Blogg


Räcker min kärlek en livstid?   Recently updated !

Räcker min kärlek en livstid? Kan jag någonsin älska dig tillräckligt?

Jag har alltid haft ångest. Men när jag väntade första barnet växte den och tog enorma porportioner. Under några år tog den till och med över mitt liv helt. Först förstod jag inte mer än att den bara var närvarande, men idag kan jag se vad den grundar sig i och med ens känns det enklare att bära.

Jag är en ansvarsfull person. Jag vill göra saker rätt och riktigt. Men som förälder kan du inte vara ansvarsfull nog. Du är aldrig tillräckligt bra och hur mycket du än försöker kan du aldrig helt och fullt påverkar ditt barns liv.

Som förälder blev döden min största rädsla och fiende.

Jag bar inte bara rädslan av att mitt barn skulle lämna mig utan tänk om jag skulle behöva lämna henne! Jag vet att det förmodligen är varje förälders största rädsla men för mig tog den över helt.

Jag undrade om den kärleken jag gav henne nu skulle räcka en livstid. Hur mycket jag skulle behöva hålla om henne för att hon skulle minnas värmen av min kram. Om jag inte fanns där, skulle hon då att känna sig ensam? Kommer hon att känna sig älskad även när jag är borta? Kommer hon minnas de ord som jag sagt? Kommer det jag skickar med henne nu, räcka livet ut?

Det var så mycket jag ville ge henne så oavsett hur mycket jag gav var det aldrig tillräckligt.

Varje dag blev en kamp!

Att leva för att fylla henne tömde hela min själ även om jag inte ville göra något annat. Hon förvandlades till mitt dåliga samvete, känslan av att aldrig räcka till. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, hon vill bara ha mer. Man blir aldrig mätt på kärlek, men man kan bli trött på att ge….

Rädslan över att inte kunna ge henne allt jag önskade växte och lade sig över hela min kropp. Hur skulle jag någonsin kunna vara tillräcklig, ge tillräckligt?

Livet bär inte på några garantier, ändå har jag lovat henne evig kärlek.

Jag vet att tryggheten hon bär på är en lögn.

Det är något som kan tas i från dig från en dag till en annan. Det jag har idag kan vara borta i morgon och inget skrämmer mig mer. Det är en vetskap som gör ont. Tanken smärtar mig att jag  inte alltid kommer att finnas närvarande, att inte kunna tanka henne med kärlek när hon känner sig tom.

Räcker kärleken jag ger idag ens till i morgon? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du ska minnas det? Kan jag älska dig tillräckligt mycket, och tänk om jag inte finns där om du någon gång skulle tveka.

Räcker min kärlek en livstid?

Varje gång jag lämnade dig för att hämta andan föll tanken över mig igen: om mitt liv avslutas i dag eller i morgon har det jag gett dig varit tillräckligt? Tanken slutade upp i ångest, skuldkänslor och viljan att bara ge mer. Du åt upp hela mitt inre även om du inte var närvarande.

Min kärlek till dig var så stor och så stark att jag inte visste hur jag ska få ut den ur min kropp. Jag ville kapsla in den och ge den till dig så att du kan förvara den föralltid. Har jag berättat hur vacker du är? Hur mycket du betyder för mig? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du aldrig någonsin mer ska tveka? Säg räcker min kärlek verkligen livstid?

PS Under ett helt år var ångesten starkare än kärleken och tog över hela min vardag. Den förvandlade ljus till mörker och glädje till tårar. Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är min berättelse om när kärleken inte räcker till för den som känner igen sig och vill läsa mer….

Lämna en kommentar


Snart är jag där…

I Fredags fick jag mailet jag längtat efter. Min handledare säger att det är dags för opponering på uppsatsen. Yey!! Helgen kunde inte ha börjat bättre. Detta betyder i för sig inte att jag är färdig och godkänd än, men helt klart att jag är närmare mitt slutmål och bara det är värt att fira.

Men så var det ju det där med att fira. Hur firar man egentligen sig själv när man inte dricker alkohol, äter kött eller socker, när man inte heller vill gå utanför sin egen dörr eller alls rubba sina invanda rutiner. Jag ansträngde mig verkligen för att tänka ut något jag verkligen ville göra men hittade ingenting. Jag ville bara att allt skulle vara som vanligt. Sagt och gjort.

