig att vi skulle bli ett par, kanske för alltid. Jag skrattade såklart. Men han gav inte upp. Jag ville inte ens ge honom en chans, sade till honom att det inte var någon idé. Varför ska man vara tillsammans om man ändå ska skiljas åt, frågade jag. Varför skiljas åt, när man kan vara tillsammans för alltid, svarade han.

Han lät så säker i det han sa. Du ska bli min fru sade han men sådan stark övertygelse att jag tillslut trodde honom själv.

Ge mig en chans, sade han. Och jag vet inte ens hur det gick till, hur han egentligen fick den där chansen som så många andra inte ens kom nära. Kanske slank den genom mina fingrar för att jag kramade den för hårt, kanske tog han den när jag inte såg på, eller kanske gav jag honom den inslagen i både presentpapper och paket?

Jag beundrade honom för hans envishet och det gör jag än. Han hade en övertygelse som jag saknade, en tro, ett hopp som jag aldrig ens skulle komma i närheten av hur mycket jag ens försökte. Hans styrka och självständighet är något jag uppskattar och imponeras av gång på gång.

Aldrig kunde jag ana att det var hans som skulle lära mig om livet. Som skulle lyfta upp mig från det mörka hål jag befann mig i och visa mig vad jag var värd. Som med en sådan stark övertygelse skulle laga min självkänsla såpass mycket att jag knappt längre kan se att det varit sönder. Att det var han som skulle fylla mig med så mycket kärlek att jag tillslut blev hel.

Tretton år senare är han inte bara min man utan också min bästa vän och jag uppskattar honom varje dag, avundas fortfarande sidor av honom som ofta är i motsats till mina egna. Jag nyper mig armen fortfarande beredd på att plötsligt vakna. Men han är fortfarande där, dag efter dag, natt efter natt, för alltid vid min sida.

Jag har aldrig känt mig så trygg som med honom, personen som jag vet menar varenda ord han säger, som talar utan att vika undan sin blick. Jag känner mig älskad, uppskattad. Ärligt omtyckt bara över att vara jag. Jessica, med alla brister och fel. Hon med så mycket tårar och mörker, och med krafter ibland för stora för henne själv.

Oj vad jag hade behövt honom tidigare. Som en mur framför mig. Som min vakthund, mitt självskydd, mitt försvar. Och inte bara från omgivningen, utan också ifrån mig själv. Jag tänker ofta honom som ramen runt mitt liv, han är mitt staket, det som gör att jag håller mig innan för murarna, ständigt där för att vakta att jag inte faller över kanten.

Det måste vara svårt att tämja något med ett vilt hjärta. Jag som hade drömmar om att fly världen. Bo ensam på landet med djur som enda närhetskälla. Men 13 år senare är jag glad över att jag inte uppfyllde den där drömmen, att jag faktiskt gav honom chansen även om risken fanns att jag skulle bli sårad.

Idag vet jag att det bästa stället att bo på för att skydda sig själv inte är i mörkret eller i ensamheten, utan tvärtom att få leva i en annan människas hjärta.

Och aldrig kan jag tacka dig nog för den insikten

Lämna en kommentar


Att prata med barn om rädslor

Min son är 8 år, han börjar bli stor. Funderar över livet, och döden. Helt plötsligt har en pojke som aldrig visat rädsla börjat bekymra sig. Om både stort och smått. Han kan sitta tyst med ett spänt ansikte och ibland, när det blir för mycket brista ut i gråt. Här om dagen kom den igen, rädslan och han låg hulkande i mina armar. Han var orolig för pappa, som var borta över kvällen. Tänk om han inte kommer hem. Det känns inte bra när vi inte är tillsammans, säger han med tårarna rinnande.

Jag berättade då för honom om rädslan, om hur den fungerar, och vad rädsla egentligen är. Han blev nyfiken och intresserad, lyste upp som ett ljus. Jag berättade att jag förstod att han var ledsen och rädd, att det var helt naturligt, att det vore konstigare om det vore tvärtom. Vi är flockdjur och vi vill natuligtvis inte att någon lämnar vår flock. Vi ska bli uppmärksamma och vilja samla ihop oss igen. Han berättade då att han om han var själv till och med blev rädd över att gå över en väg, tänk om han skulle bli påkörd.

Vad skulle hända om du inte var rädd?

Han funderar en stund.

Jag kanske skulle bli påkörd.

Precis, svarar jag.

