Blogg


Plötsligt händer det 1   Recently updated !

Känns som om jag inte bloggat på evigheter fast att jag i princip delar med mig av ett inlägg varje dag. Men det var ett tag sedan jag var riktigt personlig och berättade  hur jag mår och sanningen är (trumvirvlar) att jag mår mycket bättre.

Ja nu vågar man så klart inte ta ut något i förskott, för man vet att det likväl kan vända i morgon. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen, och det mitt folk, ja det är en magisk känsla.

Förra Söndagen spenderade jag i Stockholm. Det blev en dagstripp, tur och retur på en dag. (Jag var inbjuden till lunch och livepodd med Christian Dahlström och Per Höglund. Lyssna på avsnittet i podden Sinnesjukt här)I vanliga fall brukar jag må jätte dåligt efter en sådan resa så när måndagen kom förväntade jag mig inget annat än trötthet och tårar. Men när jag vaknade den morgonen kände jag  att tyngden i min kropp på något magiskt vis hade lyfts i från mig.

Jag passade på att njuta av den dagen, men sen uppstod samma känsla dagen efter, och även dagen efter det…ja i exakt en hel vecka nu.

Det är nästan så att man inte tror att det i sant, man liksom blundar och känner efter. Letar inuti sig själv. Känns som dolda kameran, att någon ska hoppa fram och berätta att man blivit lurad och sedan lägga några extra kilon över mina axlar. I vilket fall har det inte inträffat….än.

Jag försöker som besatt att leta efter anledningen till att jag blev bättre, för att liksom kunna göra det mer, försäkra mig om att jag inte kommer att sjunka igen, men jag hittar inte anledningen någonstans.

Jag har gått ner i arbetstid. Är sjukskriven på 25%. En arbetskamrat hjälpte mig att få tillgång till en psykolog, som har lovat att ta emot mig året ut. Jag dricker guldmjölk, gröna smoothies, ligger på spikmatta och har smått börjar yoga igen. Jag har tvingat mig ut på promenader, börjat lyssna på musik istället för fakta poddar. Börjat sjunga högt när ingen hör, och vilat mig varje kväll.

Jag är tacksam för livet, för min familj och för min kropp som äntligen börjat läka. Just nu kämpar jag med att hålla emot, att inte komma in i samma gamla vanor, att inte lägga på mig själv för mycket.

Det låter så lätt, men är så svårt, och jag försöker påminna mig om att det är en utmaning jag kommer behöva slåss mot hela hösten. Den kampen ser jag dock fram emot 


Gästbloggaren: En vanlig dag 1

Gästbloggaren

Annica fick sin ADHD diagnos när hon var 30 år men har sedan barnsben tampats med ångest, depressioner och en känsla av att inte vara som alla andra. Idag beskriver hon sig som en levnadsglad kämpe trots allt hon varit med om. Hon bloggar till vardags på guld med ADHD och har idag valt att dela med sig av en vanlig dag här på nestor förlag.


 

Annica Utbult

För mig börjar en helt vanlig dag med att väckarklockan ringer klockan 07:02. Att ställa en analog klocka på ringning ett exakt klockslag har visat sig vara helt omöjligt, i alla fall för mig. Kanske har andra inte alls detta problem. Att väckarklockan inte ringer 07:00 stör mig, varje dag. När jag vaknar känner jag mig fortfarande trött och jag måste få sova en stund till, i alla fall 30 minuter till. Så jag snoozar och förlitar mig på mobiltelefonen som har ett alarm på 07:30.

Det slutar med att jag vaknar klockan 08:20. Jag har försovit mig och måste skynda mig till jobbet. Den planerade promenaden på 2 km kan jag glömma, jag får ta bilen. Idag igen. Jag skyndar att ta på mig kläder, ber min partner göra frukost som jag kan ta med mig. Två smörgåsar med smör och ost lagda i en plastpåse så att jag kan äta frukosten på jobbet.

Ute i bilen ser jag att kläderna jag fått på mig säkerligen användes för 2-3 dagar sedan, det är en fläck på ena byxbenet och tröjan är egentligen för varm för det här vädret. Jag hinner inte gå in och byta så det får helt enkelt duga.

Att parkera är inte direkt min starka sida när det gäller bilkörning. Just att köra bil är jag ganska bra på, men att parkera bilen är jag ganska dålig på. Det blir ofta snett och utanför rutan. Vid jobbet är parkeringsplatserna inte utmärkta och jag stämmer mig på första lediga plats, stänger av bilen, går ut och låser. När jag går mot entrén ser jag att jag står helt snett, hade jag gjort om min parkering hade säkerligen utrymmet av en halv bil blivit ledig bredvid.

