ADHD


Fördel ADHD   Recently updated !

Fördel ADHD

Fördel ADHD

Om man bär på en superkraft bär man också på en svaghet. Att vara bra på något innebär oftast att man är dålig på något annat. Idag talar man ofta om fördelen med ADHD, eller vilken superkraft diagnosen kan innebära. Jag är verkligen inte den som pratar negativt om diagnosen, men allting har två sidor. För vissa är tanken om ADHD som superkraft hjälpsam och för andra motsatsen.

Men om man tänker på superhjältar vilket är dem som vanligtvis bär superkrafter, så kan man se att de flesta av dem hade svårt att hantera sina krafter från början. Nu är jag ju inte den personen som sett alla dessa superhjältefilmer men om jag minns rätt så fick spindelmannen öva en hel del innan han kunde klättra på väggar och skjuta ut sitt nät. Han misslyckades ofta och slog sig rejält. Och jag gissar att flera av dessa ”hjältar” upplevde sina krafter som problematiska till en början.

Jag tänker att det är samma sak med dina ”ADHD-krafter”, du måste lära dig att hantera dem. Det handlar också om att hamna i rätt miljö, i fel miljö träder i vilket fall aldrig mina krafter fram. Alla vet idag vilka dåliga sidor man ofta bär när man har en ADHD diagnos (så som rastlöshet, otålighet och koncentrationsproblematik) och många vet numera också ofta det positiva sidorna (så som att man kreativ, energisk och orädd).

Det man behöver lära sig när man får sin ADHD-diagnos är hur man balanserar dem och hittar en miljö som är gynnsam. Det var tex ingen som sa till mig att jag inte skulle jobba detaljfokuserat, jag var värdelös och misslyckades varje gång. Hade jag fortsatt att försöka hade det brutit ner mig. Att driva ett företag, eller vara chef, är något som ofta passar en person med ADHD bättre då arbetsuppgiften är att ha en större överblick.

Den där energin man bär, ja jag kan hålla med, verkligen en superkraft, om du vet vart du ska lägga den. Men bär på den utan att ha någonstans att göra av den och den slår omkull dig direkt. Det finns ingen instruktionsmanual som kommer med diagnosen, men jag önskar ibland att det vore så.

Så här gör du för att fördela din energi jämt under dagen….

Så här gör du för att återfå din koncentration när den försvinner….

Ja ni fattar. Men varje person måste testa sig fram, göra fel, göra rätt. När man tillslut lärt sig hur man ska kasta ut sitt jäkla nät eller klättra på väggar är man för utmattad för att ens kunna resa sig upp. Misslyckanden och felsteg kostar. Vi vuxna som kan välja hur vår vardag ska se ut, kan efter många år av misstag och felförsök lära oss att leva med våra superkrafter. Det kan till och med börja gynna oss, bli vår fördel. Men inte för barnen…

Inte en enda ADHD-unge går på skolgården stolt över sin kostym. För även om barnet kan både klättra på väggar och skjuta sitt nät så är det där inte tillåtet. Där behöver man vara som alla andra och hur skall man kunna vara det? Det finns fördelar med ADHD, och det kan vara en superkraft. Men om dessa superhjältar skall leva mitt ibland oss måste vi ibland anpassa miljön efter dem och inte låta dem anpassa sig efter miljön. För då är det inte längre någon superkraft, kraften blir till kryptonit och får människan att gå sönder inifrån.

Jag vill därför påminna dig om att det inte är något fel på dig, utan att du måste hitta miljön där du kan få växa. För vad har man för fördel av att kunna flyga om det är förbjudet att lyfta från marken?

Hitta därför din plats, testa dig själv, och rädda därefter världen <3

Lämna en kommentar


Livet utan skyddsnät

Att dansa på lina

Livet utan skyddsnät

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Att jag ständigt lever på hög höjd. Det är en magisk känsla, och dom där nere tittar beundransfullt på.

Titta på henne, säger dom och pekar. Jädrans vilken balans hon har!

Ibland står det ett helt gäng där nedanför, klappar händer och visslar. Jag kan vinka och göra ett extra skutt allt för att få en extra applåd.

