Blogg


Info om skrivkurs i Vänersborg! 2 kommentarer

Info om skrivkurs i Vänersborg!

Info om skrivkurs i Vänersborg!

För dig som bor i, eller i närheten av Vänersborg vill jag tipsa om min kurs ”Skriv dig själv” som drar i gång nästa vecka. Lite förändringar har skett än vad som var tanken så delar av kursen kommer nu att köras på distans. Istället för 8 träffar kommer vi att ha 3 st, en för att starta upp kursen, en för frågor, reflektioner och funderingar i mitten av kursen, och sedan en vid avslut. Ni kommer få ta del av exakt samma material men få det skickat till er på mail.

Ni kommer därför att kunna göra uppgifterna i egen takt och få återkoppling och rådgivning på våra träffar. På grund av kursförändringar har priset nu sänkts till 699:-

Jag kan verkligen rekommendera er denna kurs så är du det minsta intresserad anmäl dig nu. (Studieförbundet har inte hunnit ändra information på sin hemsida men det är ovanstående som gäller). Ska bli så kul att köra igång!

Önskar er en fin helg!

Lämna en kommentar


Good enough   Recently updated !

Good enough eller dålig förälder?

Good enough eller dålig förälder?

Jag lyssnade på ett program häromdagen där en psykolog inte förstod varför föräldrar pratade om ”egen tid”, hon menade att om man hade valt att skaffa barn, så har man valt bort sin tid, att det borde vara sånt man tänkt på innan. Jag tycker att det låter märkligt för att komma från en psykolog. Jag skulle vilja hävda att ingen människa vet hur det är att ha ett barn i sitt liv förrän det är där, det är inget du ens kan föreställa dig.

Jag vill också tro att alla föräldrar automatiskt vill sitt barns bästa och att den egna tiden tar man ut för att i längden bli en bättre förälder. Nej förr i tiden kanske man inte snackade om ”egen tid,” men världen ser inte likadan ut idag då allt går i ett högre tempo.

Jag är så ofantligt trött på böcker och inlägg som ska lära oss hur vi ska prata och behandla våra barn. Att vi som föräldrar ska väga varenda ord innan de kommer ut ur vår mun, eller att vi inte längre får berömma barnen för det de gör utan bara för dem de är annars kommer vi att skada dem för livet, suck…

Och tro mig jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan, men nej jag är inte perfekt, och nej jag vägrar att ens försöka bli perfekt. Jag tror och hoppas att mina barn är medvetna om min kärlek till dem ändå. Varken min mamma eller pappa var perfekta men jag är säker på att de har gjorde allt de kunde och att de älskar mig trots sina misstag, och trots allt så har det blivit en välfungerande människa utav mig med!

Jag kan inte gå och vara en pedagog hemma, vad blir det för föräldraskap i längden? Jag är good enough. Gör jag allt jag kan och orkar så är det bra nog, punkt slut.

Några sanningar:

1, De som hävdar att man är en dålig förälder för att man vill ha egen tid menar att de skulle känna sig som dåliga föräldrar om de tänkte på sig själva förengångsskull. De är deras tankar och åsikter, INTE en verklighet.

2, Alla barn är olika, vissa är det mer krävande att vara förälder till. Punkt slut!

3, Du är en förälder, dygnet runt, med en massa känslor. Inte en kall pedagog som säger exakt rätta sakerna på exakt rätt sätt. Du skriker på ditt barn av samma anledning som att han/hon skriker på dig, för att du vet att er relation klarar det, för att ni älskar varandra, inte för att du är en dålig förälder. Hade pedagogen däremot gjort de hade hon varit en dålig pedagog.

4, De som ”är perfekta” håller upp en fasad och är livrädd för att du ska förstöra den, det finns ingen perfekt hellycklig familj. Alla har sina brister, sina sår. Man döljer dem bara mer eller mindre.

5, All den snabba kunskapsspridningen idag gör oss osäkra och får oss att ifrågasätta oss själva. Jag är säker på att vi alla vet  hur vi ska vara som föräldrar utan att läsa en endaste bok. Lita på din egen känsla!

Over and out!

Lämna en kommentar


Smärtan är din 1 kommentar   Recently updated !