Framme vid entrén trycker jag in fel portkod. Jag har arbetat på samma ställe i 2,5 år, portkoden har alltid varit samma, ändå trycker jag fel. Jag suckar åt mig själv och börjar om. Dörren surrar till, låset går upp och jag går in. Upp för trappan gjord i marmor och fram till kontorsdörren, den är låst. Jag rotar i min väska, nyckeln ligger inte där. Skit också. Jobbnyckeln är i jackan, som jag inte tog på mig idag för jag tog en för varm tröja. Som tur är har vi en ringklocka på jobbet. Efter att ha tryckt på ringklockan flera gånger och väntat i ca 2 minuter kommer en kollega och öppnad för mig.

Jag rusar in till min plats och sätter mig, drar fram min frukost ur väskan, lägger väskan på golvet, tittar snabbt upp mot mina kollegor ”Ursäkta att jag är sen”, stirrar sedan på mina datorskärmar. Jobbdatorn är alltid på, jag glömmer stänga av den. Det kan ta flera veckor innan den blir omstartad.

Samtidigt som jag trycker i mig mina två smörgåsar kollar jag jobbmailen och Skype. Där finns meddelanden främst från kollegor men även från ett par leverantörer. Med smuliga fingrar knappar jag snabbt in ett svar till var och en. Min frukost är avklarad, likaså alla meddelanden jag behövde svara på. Efter det stirrar jag på skärmen en stund, ”Vad gjorde jag igår?”. Jag har ingen aning om vad det är jag skall jobba med nu.

Vi klockar all tid på jobbet, vilket är bra. Där kan jag gå in och kolla vilket projekt jag arbetade med dagen innan. Det ringer en liten klocka och jag hoppar snabbt in i det projekt som jag inte avslutade dagen innan. Det är en trixig men till synes enkel sak som skall fixas i vår e-butik.

Det kommer in en säljare i rummet som skall prata med en av mina kollegor. De diskuterar priser på en produkt, det är oklart vilka priser som gäller då det kommit olika bud från ledningen som sätter priserna. Hela samtalet distraherar mig från den uppgift jag arbetar med så jag tar på mig mina gröna hörlurar som är nästan helt ljudisolerade och kör igång en spellista i Spotify. För att komma in i arbetsuppgiften igen behöver jag kolla igenom det som jag precis gjort. För en stund förstår jag inte vad det är jag tittar på men sedan går det upp ett ljus för mig och jag jobbar vidare.

Efter ca 10 minuter påkallar en av kollegorna min uppmärksamhet. Hörlurarna åker av och jag tittar förvirrat på henne. Hon säger något men jag förstår inte riktigt orden, hjärnan är fortfarande i arbetsuppgiften jag håller på med. Jag skakar snabbt på huvudet och blundar, som om jag försöker skaka ut det som finns inuti. ”Ursäkta, kan du upprepa? Vad sa du?”. Hon ber mig ändra två priser i e-butiken samt ta bort en av kampanjerna som vi har på startsidan, den är inte aktuell längre och vi vill sälja så lite som möjligt av den produkten. Under tiden hon pratar nickar jag, som om jag håller

med. När hon tystnat bekräftar jag att jag hört henne och meddelar att jag skall fixa det på en gång.

När de snabba ändringarna är klara blir jag förvirrad, ”Vad höll jag på med?”. För att påminna mig själv kollar jag igenom alla de program jag har öppna på datorn, det tar en stund innan jag kommer ihåg. Hörlurarna åker på igen och jag fortsätter på uppgiften, jag tror att jag strax är klar.

När det gått ytterligare 20 minuter har jag fastnat i en del av uppgiften. Det är en liten skitgrej som blir fel hur jag än gör. Jag har provat flera olika lösningar men alla ger fel resultat. En kollega knackar mig på axeln, hon har stått bredvid mig en stund men jag har varken sett eller hört henne. Jag tar av mig hörlurarna men släpper inte skärmen med blicken. Med irriterad röst frågar jag henne vad det är. Hon ber om ursäkt, frågar om hon stör. Min blick är fortfarande fäst på skärmen, jag har flera flikar öppna i webbläsaren och söker febrilt efter ett svar på mitt problem. Samtidigt som jag läser en forumtråd frågar jag igen vad hon vill, denna gången lite trevligare. Hon ställer lite frågor, om vad vet jag inte. Hon sätter sig på en stol bredvid mig och håller fram ett papper som jag kastar en snabb blick på. Hon ställer fler frågor. Mina svar är automatiska och korta, ibland bara ett ”mmm” eller ”precis”. Det är först när hon frågar mig vad jag menar som jag faktiskt hör vad hon säger. Jag möter hennes blick, tittar ner på hennes papper, tittar på henne igen, skakar snabbt på huvudet och blundar. ”Ursäkta, vad sa du? Kan du börja om?”.