När jag skulle åka hem efter jobbet hade min man lagt blommor i bilen. Där går väl gränsen för överraskningar jag klarar av  Han känner mig för väl och vet att det inte är någon idé att försöka slå på stort. Då backar jag och stänger in mig.  Att gå ut och äta helt oplanerat skulle förstöra min dag.
Så nu stor rosorna där, på köksbordet som ett bevis på att jag är ett steg närmare mitt mål. Vilken kamp det har varit! Det har kommit arbete, böcker och utmattningsdepressioner emellan mig och den där jäkla uppsatsen. Trots att jag försökt att ignorera den har den ändå legat över mig som en irriterande hinna. Jag vet att detta inte har varit något jag behövt att göra färdigt. Jag har redan ett jobb och en examen. Men jag tror att det också handlar om att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan slutföra saker. Att jag kan ta mig igenom projekt även om jag vill dra därifrån.

Nu inväntar jag bara att få tillbaka uppsatsen för ett par sista korrigeringar och sedan ett datum för opponering. Det känns lika skönt som nervöst. Jag fantiserar om när allt det här är över. När jag är fri att ta mig an vilka tankar och projekt jag än vill. Lättnaden känns obeskrivlig. Även om varje steg mot mål fortfarande kan kännas tungt försöker jag påminna mig själv:

Snart är du där…. 

Lämna en kommentar


Kan inte rädda dig   Recently updated !

Kan inte rädda dig

Jag önskar jag kunde rädda dig men du ger mig inte en chans.

När jag försöker att komma dig nära är du någon annanstans.

Du har tappat bort dig själv, och jag vet inte vart jag ska leta.

Kurragömma utan slut, ingen tycks veta.

Jag kan hitta dina ögon i en främmande kropp, göra allt för att rädda din själ.

Kommer på mig själv med att det inte är du men hjälper personen likväl.

Genom att hjälpa andra blir jag fylld med hopp.

Trots ständiga motgångar ger jag aldrig opp.

Jag är en brandman som går in i ett eldhav, mitt mål är att få ut en person hel.

Många gånger jag misslyckas utan att det är mitt fel.

Det slår mig att den enda jag vill rädda trots allt kanske är dig.

Trots att du är personen längst bort i från mig.

Hur många liv jag rört vid vet jag inte nu.

Det enda jag vet med säkerhet är att ingen av dem var du.

Ibland värmer arbetet mitt hjärta men då slår mig tanken att ditt fortfarande är kallt.

Jag vill klyva mig i tusen bitar och finnas tillhands överallt.

Jag sprider konstgjord andning, försöker att fylla dem med min energi.

Trots att jag blåser och blåser, ekar det tomt inuti.

Jag har aldrig räknat dagarna men jag vet att vår tid är förbi.

Mitt liv fortsätter utan dig inuti.

Lämna en kommentar


Gratis e-bok 2 kommentarer

Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok om ångest

För nya följare förstår jag att det kanske inte är möjligt att gå fyra år tillbaka för att läsa alla mina blogginlägg, därför planerar jag att göra olika e-böcker till er där jag samlar omtyckta blogginlägg (givetvis utan kostnad) för att du inte skall missa något. Så nytt i webbshoppen är denna  Ord av ångest, där jag samlat lite blogginlägg jag skrivit om just ångest.

Denna finner du gratis i webshopen för direkt nedladdning i din dator (kommer i pdf fil). Fler e-böcker är på ingång.

Önskar dig en fortsatt bra dag!

Lämna en kommentar


Att ta sitt företag till en ny nivå 2 kommentarer

Ta ditt företag till en ny nivåMitt företag är inne på sitt fjärde år. Jisses vad fort det går. Jag har inte haft några större förväntningar, mål och drömmar med det, utan till största del gjort allt det jag gör för att det är kul, för att det är viktigt och för att det fyller ett syfte.

Min tanke var till en början bara att skriva en bok, sedan en till och en till…

Men jag har bestämt mig för att sätta nya och större mål, att växa, sakta med säkert. Men för att göra det behöver jag se det mer som ett företag och inte som en kul hobby. Jag måste börja sätta värde på det jag gör och fokusera mer på att stoppa in pengar i företaget i stället för som nu, bara kasta ut Ta ditt företag till en ny nivå