Rädslan är där för att skydda dig, varna dig om att något är farligt. Rädsla kan göra ont, göra oss ledsna men den är inte farlig. Tvärtom så vill den hjälpa oss, säga oss något. Vi tittar i min bok ”Annas oroliga mamma” där bilderna på ett bra sätt visar hur vi behöver ett alarm som varnar oss när det kan behövas. Hur vi annars hade hamnat i faror.

Vad hade hänt om du inte blivit rädd när du såg en tiger?

Jag hade klappat den och blivit biten, svara han.

Vad hade hänt om du inte var rädd för eld, för vatten, för vapen?

Det hade varit farligt för mig.

Han fattade poängen snabbt. Vi har alla små alarmklockor där inne. Det är inget fel på dem när de ringer, utan tvärtom när de är tysta. Det är viktigt att prata med barn om rädslor, så att det förstår varför de finns där och att de inte behöver vara fel. Jag tror att  han växte ett par centimeter när han reste sig upp och gick därifrån.

Det är klart jag är rädd, säger han. Jag älskar min pappa och vill att vi ska vara tillsammans. Vi är ju en familj.

Ja, eller hur, säger jag leende.

Det vore ju konstigt annars, säger han och tar på sig hörlurarna till dataspelet. Jag iakttar honom när han sitter där. Hur han ler och skrattar. Som om rädslan aldrig funnits, som om samtalet aldrig ägt rum.


PS, Boken ”Annas oroliga mamma” är ett jättebra sätt att förklara och prata med barn om ångest och rädslor. Boken hittar du här. (eller på bokus/adlibris)

Läs mer: Att bemöta barns rädslor.

Lämna en kommentar


Till min dotter 2 kommentarer

Till min dotterJag ser mig själv i dig, fast att du är någon helt annan. Jag sätter mina känslor i din hals, tvingar dem på dig, så mycket att du kanske tror att de är dina. Det gör ont att se dig, fast att jag skulle önska att det vore tvärtom. Det är som att se mig själv. Liten och sårbar. Jag försvarar och beskyddar dig fast att jag vill släppa dig fri. Släpper jag inte dig fri släpper jag inte heller mig själv fri. Men jag vill bara stänga in dig och hålla dig hårt, beskydda dig från allt innan du hunnit bli skadad.

Jag plåstrar om sår som inte finns, smeker kinder som inte är blöta. Jag tröstar mig själv, när jag tröstar dig.


Bup-utredning del 1

Bup utredning del 1

Underbara barn ❤️

Jag har velat fram och tillbaka om vi verkligen skulle göra en ADHD-utredning på sonen. Till vilken nytta tänkte jag, och sen började jag jämföra honom med alla som hade större problem. Nej jämfört med dem har varken jag eller min son några bekymmer. Men ändå är det något som ligger i mig att skaver.  När jag sedan läste jag inlägget ”Ska vi låta bli att utreda barnet med misstänkt NPF för att få en diagnos som följer med en hela livet?” slutade mitt tvivel och jag kontaktade BUP direkt.

Vi blev till min förvåning kallade till BUP redan efter någon månad, visserligen bara på ett första samtal men ändå. Väl där förminskade jag mig själv och problematiken jag upplevde hos min son. Tankarna började återigen krypa på mig att nu tar vi någon annans plats, någon som behöver den bättre än vi. Det var tankar jag hade även under min egen utredning.

Det första samtalet fick vi träffa en psykolog och en kurator och beskriva hans problematik. Sonen fick även prata med kuratorn enskilt. Men när jag satt där och sade problemen högt kändes de löjliga. De liksom föll i backen och bollades inte runt i luften på det sätt jag hade önskat. Kanske för att jag själv kände att vi inte hörde hemma där.

Döm om min förvåning när de några veckor senare ringde och sade att han gått vidare för utredning. Jag ville göra ett lyckotjut även om det kunde kännas fel i det sammanhanget, inte ska jag väl vara glad för att de misstänker att sonen har ADHD?

Ändå kändes det på något sätt så tillfredställande skönt att de hört vad jag sade. För precis som jag sa till dem så hanterar vi det utan problem idag, men hur ser det ut i framtiden? Min enda önskan är att han ska få svar på alla frågor, få hjälp -om det behövs, i tid. Jag vill inte se samma mening i hans journal som i min x antal år senare, problemen fanns men man tog dem inte på allvar.