Samtalet blir långt och utdraget, hon behövde mer hjälp än vad mina automatiska svar kunde ge henne. För att inte störa våra andra kollegor går vi iväg till konferensrummet. Vi behöver diskutera funktioner i e-butiken, fatta beslut om hur vi vill att saker skall fungera. Med mina olika färgpennor gör jag anteckningar i ett block. För vem som helst är det nog bara färgglad rappakalja, för mig är det djupgående information om ett kommande projekt.

Det korta samtalet som blev till ett möte tog lång tid, ca 2 timmar. Nu är det dags för lunch. Jag har med mig mat som jag äter i ensamhet vid min dator samtidigt som jag tittar på en TV-serie på Netflix. För att riktigt kunna koppla av under den hela timme jag har lunch vill jag inte vara social med kollegor, min hjärna behöver vila och det gör den bäst genom att inte prata med folk och att slippa lyssna på andra. I lunchrummet pågår flera diskussioner samtidigt och jag kan inte stänga av att höra allt på en gång. Det blir rörigt i huvudet och det gör mig trött, därför är jag osocial på lunchen.

Efter lunchen måste jag igen försöka uppdatera mig på vad det är jag håller på med. För en sekund tänker jag att jag kan kolla på den klockade tiden, där har jag skrivit in vad det är för uppgift jag arbetar med. Idag har jag glömt att klocka min tid och programmet visar att jag inte arbetat med något idag. Skit också.

Ungefär på det här sättet fortsätter min arbetsdag fram tills att det är dags att gå hem för dagen. Jag kör hem, parkerar snett, går in i min lägenhet och sätter mig i soffan. Min partner frågar mig hur dagen varit och jag muttrar något tillbaka. Han frågar mig vad jag vill ha till middag men jag viftar bara bort honom, jag orkar inte prata eller lyssna på någon just nu. Jag startar en film som jag sett miljoner gånger förut och startar min laptop. Jag kollar Facebook, Instagram, Pinterest och spelar FarmVille2. Huvudet känns tungt, jag är trött. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig men klockan är bara 18:40, lägger jag mig nu kommer jag vakna i ottan.

Vid 23-tiden stänger jag av datorn, klär av mig och lägger mig i sängen. Hela kroppen är trött men nu har hjärnan piggnat till. Jag ligger stilla i sängen, blundar, slappnar av, försöker somna. Det går inte. När det gått en stund tittar jag på klockan på mobilen, det är 2 timmar sedan jag gick och la mig. Jag kollar Facebook, Instagram och Pinterest. Jag får en idé om ett armband jag vill göra så jag börjar söka efter material. Jag har en väldigt specifik tanke på pärlor jag vill använda men jag kan inte hitta pärlor av den typen någonstans. Jag hittar pärlor som är nästan rätt, men jag vill inte kompromissa så jag fortsätter leta. Mitt sökande leder mig vidare till helt andra saker och plötsligt har det gått 3 timmar och jag försöker lista ut vilka dubbdäck jag skall köpa till min bil. Jag behöver inte ens köpa nya dubbdäck.

Vid det laget är hjärnan precis lika trött som kroppen. Jag lägger ifrån mig telefonen och jag kraschlandar, jag somnar och sover som en sten fram tills nästa morgon när klockan ringer 07:02. Som vanligt blir jag irriterad på att den inte ringer 07:00, som vanligt snoozar jag och som vanligt sover jag för länge, parkerar snett och kommer för sent till jobbet.

När jag var 30 år fick jag min ADHD diagnos, det förklarade väldigt mycket för mig.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Kunskap måste inte kosta 2   Recently updated !

Det behövs mer kunskap, överallt! För att hjälpa och kunna förstå behöver vi alla veta mer, kunna mer! Socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedlingar, skolar och kriminalvård….ja alla som jobbar med människor egentligen.

Dessa arbetsplatser borde ha regelbunden kompetensutveckling vad gäller psykisk hälsa. Men på de flesta arbetsplatser saknas både tid och pengar, vilket gör att det ofta rinner ut i sanden och kompetens saknas. Att den helt enkelt inte är lika hög som den borde vara inom dessa områden.