Jag ser mörkret i dig och jag önskar att jag på något sätt hade kunnat lyfta det i från dig. Men du kommer att få leva med det min vän. Du kommer alltid att få kämpa hårdare än alla andra, och hur långt fram du än kommer, så kommer du ändå alltid att känna dig efter. Du har ett tomrum inom dig som aldrig går att fylla. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker.

Det kommer aldrig att spela någon roll hur älskad du är eller hur många du har runt dig. Du kommer ändå alltid känna dig ensam. Det spelar ingen roll vem du är, vill vara eller kommer att bli, du kommer alltid att känna dig annorlunda. Och hur mycket du än älskar människorna omkring dig så kommer du ändå aldrig låta någon komma dig nära.

Du måste bli vän med ditt mörker, acceptera att du inte kan följa någon annans väg. Du måste trampa upp dina egna stigar. Hur tufft och tungt det än är så är det bara du som kan göra det jobbet, ingen annan vet vart din väg bär. Det kommer att kännas som om du famlar i mörker, du kommer att snubbla, men måste lära dig att resa dig igen.

Mörkret har krafter som du inte kan förstå, antingen kan de förgöra dig eller så kan du lära dig att använda det till en styrka, det kommer alltid att ha sitt hem i dig, sluta kämpa emot, det gör bara smärtan större.

Inom dig lever en smärta som egentligen inte finns, men likväl är den tung att bära. Den går varken att ignorera eller gömma hur mycket du än försöker. Du kommer många gånger vilja skrika rakt ut, kasta den ifrån dig, ryta försvinn. Men vart du än lägger den så är smärtan ändå din.

Lämna en kommentar


Alla kan blomma   Recently updated !

Är du på rätt plats?

En av mina viktigaste lärdomar i livet är att alla kan blomma. Att det aldrig handlar om dig, utan mer om miljön du befinner dig i. Precis som ett frö, kräver du rätt omständigheter runt dig för att växa och gro. Det är egentligen inte konstigare än så. Alla har vi väl någon gång misslyckats med en sådd, och vi vet att det inte är fröets fel. Utan att det istället handlar om jorden, solen och vattnet.

Jag har själv varit en ömtålig blomma. Jag hade ett rotsystem som inte satt fast i marken. Vi för hårt regn, för stark vind eller för mycket sol kunde jag lätt gå sönder. Folk kunde komma och rycka i mina blad, plocka av dem en efter en, utan att jag sade i från. På den tiden trodde jag att det handlade om mig, att jag inte var bättre och starkare än så, men idag vet jag att det inte är sant.

Tillåts du att växa?

Jag befann mig i en miljö som inte var bra för mig, människor som inte gav mig näring utan tvärtom tog den. Jag försökte vara vacker, givmild, stråla så fint jag kunde för att bli uppskattad och omtyckt men det slutade ändå alltid med att jag gick sönder. Men sen träffade jag min man. Det var som att han stampade ner jorden runt mig, så att jag blev mer stabil. Jag stod stadigt, blåste inte omkull så fort vinden tog fart. Han vattnade mig, gav mig näring, så att min rötter kunde växa sig starka istället för att dräneras ur.

Han hindrade folk från att plocka mina kronblad, sade till mig att dem tillhörde mig och bara var för andra att beskåda. Han ställde sig framför, skyddade mig, tills jag var stark nog att skydda mig själv. Han lärde mig att livet inte handlade om att läka utan att leva. Så därför är det viktigt att inte tillåta andra att göra så att jag går sönder. Idag känns det så självklart. Det är klart att ingen kan växa och gro i en miljö där man ständigt trampas ned, det enda man kan göra då, är att försöka överleva.

Vad behöver du för att blomma?

Därför vill jag säga till dig att det inte handlar om dig, utan din omgivning. Kanske sitter du i fel rabatt? Kanske suger andra växter upp din näring, tar din sol eller puttar dig längst fram så du får ta all hård vind?  Så vad behöver du? Har du funderat över ditt rotsystem, ditt rabattsällskap eller din jord? Behöver du flytta på dig? Behöver du flytta på andra? Behöver du bli starkare, mer ensam eller ha andra växter närmare intill? Alla kan blomma, du har det inom dig det vet jag säkert, jag hoppas du vet det också! Och precis som världens växter tappar vi blad, vissnar och slokar. Vi blir torra, brända, dränkta och ibland övergödda. Ibland måste vi vissna ner, för att återigen stå upp.

