Blogg


Har du någon gång känt dig tjock?

Har du någon gång känt dig tjock?

Har du någon gång känt dig tjock?

Du behöver inte svara på frågan, för jag gissar att svaret för de flesta av oss är ja. Jag avskyr både tanken och känslan, för egentligen spelar det ju inge roll, jag vet det, du vet det. Ändå finns känslan där, som ett klibbigt skavsår mot ens hud.

Jag bryr mig inte det minsta om andras vikt, på riktigt, jag tycker att folk är vackra oavsett storlek. Men jag har inte lika snälla tankar när det kommer till mig själv. Då är det inte alls samma ljud i skällan.

Osynliga ätstörningar

Jag har i hela mitt liv slagits mot tankar som inte är sanna, stångats mot ett problem som inte finns på riktigt. Det känns fult att prata om det, jag skäms. Skäms över att jag inte är en bättre människa än så, skäms mot dem som lider av verkliga problem, skäms över att det känns som att jag förnedrar dem som bär på övervikt. Men det handlar inte om dem, det handlar om mig.

Det spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Det viktiga är att vara frisk, fokusera på hälsan, att må bra. Ett kilo mer eller mindre gör ingen skillnad. Det är lätt att säga, men att mena det är en helt annan sak.

Jag har haft ätstörningar sedan jag var 12 år men klassas som frisk nu. Jag varken kräks, svälter mig själv eller tränar maniskt. Men i huvudet, där sitter allting kvar. Tankarna känns fortfarande inte friska. Skillnaden är att jag nu kontrollerar dem istället för att de kontrollerar mig. Jag släpper fram vissa och kastar andra.

Ätstörning, ett problem som inte finns

Så fast att man är ”frisk” kan maten fortfarande vara en daglig kamp. Ett problem som finns där, minst tre gånger om dagen. Hur ska man bli av med det då, är en fråga jag ofta får. Det var ingen psykolog eller läkare som lärde mig att hantera mitt problem. Nej det var min man som ruskade om mig och visade mig sanningen. Min man har aldrig försökt att anpassa sig efter mig, vara snäll mot mig för att jag är ”sjuk”. När vi träffades befann jag mig på toppen av min ortorexi och när jag fick ångestattacker och grät över min påhittade fetma visade han mig verkligheten istället för att trösta mig.

Är det någon som säger till dig att du är tjock, att du ska sluta äta, eller har dina kläder blivit för små?

Nej…

-Kom tillbaka när du har ett riktigt problem då!

Det kan låta hårt men hans sätt att behandla mig fick mig att vakna upp. Jag blev medveten om att jag bar på ett problem som egentligen inte fanns. Ett problem som ingen annan såg.

Du behöver inte alltid någon som stöttar dig

Ibland är det bättre med någon som ifrågasätter dig. För tankarna du bär kanske inte är så sunda som du tror. Jag försöker än idag övertala min man till att stötta mig vad gäller träning och mina hälsosamma vanor. Ändå kommer han så gott som dagligen med ett kakpaketet i handen och frågan om jag vill smaka.

-Vill ha, vad är det för jävla dum fråga? Det är klart jag vill ha, jag vill äta upp hela jävla paketet men jag tillåter mig inte.  

För jag vet att ångesten finns där, inbäddad i varje kalori. Och även om mitt problem inte syns utanpå, så vilar det ständigt inuti.

Lämna en kommentar


Ge dig själv en chans   Recently updated !

Ge dig själv en chans

Ge dig själv en chans -på med hjältedräkten, NU!

Det förflutna är ditt FÖRFLUTNA. Det tillhör varken nuet eller din framtid. Varje dag, varje sekund ger dig en ny möjlighet, en ny chans. Det gäller bara för dig att ta den!

Du måste sluta och hacka på dig själv och tro att alla andra är perfekta. Andra personer har precis lika många dåliga sidor som du, skillnaden är att de skyler dem och du går med dina öppna.

Jag  har gjort fel, sagt fel, varit fel. Jag har både skadat och sårat människor, men hey jag är precis lika operfekt som alla andra.

Lika mycket som du ska förlåta människor runt dig handlar det om att förlåta sig själv. Du behöver därför lämna det förflutna där det här hemma, bakom dig.