Ofta är det en utbildning eller en föreläsning arbetsgivaren köper in för att ge sina medarbetare, men jag tror att det finns fler, och till och med bättre sätt som är mindre kostsamma för arbetsgivaren och som gör att kompetensen ökar och hålls levande. Även om jag älskar både föreläsningar och kurser så anser jag att kunskap måste upprätthållas och då räcker inte en föreläsning om året på långa vägar.

Det finns tusentals bra och informativa böcker inom området. Varför inte låta anställda läsa på arbetstid? Starta en bokcirkel på arbetsplatsen där de anställda träffas en timme i veckan/månaden och diskuterar boken och hur de skulle kunna använda de kunskaperna i er verksamhet.

Kanske ska de inte läsa samma böcker utan helt olika för att få så mycket kunskapspridning som möjligt så att varje person presenterar sin bok och kunskapen den tagit med sig och hur det kan omsättas i praktiken?

Det tror jag skulle kunna vara jättegivande!

Förutom böcker finns det poddradio som berör flertalet ämnen. Sinnessjukt eller hjärnpodden är ju två lite mer fakta och kunskapsgivande poddar som jag som arbetsgivare åtminstone skulle uppskattat om mina arbetstagare lyssnade på.

Eller kanske finns det någon i personalgruppen som besitter massa kunskaper?Låt personen komma fram, dela med sig och delge er andra.

Kanske kan man inför kunskapsträffar där man som grupp träffas och tipsar varandra om tidningsartiklar, radioklipp, tv-serier eller böcker. Eller köp ett abonnemang på bra tidningar eller i databaser så personalen kan finna artiklar.

Nej, kunskap behöver in kosta, i alla fall inte mer än din tid. Så för in kunskapsutbyte på schemat, nu!

Lämna en kommentar


Tävling -vinn ”När mörkret viker undan för livet” 1   Recently updated !

När mörkret viker undan för livetNär jag var på Joannas releaseparty köpte jag med mig två extra böcker för att tävla ut, för den här boken, ja den är värd att spridas. Så för att vinna Joanna Björkqvists bok ”När mörkret viker undan för livet” vill jag att du svarar på en av följande frågor.

  1. Hur kan vi förebygga suicid?
  2. Varför är ämnet (suicid) viktigt?
  3. Varför vill du läsa boken?

Svaret lämnat du antingen via mail (jessica@nestorforlag.se), i kommentarsfältet eller på Facebooksidan. Tävlingen pågår fom: 22/9-30/9. Jag kommer att välja två vinnare och meddela vinsten via mail, men också publicera den här på min hemsida. Vinsten har ett värde på 159 kr, och mer info om boken hittar du här.

Jag blir självklart jätte glad om du gillar inlägget eller delar det vidare 

Lycka till!!

Lämna en kommentar


Springa genom livet 2   Recently updated !

Du har energi för ett helt fotbollslag, sa en vän till mig för över 15 år sedan. Just då tog jag nog aldrig in det, tänkte inte riktigt på vad det var han egentligen menade. Men idag kommer de där orden till mig titt som tätt.

När jag tycker att andra är långsamma, odisciplinerade eller omotiverade får jag påminna mig själv om det där, att andra inte besitter samma kraft. Att de också får saker gjorda, men kanske inte i samma fart som mig.

Jag blir ofta frustrerad, irriterad på att andra måste tänka så mycket, planera, att de är rädda och försiktiga och att de inte bara som mig gör (utan varken mening eller tanke bakom).

Alltså, jag fattar inte, beklagade jag mig till min man en dag. Hur orkar ni, hur kan ni, det händer ju bara ingenting, ni liksom bara pratar. Jag hinner ju ge upp innan vanliga människor skrider till handling.

Det dränerar mig, suger ur min energi. Jag känner mig som en urvriden disktrasa i någonannans händer.

Grejen är att de också kommer fram förklarar min man, när du dalar för att du kört för fort, när du förlorat din energi, så ligger de steget bakom. Och medans du ligger där i tårar för trött för att du fått springa hela vägen själv, ja då kör de andra förbi så när du kommer ur din dvala är ni ändå precis på samma ställe.

Jag vet att det han säger är sant, men jag önskar att det inte vore så. Vad är det för superkraft om den inte håller hela vägen ut, om den inte ger mig mer styrka än bara för en stund?