Så om du står slokar, undrar när det är din tur, så kom ihåg att du är en blomma, även om du inte slagit ut 

Lämna en kommentar


Att följa livet 4 kommentarer   Recently updated !

Att följa livet

Att följa livet

Tänk om, tänk om, tänk om. Hela livet är ett gäng förberedelser utifall om att. Det är ständigt massa val, ska vi göra det nu eller sen, vad händer om vi väntar? Ibland önskar jag att jag hade en spåkula, så att jag kunde sitta lugnt bredvid medan livet händer. Jag blir så trött på rädslan, rädslan av att inte veta, att inte kunna förutspå.

Det är den där oron som tidigare ätit upp mig, som fått mig att ligga sömnlös, bli rädd och hämmad. Som förkortat mina dagar och tagit år av mitt liv.

Nej, jag har bestämt mig för att följa livet, att inte veta, aldrig lova. Att följa vinden för dagen och se vart den bär mig. Att sluta förbereda mig, jobba för en framtid som kanske aldrig kommer. Jag gör det jag drömmer om idag, i morgon kan det vara annorlunda och det är ok.

Lämna en kommentar


Känslornas logik 2 kommentarer

Känslor är inte alltid logiska, i alla fall är det vad jag försöker säga till mig själv. Jag känner mig trött, ledsen, utan att riktigt veta varför. Små små motgångar som jag vanligtvis hade trampat över tornar nu upp sig som små berg framför mig. Och jag vill hellre stå och stampa, skrika som ett barn, än att klättra över.

Jag försöker prata med mig själv lugnt och logiskt, se saker från den positiva sidan. Men lyckan blir ytlig, kortvarig och når inte ända ner i magen.

Jag är arg, känner mig lurad, vill skrika och slåss. Men känslan lägger sig istället som ett tungt täcke och förlamar hela mig. Nu borde du vara glad kan jag tänka, men glädjen är utelåst. Jag ser den dansa förbi, men släpper den aldrig in.

Jag befinner mig i en dal just nu, där världen känns för stor för mig. Jag är ensam och rädd, orkar inte gå framåt fast att jag har kartan i min hand. Jag har varit här förut, jag känner igen mig. Utsikten skrämmer mig och jag vill springa härifrån, men jag kan inte. Står förstelnad i backen, och bara tittar på.

Det är ok, jag kommer att ta mig vidare, jag vet det. Men jag vill göra det nu, idag och inte i morgon.

Jag stannar kvar, har inget annat val än att försöka njuta av utsikten, omsvepas av mörkret och beundra dimman. Det är ok, säger jag till mig själv. Men jag menar inte orden, jag vet att jag ljuger för mig själv att jag hellre hade velat vara någon annanstans.

Jag blundar hårt. Drömmer om en bättre plats. Om ljuset, värmen, där jag kan springa hur fort jag vill. Snart är jag där igen, snart är jag där…


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

måste alla vara så jävla lyckliga

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Ibland drömmer jag mardrömmar om det. Vaknar upp, svettig med en ångestklump i bröstet som gör det svårt att andas. Tankarna ilar och jag vill bara skrika NEJ, beredd att fly, beredd att….återigen gå sönder.

Vad pratar jag om? Barn. Jo det är sant barn! Jag drömmer mardrömmar om att vara gravid, mardrömmar om att mina barn återigen är små, och ångesten den…ja den är obeskrivlig. För livet med små barn var för mig mestandels en mardröm.

Idag räcker det att jag ser små barn från 0-4 för att jag ska bli svettig och känna ett tryck över bröstet. Även om den tiden sedan länge är förbi blir det en hemsk påminnelse.

Ett förflutet som aldrig kan bli vackert

Jag försöker se vackra bilder framför mina ögon, allt fint vi haft och barnens skratt, men ångesten och tröttheten suddar bort allt. Så illa var det inte försöker jag tänka, men någonting i mig tycker annorlunda.

Jag kan på riktigt bli provocerad av glada mammor, fina familjer som bara snuttigullar och tycker att livet leker med små barn. Jag vill kasta mitt magiska depressionsstoff över dem så att de bara för någon sekund ska få känna hur det känns att vara så trött att man till och med blir trött på livets självt. Jag vill skapa dem skrik och kaos, tårar och livets bekymmer, allt för att de ska få en liten ödmjukare attityd till småbarnslivet.