Det är första gången jag drivit ett företag/projekt utan att tröttna, utan att mina idéer mättas och sinar. Efter fyra år kan jag äntligen känna mig säker på att jag hittat rätt. Detta gör att jag nu vågar ta det ett steg vidare.
Anledningen att jag inte ställt så höga krav på mig själv är dels för att jag redan arbetar heltid och inte vill begära för mycket av mig själv men också av bekvämlighet. Jag behöver egentligen inte få in pengar i mitt företag eftersom jag redan har en anställning. Detta gör ju att jag många gånger jobbar gratis och glömmer att sätta värde på det jag gör, eftersom jag gör det för att det är kul….ja du hör ju. Det blir en ondcirkel man hamnar i som det nu är dags att bryta.Ta ditt företag till en ny nivå

Men jag måste skilja på det där med krav och bekvämlighet, jag fattar ju själv att jag inte kan föreläsa flera dagar i veckan när jag jobbar heltid, men att marknadsföra mig själv och sälja mina produkter ställer inte lika mycket krav på mig. Nej där handlar det mer om rädsla, att jag inte är eller vill vara en säljare (förknippar ofta säljare med klängiga och jobbiga typer). Men så kommer jag på mig själv att det där helt och håller inte behöver vara sant, och att ett företag överlag inte överlever utan sälj, utan att det faktiskt är sälj det handlar om.

Som ni vet har jag ju lovar mig själv att gå emot alla mina rädslor så i år ska jag bli bättre på sälj!

Jag har lånat massa böcker, går e-kurser och försöker klura ut hur jag ska hantera det i mitt företag och på ett sätt som det passar mig. Och det är ju inte lika lätt som det låter 

Jag ska göra en framtidsplan för att ta mitt företag till en helt ny nivå med ökat innehåll och bättre inkomster och mitt mål är att om 10 år kunna gå ner i arbetstid och lägga mer tid på mitt företag. Jag har kastat alla gamla spretiga ideér och tänkt mer på vad jag kan/vill och vad som passar inom förlagets ramar.

Ta ditt företag till en ny nivå

Jag har fått en ny idé (eller ja, egentligen flera ) men jag kommer låta den viktiga och riktiga idén vila ett tag innan jag berättar den för er. Jag har ju som ni vet saker att slutföra innan jag påbörjar något nytt (ja, tro inte att jag glömt det) 

En framtidsdröm kan jag berätta om i alla fall och det är kunna ge ut era historier. Jag vet att många av mina läsare har varit med om otroligt mycket som är viktigt att berätta, och jag vet också att andra förlag sällan prioriterar dessa viktiga berättelser. Dock vet jag att det ligger otroligt mycket både jobb och ekonomi bakom så i dagsläget finns det inte möjlighet för mig att göra det hur mycket jag än vill.

Ta ditt företag till en ny nivåJag får både berättelser via mail och manus hemskickat till mig och ett annan mål jag har i framtiden är att kunna hjälpa er att skriva er historia (för att sedan kanske publicera den, vem vet?). Hur det skulle se ut är inte klart än och tål att tänkas på. Men vad tror du om ideén? Finns det ett behov?

Har ni andra tankar eller planer vad ni tycker att jag ska göra (böcker, kurser osv) kom gärna med önskemål och förslag. Detta är som sagt inget som kommer att hända på en dag (även om jag önskar) utan nej, jag ska bygga en långsiktig fungerade plan (som jag kommer att dela med mig av till er sedan). Ja det är där mina tankar ligger idag och förhoppningsvis även i framtiden. 

Lämna en kommentar


Var är ditt hjärta?

Var är ditt hjärta?

Vad får ditt hjärta att gå sönder?

Åh alldeles för mycket. Jag är en känslig själ och det bildas lätt sprickor i mitt hjärta. Men det som skulle få det att gå sönder helt är väl om det skulle hända något med min familj. Då skulle det falla i tusen bitar.

Vad får ditt hjärta att slå extra fort?

Stress och nervositet. Jag är ganska duktig på att klara stressade och pressade situationer, men stressen som ligger i ovetskap, när jag inte känner mig trygg eller väntar på ett beslut av något slag. Sånna situationer klarar jag mindre bra.

Vad bor i ditt hjärta?

Hela världen känns det som. Jordens alla barn och alla djur på vår planet. Jag har en sådan stark empatisk förmåga att jag har lätt att gå sönder själv. Ibland kanske jag skulle kunna uppfattas som kall. För att jag ofta avskärmar mig och väljer att inte komma personer nära. Men det är bara för att jag inte får plats för alla känslor inuti. Många gånger väljer jag ensamhet framför nya relationer. För när jag väl släpper in någon i mitt hjärta så kommer den inte att komma ut, och det är lättare att bära på tomhet än en storm av känslor.