Men sen ekar det tomt och linan börjar svaja. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så fortsätter linan att gunga.

Jag är trött, mina ben darrar och jag lever under en ständig risk att falla. Linan svänger fram och tillbaka men jag håller mig kvar. Medveten om att fallet blir stort om jag tappar greppet, och att jag då kommer att slå mig rejält.

Jag vet att vi någongång kommer att träffas. Marken och jag. Förr eller senare med en dundersmäll.

Jag längtar efter publiken, att någon ska se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Men gatan är sedan länge tom.

Utan skyddsnät står jag ensam kvar. Inga piruetter eller extra hopp får linan att sluta gunga och att stå still hjälper inte heller mina svajiga ben.

Ibland känns det som att jag dansar på lina. Jag balanserar genom dagen med en ständig rädsla att falla. Med utfällda armar promenerar jag genom folkmassor och tomma gator. Utan skyddsnät. Jag önskar att någon skulle se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.

Lämna en kommentar


Nackdelen med drivkraft

”Om jag bara hade haft hälften av din drivkraft så hade jag varit glad”

”Jag önskar att jag också hade varit som du”

”Jag hade också önskat att jag hade haft den där energin”

”Det måste ju vara lätt om man har sådan där energi”

Suck. Jag vet inte på hur många olika sätt man kan säga det men jag har hört det mesta. Den där drivkraften jag besitter ska man avundas. Hade andra haft den så hade livet helt klart varit lättare, ja det hade sett helt annorlunda ut.

Tankarna om drivkraft är ofta positiva, som att det är en förmån, något jag ska vara evigt tacksam för, och som om den endast vore lätt att bära. Man pratar helt enkelt om det endast i positiva termer.

Men om man inte har någonstans att lägga den där drivkraften, då blir den inget vidare positiv. Men det tänker folk oftast inte på.

Men vad är då drivkraft egentligen? Googlar man ordet får man upp motivation och motor. Men ingen och då menar jag verkligen INGEN har sagt: det måste vara jobbigt att ha den där motorn på gång hela tiden. För det är precis så det är, eller i vilket fall så det känns för mig. Som en motor som går på högvarv hela tiden. Känns ordet lika positivt då?

Har man en motor på tomgång eller motivation utan riktning, då känns det istället som att gå sönder inuti. Då står ingen där och applåderar över min drivkraft. Vila, ta det lugnt, kan de säga. Som om det för mig vore något val.

Min drivkraft känns som en klåda inombords, utan möjlighet att få klia tillbaka. Får jag inte utlopp för känslan blir jag irriterad, rastlös, och till slut deprimerad. Nej drivkraften är inte alltid enkel att bära, tvärtom. Så fort koncentrationen tar slut tappar man fart rullar runt på tomgång och inte vet vilket håll man ska köra. Det är slitsamt, förvirrande och stressigt.

Så nästa gång du ska fälla någon snäll kommentar om den fantastiska energin en ADHD-människa besitter så kom ihåg att det också finns stora baksidor men den och istället för en smekning kan kommentaren komma som en smäll i ansiktet. Jag menar inte att jag hade velat vara utan den där drivkraften som får mig att arbeta 200%, jag menar att jag önskar att jag hade ett val, en av och på knapp. Drivkraften försvinner inte för att det är helg, för att det är jul, för att du har besök av vänner. Den sitter där och skaver hela tiden vilket gör det svårt för dig att vara närvarande då du redan är på väg till annat.

Utifrån sett kan drivkraften vara en enorm tillgång, en dröm att få besitta. Men inifrån kan den störa, skava och från och till göra riktigt, riktigt ont.

Lämna en kommentar


Bokrelease!

Trodde nästan aldrig den här dagen skulle komma. Har känns som ett evigt väntande, overkligt. Jag har bara väntat på att få lägga det bakom mig, vilket jag älskar att göra. Stryka streck över saker och gå vidare. Men i fredags kom den, boken. Tre lådor á 500 böcker står nu och väntar i min hall. Härliga känsla!