Jag vill kunna titta honom i ögonen som vuxen och säga att jag såg honom, och att jag gjorde ALLT jag kunde 

Så fortsättning följer….om ett år eller så…

Lämna en kommentar


Det där med egentid… 2 kommentarer

…eller kanske snarare bristen på den. Vi har haft turen att alltid fått ungarna i säng vid sju.  Det betydde för mig tre timmars tystnad! Tre hela timmar där man kunde ägna sig åt vad man själv ville.  Jag valde alltid att skriva, min man att kolla på tv:n.

Jag visste att den här tiden av lyx skulle försvinna, ändå kände jag mig inte beredd när den kom. Så där utan förvarning.

Jag uppskattar mer än något annat att barnen mognar och blir äldre, det blir lättare på många sätt, och på andra inte alls. Att kunna lämna dem själva hemma, ta en promenad med hunden eller låta dem gå hem själva från skolan. Det var sådant man tidigare bara drömde om, men nu är det verklighet.

Jag har tidigare haft som avsikt att inte jobba när barnen varit vakna utan valt att göra det på min egentid. Men nu när egentiden krymper så minskar också timmarna av jobb. Mitt företag är något jag längtar efter på kvällarna, det första jag tänker på när jag vaknar och ofta det sista som lämnar mina tankar innan jag somnar. 

När mina intressen rycks ifrån mig känns det som en del av mig dör, går sönder. Jag har därför fått bryta min regel om att inte jobba när barnen är vakna eftersom de numera lägger sig samtidigt som oss vuxna. Och visst det går att både skriva och läsa med ett barn bredvid sig i soffan. Men inte utan att bli avbruten eller utan skuldkänslor att man istället borde ägna tiden åt dem.

Det finns ingen kärlek i världen som kan ta bort det där behovet av självsamhet. Det är som att jag behöver hämta andan, vila mina tankar, bli lämnad i fred. Det spelar ingen roll hur stor kärleken är, behovet av tystnad är nästan alltid större.

Vissa saker behöver man aldrig en paus ifrån..

Jag försöker lära mig att acceptera livets förändringar, att njuta av dess olika skeenden. När tiden att ta hand om dig själv försvinner måste du hitta den någon annanstans. Jag letar med ljus och lykta efter andningshål, och när jag finner dem, ja då andas jag helt enkelt extra djupt 

Lämna en kommentar


Meditationsövningar för barn

Meditationsövningar för barn

Meditationsövningar för barn

Om det är något jag önskar att jag hade fått med mig tidigare i livet så är det mindfulness, och då snackar jag inte om att sitta stilla och meditera med tomma tankar. Nej det tillståndet kommer jag kanske aldrig kommer att uppnå. Men just det där med acceptans, att vara i stunden och att med hjälp av andningen både kunna lugna ner tanke och kropp.

Jag tror att meditation är bra för alla,

men kanske speciellt för den som är ångestbenägen eller har ADHD. Jag tror att jag bara är i början av min meditationsresa trots att jag utövat det i över ett år. Jag skulle ändå våga påstå att det har hjälpt mig, mycket. Jag befinner mig på en annan plats idag än vad jag gjort tidigare. Nu är jag här, förut levde jag i framtiden. Och om det är något jag vill ge mina barn så är det förmågan att vara närvarande, öppna och reflekterande.

Därför försöker jag numera få in mindfulness i vår vardag. Ibland lägger vi oss och blundar i tre minuter tillsammans medan vi lyssnar på en app, ibland leker vi lekar som där min avsikt är att känna efter hur de eller saker i deras omgivning känns just nu. Bara för att vara mer närvarande.

Meditationsövningar för barnEn av mina favoriter är att sätta en väderprognos på sitt inre.

Kanske är det lättare än att ibland beskriva en känsla? För ett slutet barn kanske det kan vara ett sätt att för första gången öppna upp och prata om sitt mående. Oavsett så ger det dig erfarenhet av att lyssna inåt, på vad din kropp försöker att säga dig. Är det stormigt, kvavt eller tyst och stilla. Regnar det? Kanske till och med åskar, eller är det en strålande sol?

Om vi jämför vårt inre med det riktiga vädret så ser vi ju att det skiftar, eller hur? Från en dag till en annan, eller till och med från en stund till en annan. Det kan ibland vara en tröstande tanke. Vi alla strävar efter solsken, men om vi tänker efter så  är det sällan en molnfri himmel. Varken inuti oss eller utanför, eller hur? Och det kanske är så det ska få lov att vara.