Var är ditt hjärta?

Förutom i min kropp så ligger den i djur och natur. Ibland tar det emot att åka ut och hälsa på någon som bor på landet för jag har på riktigt svårt att ta mig där i från. Jag hör hemma med naturen och kan bli gråtfärdig av bara tanken att jag måste tillbaka till civilisationen. En av mina äldsta och största drömmar är en liten stuga på landet. Jag, naturen och tystnaden 

Vad gör du för att ta hand om ditt hjärta?

Skriver, promenerar och försöker få så mycket egentid som möjligt tillsammans med mina tankar.

Glad alla hjärtansdag!

  Lämna en kommentar


När alkohol är normen

När alkohol är normen  Bild:pixabay

Alkoholister, pundare, missbrukare, narkomaner

Kalla dem vad du vill. Jag möter människor med beroendeproblematik, varje dag. Ofta möter jag också människor som ifrågasätter mitt jobb varför, hur orkar du, vad är det för mening?  Personerna ger mig känslan av mitt jobb är onödigt, dom lägger den i mitt knä. Som att mitt jobb inte är värdefullt, att det är människor som borde lämnas åt sina egna öden.

Som om de vore sämre människor. Utomjordingar. Inte gjorda av samma materia som jag och du.

Vad du inte vet är att jag sällan tycker synd om dem, utan mer om dig. Du som har en sådan brist på kunskap att du inte förstår bättre, att du inte vet mer än så.

För majoriteten av dagens missbrukare sitter inte på parkbänken, nej dom finns närmare dig än du tror. Det är din granne, en bror, en arbetskamrat, en vän. De har jobb, familj, barn. Men de har också ett missbruk. Kanske så dolt att du inte vet om det, eller så ser du det mycket väl men låtsas blunda. För att du är feg, rädd.

Jag är rätt säker på att du kan hitta minst en person i din närhet som alltid dricker för mycket, som du innerst inne är orolig för men försvarar dig med att hen inte dricker på vardagarna, eller att hen har ett jobb. Säkerligen diskuterar du problematiken med alla andra utan hen själv.

Vi vågar inte prata om alkoholvanor

Är så rädda att trampa någon på tårna att vi hellre ser på när hen förstör sitt liv. Ibland kanske du till och med utnyttjar situationen. Fast att du vet att personen dricker för mycket är det den första personen du ringer när du själv vill ta ett glas. För du vet att hen aldrig kommer att säga nej.

Hens liv är inte ditt ansvar säger du och fortsätter att lägga problemet utanför dig själv. Det är förvisso sant, men att inte hjälpa en vän när den omedvetet är på väg åt fel håll gör dig inte heller till någon vidare vän.

Kanske har du redan försökt. Men att personen går i försvar, blir arg är bara ytterligare ett tecken på problematiken, och betyder inte att du i dina antagande har fel.

När alkohol är normen blir den som inte dricker ifrågasatt

Ingen vågar prata med den som dricker för mycket, men jag som väljer att inte ta ett enda glas blir ofta ifrågasatt. ALLA vill veta varför och det gäller att hitta en bra förklaring. Men oavsett hur jag formulerar den blir den sällan godkänd.

Vad tråkigt du är! Du förstör kvällen. Du drar ner stämningen.

är bara några utav orden man får höra när man väljer att sitta nykter bredvid. Tillslut blir man inte längre bjuden, ”för att man inte är den som tycker om att ha kul”. Sanningen är att jag inte längre ser någon anledning till att fylla min kropp med skiten, jag ser baksidan av den verklighet som du blundar för varje dag. Det finns inget som förstör fler familjer, förhållanden eller själar än droger och alkohol.

Min författarvän Jeanette har blivit med blogg och hon skriver på ämnet missbruk. Jag är så glad att hon valt att diskutera ämnet och är säker på att hon kommer hjälpa många med sin egen berättelse! (Du kan också följa hennes inlägg på fb under skambubblan).

Själv har jag både vänner och anhöriga med missbruksproblematik, vissa har tagit sig ur det, andra inte. Det är alltid en svår och tuff situation. Även för oss som är bredvid 

Lämna en kommentar


När tystnaden slår dig

Sonen lämnade oss för att sova över hos en vän igår. Medens slog det oss hur stor plats en liten person kan ta. Hur han hörs och syns överallt utan att vi ens märker av det.