Nu är datum för release bokad. Jag har föreläsning om boken för lekmannaövervakare på frivården bara någon timme innan. Så det blir lite med andan i halsen. Men jag tror ändå att det kommer att bli bra <3

Bokrelease

Bokrelease

Så kommande veckor består av planering för bokrelease. Känns spännande och samtidigt jätte läskigt. Jag vet att det kanske är en svår tid nu i December, att folk kommer vara upptagna med annat. Men jag har inte tålamod att vänta. Jag vill bara ha det gjort!

Releasen kommer hållas i brottsofferjourens lokaler och det känns jätte kul. Både brottsofferjouren och attention kommer finnas med under hela releasen. Två så viktiga föreningar!

Ja, jag hoppas i vilket fall på en fullsmockad lokal och ett tomt bokbord innan kvällens slut. Det hade ju varit drömmen! Så kom och fira med oss, jag vill jätte gärna träffa DIG där! Ta med dig vänner, grannar eller en främling du hittar på stan. The more the merrier!

Vi bjuder på glögg med tilltugg (så långt lagret räcker).

Välkommen!

Var: Brottsofferjourens lokaler, kyrkogatan 29 a, Vänersborg

När: 11 dec kl 20-22

Lämna en kommentar


Dumhet eller otålighet 2 kommentarer

Dumhet eller otålighet

Dumhet eller otålighet

Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.

Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.

Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.

Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.

Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.

Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.

Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.

Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?

Lämna en kommentar


Psykisk ohälsa och arbetsnarkomani

Psykisk ohälsa och arbetsnarkomani

Psykisk ohälsa och arbetsnarkomani

I en artikel i ”Modern psykologi” läste jag om en undersökning man gjort på ”arbetsnarkomani”. Man hade undersökt 16400 deltagare och sett att 7,8 % av dessa uppfyllde kriterierna för arbetsnarkomani. Av de som klassades som arbetsnarkomaner såg man också att 32, 7 % uppfyllde kriterierna för ADHD, 25,6 % tvångssyndrom, 33,8% ångest och 8,9% var deprimerade.

Jag tycker att det var intressant för det är inte det vi förknippar med psykisk ohälsa. För mig var det helt naturligt dock, en slags bekräftelse på något jag redan kände till. För när man mår som sämst, vill undvika sin ångest, ja då är ett ganska enkelt lösning att jobba. Och vid ADHD, ja då behöver du någonstans att lägga ditt fokus, din energi och där kan även jobbet bli lösningen. Studiens slutsats var att arbetsnarkomaner visade högre siffror på alla psykiatriska symptom är icke-arbetsnarkomaner, och det där tror jag att det är viktigt att vi pratar om.

När vi tänker på psykisk ohälsa ser vi en motsatt bild, personer som inte jobbar, är sjukskrivna, har låg inkomst eller social status, och vi måste sudda ut den där bilden för det är inte sanningen, i alla fall inte hela.

Jag och min härliga kollega Maria Andersson har pratat mycket om det där då vi båda är två drivna företagare med diagnoser. Vi har mått dåligt, varit både utmattade och deprimerade men klättrat på karriärstegar ändå. Vi har nu startat live,tv på facebook för att tillsammans kunna prata med med er om dessa ämnen. Vi vill prata om livet ofiltrerat. Jag tänker att det inte handlar om diagnosfokus utan mer om att vara människa, (och det är vi ju allihop). Vi prata om företagande, familjeliv, relationer, ångest och utmattning, allt det där som för många kan höra livet till.

Ni finner oss under kvinnormedadhd.  Nästa gång vi går live är 6/9 kl 18. Häng gärna med oss då!

Lämna en kommentar


Dessa jävla diagnoser!

Dessa jävla diagnoser

Dessa jävla diagnoser

Jag möter ibland människor som tröttnat på diagnoser, som menar att det är ”diagnoshysteri”och som när ämnet kommer upp med ens slår dövörat till.

Människan har i alla tider försökt att dela in saker runt oss i olika fack och att det också görs inom psykiatrin tycker jag inte alls är fel, förutsatt att man gör det på rätt sätt. Linné kategoriserade växter, vi särskiljer djur, till och med olika raser av djuren. En hund är inte bara en hund, det kan vara en pudel, en labrador eller en schäfer och det betyder att både utseende och lynne kan vara annorlunda från varandra. När det gäller fysiska sjukdomar så är det heller ingen som ifrågasätter att vi särskiljer olika sorters cancer osv. Nej det är självklart, eller hur?