Jag försöker hela tiden hålla andras tempo, kämpar för att inte springa dem förbi. Men tillslut rusar det i hela kroppen och jag kan inte längre hålla det inne. Jag springer och springer, utan att stanna, utan at se mig omkring.

När jag kommer förbi mållinjen är luften slut. Jag faller omkull, kippar efter andan och tar mig inte upp. Jag ser de andra passera mig förbi. Jag blundar, letar djupt där inne efter kraften, men finner den ingenstans.

Någon vänlig själ drar mig upp, håller mig i hand. Vi går sida vid sida för ett tag, tills det börjar rusa i kroppen, och jag springer igen.

Lämna en kommentar


Lästips

img_5171

Vill tipsa om nr 37 av tidningen ALLAS (finns att köpa nu), där jag medverkar i en intervju där jag berättar om min ångest. Det är ett reportage om Joanna Björkqvist bok ”när mörkret viker undan för livet” där både jag och Sandra Hansen medverkar så väl i intervju som i boken.

Lämna en kommentar


Utprovning av hörselskydd   Recently updated !

Detta inlägg är ett samarbete mellan Nestor förlag, hörselfokus & Bellman & symfon.

Utprovning hörselskyddJa då var det ju dags att berätta för er hur utprovningen av dessa hörselskydd går till! Viktigt att veta innan du bokar din tid är att du inte behöver ha någon egen kunskap eller veta precis vad du vill ha. Ni går tillsammans igen din problematik och audionomen vet vilka produkter som skulle passa dig.

IMG_4525Det börjar med att hon kikar i dina öron, så tänk på att de ska vara rena (om du tex har problem med vaxproppar eller liknande). Hon behöver innan utprovningen se till att din trumhinna är frisk.
IMG_4528 2Sedan sprutar hon in en form av lera som ska gjuta av din hörselgång.

Gjorde inte det minsta ont, utan bara en kall känsla i örat.
IMG_4532 IMG_4533Sen fick den sitta och stelna ett tag och för stunden hörde jag ganska dåligt.
IMG_4540 IMG_4541Så här såg de ut när de kom ut. Det är mina örongångar det!
IMG_4500Och efter någon vecka får du hem dessa i din brevlåda, formgjutna precis efter ditt eget öra. Svårare än så var det inte, och hela grejen gick jätte fort.
IMG_4502Man kunde beställa ett headset till hörselskydden. Då tog man bara ur dämpningen och satte i headsetet och vips hade man ett headset som inte ramlade ur ditt öra. Beställde givetvis ett par utan att ens tveka!

Sen gjorde hon givetvis ett kik i örat efteråt, så att inga rester skulle finnas kvar och vålla mig bekymmer!

Detta är del 3 av 4 i artikelserien ljudöverkänslighet. I del 1 berättade jag om min egen upplevelse och i del 2 gav jag information om ljudöverkänsliget, och i del 4 ska jag dela med mig av min egna upplevelse av skydden.

Gästbloggaren -våldtäkt, sänkt självkänsla & depression

Gästbloggaren

Annica är 25 år gammal, gift med Micke, och har tre barn i åldrarna 3 år, 2 år och en på 6 månader. Hon beskriver att hennes liv på ytan verkar idylliskt och underbart. Hon har ju man och barn, vad mer kan man förvänta sig av livet? Men hon menar att det är mycket som döljer sig under ytan och att det till en stor del är hennes tankar som förstör hennes vardag. Hon har valt att dela med sig av sin historia. Mer om Annica finner du på hennes blogg.


Annica Magnusson

Våldtäkt, sänkt självkänsla & depression

När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.

Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.

Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.

Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog nu i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.

Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.

Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Plåster på såren

Plåster på såren

Plåster på såren

Vissa sår känns, men syns inte. Vissa sår svider och blöder, andra värker mer på insidan.

Det finns sår som aldrig läker, och sår som inte kan lindras med varken smärtstillande eller bandage.

Det finns sår som smärtar så mycket att de tar upp hela din vardag, och andra som envist hänger med dig som ett litet skavsår.

Kanske är de där osynliga såren smärtsammare än de som folk kan se? Kanske är de dem vi på riktigt skulle behöva hjälp  med?

Ge mig styrka

Ge mig styrka

En ny produkt vi precis fått in är dessa plåster för osynliga sår. Låtsastatueringar som kan stärka dig och påminna dig i din vardag!

peppande tatueringar

En fin present tänker jag. Till någon man tycker om.

peppande tatueringar

Känner du någon som behöver plåster på såren? En variation av tatueringar med positiva budskap finner du nu i vår webbshop. Kika in!

Lämna en kommentar