Tystnaden blev nästan chockande. Det tog en stund att komma på vad det var för fel. Att det var hans virvelvind som inte längre for igenom huset.

Trots att man alltid ber barnen att vara lugna och tysta tror jag att vi alla längtade tillbaka till yrvädret vi brukar leva med, att saknaden fick så stor plats för att luften längre inte hade något innehåll. När tystnaden slår dig är den inte lika behaglig som du hade räknat med.

Jag räknar timmarna tills han är tillbaka, och ordningen återställs 

Lämna en kommentar


Tankar för dagen

Vi har kalas. Äter chokladtårta med en kopp te. Tittar på min fina familj och känner djup tacksamhet av att ha dem vid min sida. Njuter av sötman i min mun och värmen i rummet. En orolig tanke flyger förbi, sätter sig i ett hörn av min kropp.

En kommentar jag gav landade fel hos mottagaren. Trots att jag varken känner eller egentligen ens bryr mig om personen så befläckar händelsen min dag. Jag skakar av mig känslan. Låter den landa på backen. Ensam, kall och obetydelsefull.

Mina tankar återvänder till nuet och jag tänker att sakerna är rätt små…som betyder något ändå 

Lämna en kommentar


De sjukskrivnas land 6 kommentarer

De sjukskrivnas land

Vad skönt! Vila upp dig nu. Ta det lugnt.

Var ord jag fick höra när jag blev sjukskriven. Jag såg bilder framför mig hur arbetskamraterna såg mig ligga i en solstol på stranden, dricka drinkar och knappt öppna ögonen ens vid tilltal. Fullkomlig njutning. I verkligheten låg jag i sängen, orkade knappt lyfta armen efter vattenglaset och hade inte tagit mig in i duschen på dagar. Så sand mellan tårna kanske jag hade trots allt.

Jag blev sjukskriven i maj ändå minns jag inte en dag av solsken. Det fanns bara regn hos mig. Jag vet inte vart sommaren 2016 tog vägen även om jag själv uppenbarligen vandrade igenom den.

Det tog knappt två veckor innan försäkringskassan ringde mig.

Även om hon var trevlig bar jag en klump i magen under hela samtalet. Som av en slump nämnde hon också för mig att om jag var sjukskriven i x antal veckor till så får jag börja titta efter andra jobb (som inte innebar så stor stress och belastning för mig). Det gjorde inte livet i min solstol bekvämare direkt. Efter samtalet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde det senare.

Jag var stressad redan innan samtalet för att jag snabbt ville bli frisk, hennes ord gjorde det inte på något vis bättre. Jag jagade upp mig själv och vardagen förvandlas till en ond cirkel där jag ständigt bet mig själv i svansen.

Slappna av, sa folk runt mig i all välmening.

Bara ordet fick mig spänd som en fiolsträng. Jag ansträngde verkligen efter att  bli avslappnad men resultatet uteblev. Min kropp hade ju inte rört sig så på veckor så den måste ha varit utvilad men i mitt sinne hade sprungit flera mil. Tillståndet av avslappning och känslan av att vara utvilad infann sig aldrig trots att jag var hemma i veckor.

Men sen insåg jag att det spelar ingen roll hur välbäddat du ligger, eller hur hårt du blundar. Det är aldrig lätt att vila när du känner dig jagad. Att vara sjukskriven kommer alltid att innebära mer stress än vila även om omgivning många gånger tror motsatsen. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli frisk så länge jag hade någon flåsandes efter mig i nacken vilket gjorde att jag gick tillbaka till arbetet tidigare än väntat.

För mig blev stressen av att vara sjuk blev större än sjukdomen i sig.

Det spelade ingen roll om ingen fanns bakom mig när jag vände mig om, eller om kraven och förväntningarna egentligen var mina egna. Stressen av att vara sjuk skulle gjort mig än sjukare. Därför valde jag att avbryta min sjukskrivning. För mig var det rätt val, jag mår bättre nu än vad jag gjorde då och känner att det går åt rätt håll.

Jag vet att många inte har den kraften och det valet vilket gör mig ledsen. Jag vill bara säga att jag tänker på dig och känner med dig. Jag vet att du är jagad även om flocken bakom dig är osynlig. Jag skulle vilja säga till dig att sluta springa även om jag många gånger vet att det är omöjligt. Jag önskar att du istället fokuserar på den där solstolen, sanden mellan tårna och drinken i din hand. Så kanske vi möts där i framtiden, i de sjukskrivnas land.

Lämna en kommentar