Diagnoser finns av en anledning

Ordet diagnos betyder särskilja/urskilja och för mig är ordet diagnos inget negativt, tvärtom. Det är till för att hjälpa. När det kommer till psykiatri hjälper det sällan med ett blodprov eller en magnetröntgen, utan där tittar man på folks beteendet och symtom och sedan sammanför man de som liknar varann, klumpar ihop, till en diagnos.

Så en ADHD-diagnos betyder att delar av ditt personlighetsdrag ställer till problem för dig. En diagnos är en sammanfattning av de besvär eller symtom du har. Diagnosen sätter man för att vi ska kunna förbättra kunskap och hitta behandlingar för människor som anser sig lida av sina besvär.

Vi hade lika gärna kunna göra personlighetstester på världens alla människor och delat in dem i kategorier från A-Ö för att veta deras starka och svaga sidor. För att få en diagnos handlar om just det. Att lära sig att acceptera och leva med sina starka och svaga sidor. Att hitta något som kompenserar upp de svagare och att fortsätta utveckla de starka. Att få en diagnos, eller ett svar på ett personlighetstest hjälper dig att förstå dig själv, varför du reagerar och beter dig som du gör. En diagnos kan också vara hjälpsamt för att man kan känna igen sig i andra och i bästa fall till och med lära sig av dem.

Som odiagnostiserad lägger man ofta skulden på sig själv men med en diagnos vill man ta bort den. För du är inte ett funktionshinder, det är inget fel på dig. Det är i samspel med miljön som funktionshindren uppstår och i fel miljö kan mina personlighetsdrag, min ADHD kännas som ett handikapp.

Vi vill har ett namn på våra problem

Man vill ha ett namn, gärna vetenskapligt på ett lidande som är diffust och oförståeligt, en diagnos gör problemet verkligt, det namnlösa lidandet kan ofta vara det svåraste. Det kan göra att man känner sig förminskad, inte betrodd. Att det man känner inte finns på riktigt. En diagnos kan därför hjälpa både människan som bär den och omgivningen att ta problemet på allvar.

Jag vet många som sökt hjälp både för fysiska och psykiska besvär men inte hittat ett svar på det de lider av. De blir inte bara ifrågasatta av försäkringskassan och sin arbetsgivare, utan också alla runt dem. Vänner, familj…

…och tillslut också sig själva…

Det där tvivlet gör ont och är inget någon borde känna. Vi vill ha svar på våra frågor, vi vill veta hur vi ska ställa oss till saker, lösa våra problem. Diagnoser hjälper oss med det, oavsett namnet på dem. Punkt.

Lämna en kommentar

 


Att skydda sig själv

Men Jessica, anledningen till din utmattning måste ha varit att du gjorde för mycket!

Jag är fullt medveten om att något som får dig att må bra också kan få dig sjuk. Men jag önskar att människor kunde förstå, att oavsett vad jag rent konkret gör är min hjärna alltid i gång. Det inte är inte så att jag har något val!

Varför sover du inte? Varför tar du det inte lugnt, varför kan du inte stanna upp?

Jag lovar dig att jag under mina 37 år har försökt. Men vad du inte förstår är att det spelar ingen roll om min kropp sitter still, för i min hjärna är det ändå full aktivitet.  Hade jag kunnat stoppa mina tankar och impulser så tro mig, jag hade gjort det!

Min hjärna låter mig inte vila, den låter mig inte sova. Det är inte så att jag har något val. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig att det inte är mitt fel, att det inte är något jag kan styra över.

Tänk dig att det poppar upp en stor röd finne på din näsa. Jobbigt, eller hur? Men det är ju inte ditt fel, det är ju inte så att du kan göra något åt det. Du kanske försöker, du klämmer den, sminkar över den, försöker att dölja den på alla möjliga sätt, men oavsett så lyser den igenom.

Mina tankar är precis som din finne. De kan poppa upp helt utan anledning. Skillnaden är att jag inte bara får en, utan flera. Ska vi fortsätta jämförelsen så har jag hela ansiktet fullt. Ibland så fullt att jag knappt kan se något annat.