Meditationsövningar för barnNär min son började visa större svårigheter för att slappna av letade jag efter böcker anpassade för barn och hittade Sitta stilla som en groda (annonslänk) där det finns flera mindfulness övningar för barn, både via boken och ljudfil. Även om mina barn inte ser det som världens roligaste grej just nu så tror jag att det är ett lika viktigt lärande som deras läxor (om inte viktigare).

Att vara trygg och medveten om sitt inre är en förmåga du bär med dig för livet och inget vi någonsin behöver sätta betyg på. Det kan göra både ditt skolgång och vuxenliv behagligare och enklare.

Att ställa frågan ”hur mår du” lockar ofta fram svaret bra, men om du istället frågar vad personen har för väder inom sig idag kommer du att få ett helt annat svar. Testa!

Lämna en kommentar


Räcker min kärlek en livstid?

Räcker min kärlek en livstid? Kan jag någonsin älska dig tillräckligt?

Jag har alltid haft ångest. Men när jag väntade första barnet växte den och tog enorma porportioner. Under några år tog den till och med över mitt liv helt. Först förstod jag inte mer än att den bara var närvarande, men idag kan jag se vad den grundar sig i och med ens känns det enklare att bära.

Jag är en ansvarsfull person. Jag vill göra saker rätt och riktigt. Men som förälder kan du inte vara ansvarsfull nog. Du är aldrig tillräckligt bra och hur mycket du än försöker kan du aldrig helt och fullt påverkar ditt barns liv.

Som förälder blev döden min största rädsla och fiende.

Jag bar inte bara rädslan av att mitt barn skulle lämna mig utan tänk om jag skulle behöva lämna henne! Jag vet att det förmodligen är varje förälders största rädsla men för mig tog den över helt.

Jag undrade om den kärleken jag gav henne nu skulle räcka en livstid. Hur mycket jag skulle behöva hålla om henne för att hon skulle minnas värmen av min kram. Om jag inte fanns där, skulle hon då att känna sig ensam? Kommer hon att känna sig älskad även när jag är borta? Kommer hon minnas de ord som jag sagt? Kommer det jag skickar med henne nu, räcka livet ut?

Det var så mycket jag ville ge henne så oavsett hur mycket jag gav var det aldrig tillräckligt.

Varje dag blev en kamp!

Att leva för att fylla henne tömde hela min själ även om jag inte ville göra något annat. Hon förvandlades till mitt dåliga samvete, känslan av att aldrig räcka till. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, hon vill bara ha mer. Man blir aldrig mätt på kärlek, men man kan bli trött på att ge….

Rädslan över att inte kunna ge henne allt jag önskade växte och lade sig över hela min kropp. Hur skulle jag någonsin kunna vara tillräcklig, ge tillräckligt?

Livet bär inte på några garantier, ändå har jag lovat henne evig kärlek.

Jag vet att tryggheten hon bär på är en lögn.

Det är något som kan tas i från dig från en dag till en annan. Det jag har idag kan vara borta i morgon och inget skrämmer mig mer. Det är en vetskap som gör ont. Tanken smärtar mig att jag  inte alltid kommer att finnas närvarande, att inte kunna tanka henne med kärlek när hon känner sig tom.

Räcker kärleken jag ger idag ens till i morgon? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du ska minnas det? Kan jag älska dig tillräckligt mycket, och tänk om jag inte finns där om du någon gång skulle tveka.

Räcker min kärlek en livstid?

Varje gång jag lämnade dig för att hämta andan föll tanken över mig igen: om mitt liv avslutas i dag eller i morgon har det jag gett dig varit tillräckligt? Tanken slutade upp i ångest, skuldkänslor och viljan att bara ge mer. Du åt upp hela mitt inre även om du inte var närvarande.

Min kärlek till dig var så stor och så stark att jag inte visste hur jag ska få ut den ur min kropp. Jag ville kapsla in den och ge den till dig så att du kan förvara den föralltid. Har jag berättat hur vacker du är? Hur mycket du betyder för mig? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du aldrig någonsin mer ska tveka? Säg räcker min kärlek verkligen livstid?

PS Under ett helt år var ångesten starkare än kärleken och tog över hela min vardag. Den förvandlade ljus till mörker och glädje till tårar. Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är min berättelse om när kärleken inte räcker till för den som känner igen sig och vill läsa mer….

Lämna en kommentar