Men det gör jag så klart inte (mestandels för att jag inte äger något magiskt depressionsstoff) istället ler jag samtidigt som jag brinner inombords och sväljer orden ”det handlar inte om att du är en sån jävla bra mamma, utan att du har fått ett barn som är så jävla nöjt och glatt”. Jag sväljer orden så hårt att jag nästan är beredd att spy efteråt.

För det är vad det handlar om, ingen människa känner sig som en bra förälder när barnet skriker och skriker och du inte har fått sova på månader. JAG KAN LOVA DIG ATT DU DÅ INTE SKRATTAR LÄNGRE, (och gör du det så är det för att det är något allvarligt fel på dig). Jag önskar alla och ingen den upplevelsen. Det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv.

Att tappa bort sig själv i någon annan

När man får barn sätter man sig själv åt sidan, de kommer alltid först. Då är så det funkar och jag hatar det. Ja, jag fullkomligt avskyr det! Vem fan vill vika sitt liv åt sidan och låta någon annan bossa över dig dygnet runt, räck upp en hand. Ingen, nej jag trodde väl det. För det handlar ju inte om en timme eller en dag, NEJ DET HANDLAR OM ÅR!!

Jag saknade mina promenader, och ensamma stunder så mycket att jag gick sönder inombords. Samtal med vänner, sena kvällar ute, en ensam stund på toaletten, allt försvann på ett nafs. OCH JAG HATADE DET!

Nu är mina barn större och jag ser ljuset i tunneln, livet har äntligen börjat komma tillbaka…och det är fantastiskt. Men så blir jag ständigt påmind, hela tiden ser jag föräldrar som lider, ni kanske tror att det inte syns men jag ser det. Hur ni håller ihop hela ansiktet för att bara klara dagen. Jag ser tröttheten och jag ser tårarna bakom era ögon.

Du är inte ensam

Jag följer en heldel bloggar och mellan raderna kan man ana mörker och depression i och med hur barnet förändrade deras värld. Men ingen säger det rakt ut, INGEN SÄGER DET RAKT UT. Det vävs in vackert mellan raderna och den som själv aldrig upplevt det kanske inte ens skulle märka, men för mig lyser det starkt igenom. Som en blinkande varningsskylt.

Kan vi inte alla göra oss själva en tjänst och säga som det är? Barn är livsomvälvande, det förändrar våra liv för alltid och INTE BARA TILL DET POSITIVA. Visst vi älskar dem mer än allt annat, men det innebär inte att vi helt behöver sluta älska oss själva och vårt tidigare liv, eller?

För mig är det länge sedan nu, jag har hittat tillbaka till mig själv och kan nästan förtränga hela upplevelsen men ändå sitter den där som en liten tagg i mitt hjärta. Som den ständiga påminnelsen att det var inte så du skulle tycka, eller så du skulle känna. Och jag kan bli galen på tystnaden även om det inte längre är jag som bor i den. Jag ser dessa mammor, som går runt som zombies och njuter av livet. Jag vill bara skrika säg som det är och sluta gör dig så jävla ensam!

Jag vet precis hur det är, jag har själv varit där, men om du öppnar upp din dörr, så öppnar du även upp någon annans. Ingen människa är så unik att det inte finns en till med samma känslor och tankar.

Så släpp det där jävla smajlet och visionen om att det här ska vara den lyckligaste tiden i ditt liv. För dom tankarna kommer bara att göra att du mår sämre. Är du trött, säg att du är trött. Mår du skit, säg att du mår skit. Vill du gråta, gråt. Vill du skrika, skrik, men stå inte bara där och låtsas vara så jävla lycklig hela tiden när allt inom dig fallerar. Det hjälper varken dig eller någon annan. (och kan du inte vara ärlig mot någon annan så var det åtminstone mot dig själv). Påminn dig själv om att det är ok att inte vara ok, och att situationen du befinner dig i går över (även om det inte känns så).

Min bok på ämnet hittar du här, köp den till dig själv eller något annan deppig jävel. Se så, gå nu ut och gör din dag!

Lämna en kommentar


Återhämtning pågår

Om det är något jag lärt i mitt företagande så är det hur viktig återhämtning är. När det kommer till mitt företag så vet jag exakt vad som tar, och vad som ger energi (det är inte lika lätt att avgöra eller ens påverka när det kommer till ens anställning).