Men strunta i dem, låt dem va, ingen annan ser dem än du.

Kan du ignorera dem, sätta dig ner och låtsas som om de inte fanns? Kanske för en stund men sedan blir du envist påmind igen.

Jag lever med detta dygnet runt och har gjort det hela mitt liv och jag säger inte att det inte får mig utmattad. Jag säger att det inte var det som puttade mig över kanten!

Jag vet att min bägare är full, full med tankar, impulser, ångest och oanvändbar energi. Problemet är att jag inte kan tömma den. Det enda jag kan göra är att skydda den från att inte rinna över, och detta genom att ta bort alla ovälkomna droppar. Min insida kan jag hur mycket jag än vill aldrig sudda ut. Men utsidan kan jag förändra och försöka styra. Det jag måste försöka hantera är saker i min omgivning för att skydda mig från ytterligare belastning. Så som rutiner, människor och sömn.

Jag kanske därför ofta är ”tråkigare” än andra, tackar nej till inbjudningar och väljer att vara för mig själv. Detta ALDRIG för att såra någon annan, utan ENDAST för att skydda mig själv.

Lämna en kommentar


Pojken som inte kunde sitta still

Pojken som inte kunde sitta still

Pojken som inte kunde sitta still

Han är som en levande vulkan, full av liv inuti. Det är så enkelt att sugas med i hans brinnande energi.

Det bubblar och ryker, spritter i hela hans kropp. De stunder då han drabbas av glädjeutbrott.

Hans nyfikenhet är för stor,  som en hunger svår att stilla. Kan skada andra utan att mena illa.

Han outröttliga kropp som aldrig blir mätt, tycker att hela livet är en stor efterrätt.

Men han slutar att bli serverad, får ta de bitar han får, allt blir fel, i för tidiga år.

Du lilla pojk som aldrig kan sitta still, hoppar upp och ner utan att veta vad du vill.

Jag hänger med i hans vilda dans. Snurrar och skrattar som om inget annat fanns.

Jag blir berusad av ditt smittande skratt. Jagar dina drömmar men hinner aldrig i fatt.

Jag vill visa dig din storhet, lära dig att flyga med egen kraft. Bygga dig vingar du tidigare aldrig haft.

Men inser att det är din egen läxa. Något du måste göra själv för att växa.

Jag ber en stilla bön, att du ska få behålla din energi. Att du inte ska bli förhindrad för att du har en större låga inuti.

 


Borttappat eller undangömt? 4 kommentarer

Inte här...

Inte här…

Jag tror ingen ser mig som en slarvig person. Nej, vanligtvis har jag full koll på det mesta. Jag tror heller aldrig att jag på riktigt tappat bort någonting, mer än för stunden. Jag liksom förlägger det, sen dyker det upp igen.

Vanligtvis handlar det om mina lypsyl. Men jag har löst problemet genom att placera 10-15 st på random ställen i huset vilket gör att jag istället för att tappa bort ständigt hittar några och det känns ju som en glad överraskning varje gång 

och inte där...

och inte där…

Men nu är mina glasögon borta, och det känns ju inte lika lätt att lösa. Inte lika lätt (eller billigt heller för den delen) att köpa 15 par för att placera ut. Jag är säker på att jag är oskyldig (som vanligt) och att skulden ligger på barnen, hundarna eller någon gäst som flyttat runt på mina saker i huset.

Lägg dem på ett enda ställe, säger min man. (Det är hans universallösning på alla problem). Det är ju det jag gör, brukar jag svara. Jag lägger dem ALLTID bredvid sängen, vid tv-soffan, vid min läshörna, i väskan eller på bordet i köket. Men nu är dom inte kvar där! När man kammat igenom alla ställen man brukar lägga dem på (typ), japp, då räknas dem som borta.

Så säg mig, vart ska jag leta?

Så säg mig, vart ska jag leta?

Jag vet att det är sånt här jag kan skratta åt i efterhand, men när saker väl försvinner känns det alltid lika frustrerande. Jag hoppas att den som stoppat undan dem snart vill ge sig till känna, annars erbjuds det snart hittelön till den som orkar ta sig hit och leta.

Lämna en kommentar