Jag tycker ju det mest är roligt i företaget så klart, annars hade jag inte fortsatt. Men när det kommer till saker som kräver att jag är social, så som att tex stå på mässor, event, eller hålla föreläsningar, så har jag lärt mig att jag är helt slut efteråt. Hur roligt jag än tycker att det är så är batteriet helt urladdat efter sådana dagar. Klok som jag är  tog jag semester i dag för att kunna vila upp mig efter min två-dagars konferens.

Det var välbehövligt, minst sagt.

Jag startade dagen men levande ljus, färskpressad juice och så mycket frukt och grönt jag kunde hitta i skafferiet. Gick inte ur soffan förrän vid lunchtid då hundarna tyckte att de ville gå ut. Hela dagen har gått i ett behagligt tempo och jag vill nästan att klockorna ska stanna så att jag kan få njuta ännu mer, av att bara vara.

Nu har jag precis varit en sväng i stan för att hämta upp ett paket med böcker och snart är det middag med familjen. Ikväll kör jag och Maria LIVE-TV kvinnor med ADHD (18:00) och sedan är resten av kvällen vigd åt mys med de små. Fasen vilken bra dag!

Lämna en kommentar


Konsten att skriva en bok 4 kommentarer

Många tror sig veta hur en bok blir till. Du börjar att skriva första sidan och slutar när du nått sista, klart, eller hur? Eller är det verkligen så enkelt? Att vi ser dessa bilder framför oss, tror att det är så enkelt, tror jag gör att många misslyckas.

När du tänker en konstnär som målar en tavla så kan du se att det sker på många olika sätt eller hur? Man kan måla med blyerts, vattenfärger eller akryl. Du kan arbeta med verktyg, bara händerna eller numera göra allt via en maskin.

Det jag vill berätta för dig är att det kan se ut på olika sätt även som författare, så bara för att du inte når från a till b, behöver det inte betyda att du inte kan, eller att du gjort fel. Du kan skriva din bok, bak-och-fram, in-och-ut, hur du vill, så länge du kan sätta  punkt.

Jag mötte en person som hade fått ihop ett helt manus, hon var själv nöjd med sin bok, men insåg när hon blev refuserad att det fanns saker i boken som saknades. Vad ska jag göra nu frågade hon mig, kasta boken och börja om?

NEJ! Tänk dig som en tavla. Du har precis skrivit ditt första lager, för att det ska bli komplett behöver du lägga på ett till, och i ett senare skede kanske ännu ett. Du kanske har en handling, men behöver få in mer känslor. Du kanske har både känsla och handling men behöver få in mer detaljer.

Ditt manus kanske måste ligga och värka i ett år, det är inte ovanligt. Lägg det långt in i en byrålåda, glöm bort det och läs det ett år senare med nya ögon. Jag lovar dig att du då både har saker att lägga till och ta bort. Det är en konst att skriva en bok, och sällan den där enkla bilden man ser framför sig där någon sitter och skriver kapitel efter kapitel i rätt ordning. I verkligheten vänder man och vrider på sin manus. Man suddar ut och lägger till. Så ge inte upp!

Backa bakåt, titta på det utifrån, som det vore en tavla. Fundera över vart du ska lägga ditt nästa penseldrag, fortsätt sedan måla!

Lämna en kommentar.


Viktiga dagar   Recently updated !

Tillbringar dagen i Göteborg på konferensen i suicidprevention. Träffar personer som brinner för ämnet lika mycket som jag.Vi pratar om liv och död, glädje, sorg och psykisk ohälsa.

 Jag befinner mig i ett inferno av känslor. Mina egna, andras …

  Samtal förs i varje hörn, kramar utdelas lika ofta som informationsblad. Jag pratar om skrivandet, där pennan tillåts bli din psykolog. Hur skrivandet kan rädda liv…och hur skrivandet en gång räddade mitt.Alla har samma mål. Vill rädda liv.jag Svävar mellan viktiga dagar, och viktiga människor. Vill omfamna dagen samtidigt som jag vill smita därifrån. Men jag fångar stunden, stannar kvar i den. Andas.Tittar på folkmassor som kommer och går. Sveper kaffe och samlar pennor. Tänker att jag är glad att vara här, även om jag längtar någonannanstans. ❤️