Vissa saker kommer alltid att göra ont men det betyder inte att du behöver gå med ett blottat sår. Du kan själv sy ihop det eller skydda det med plåster och bandage. Ibland handlar det bara om att gå vidare…

Är du beredd? Idag ger du dig själv en ny chans. Res dig upp, sträck på dig. Du behöver inte vara snygg, smart eller ha en massa yttre attribut. Allt du behöver är att vara dig själv.

Se så, gå ut och förändra världen nu. Ingen kan göra det som du!

Lämna en kommentar


ADHD, en ursäkt för ett dåligt beteende?

Jag hör ofta människor som är trötta på dessa ADHD-diagnoser

personer som menar att ADHD endast har blivit en ursäkt för ett dåligt beteende. Att diagnosen har blivit något som är godkänt att skylla på, att gömma sig bakom. Jag ser tvärtom min diagnos som ett svar på vad som varit fel, på varför vissa saker inte fungerat, men hur jag sedan hanterar problemet och hittar lösningen, ja det är ju mitt ansvar.

Problemet (tror jag) ligger i att personer med ADHD kan ha så olika problematik så att det inte finns ett hjälpmedel, en lösning. Det som funkar för en, fungerar inte för den andra.

Vid många andra sjukdomar och funktionsnedsättningar finns färdiga lösningar

Det kan vara både mediciner och hjälpmedel, skillnaden är att man vet vad det är personen behöver. Så hittar man problemet finns det en färdig lösning att servera. Har du diabetes får du insulin, har du brutit benet får du gips och kryckor osv.

Vid många problem i vårt liv finns det färdiga rekommendationer, sluta ät socker, rör på dig osv. Om personen sedan väljer att göra det eller inte är sedan hans ansvar. Men vid ADHD finns inget sådant, det finns inget magiskt som hjälper varken mot sömnsvårigheter eller våra koncentrationsproblem. Man får ingen lösning serverad. Ofta får man hitta sina lösningar själv, vilket många helt enkelt inte gör.

Efter min diagnos förstod jag att rutiner var viktiga för mig

men ingen annan kunde ju skapa dem än jag själv. Jag vet också att jag behöver prioritera mat, motion och sömn för att inte drabbas av depressioner. Ja man skulle kunna säga att det är mitt insulin, det är livsviktigt. Men ingen går ju på gymmet åt mig. Min hälsa=mitt ansvar.

Anledningen till att många inte tar det där ansvaret tror jag ligger i att de inte vet att det är deras, man sitter snällt (förhoppningsvis) och väntar på hjälp (som sällan kommer). Man tror att räddningen hela tiden ska komma från någon annan fast att man bär på lösningen själv. Det gör att personen ofta känner sig sårbar och maktlös över sin situation.

Nej, ADHD är ingen ursäkt för ett dåligt beteende

men det kan vara förklaringen till det. Jag tror att de flesta människor hade tagit tag i sitt problem om de visste hur de skulle hantera situationen. Det vi behöver arbeta för (i alla sammanhang) är att personer ska ha tilltro till sig själva, så kallat ”self-efficacy”. Jag måste själv tro på att jag kan hantera situationen, annars är det ganska självklart att jag inte gör det. Livet blir farligt om jag lägger all min tillit i någon annans händer, jag måste tro på att jag kan ta hand om mitt liv, min situation, själv.

Lämna en kommentar


Nattankar 

Vaknar 3.30 av alarmklockans röda siffror. Eller ja, egentligen är jag rätt säker på att det inte var siffrorna som väckte mig med det var dom jag förbannade. Familjen sover tungt och tyst. Jag lyssnar på ljudet av deras andetag, försöker att använda dem som en lugnande melodi men inget kan tysta mina tankar.

Jag tänker att det alltid borde vara så här, (alltså inte jag vaken mitt i natten) så borde det ALDRIG vara, (och även om det är min vardag, min verklighet så tycks jag aldrig vänja mig vid den utan blir lika besviken på mig själv varje gång). Nej det jag menar är att samla de människor man älskar mest i ett enda rum. Jag känner mig lugn och trygg av tanken. Det är bara hundarna som fattas sen kan världen få  rasan utanför om den vill. Så länge jag har dem jag älskar mest bredvid mig.

Jag blundar hårt, vrider och vänder mig. Reser mig och lägger mig igen. Det tar inte mer än fem minuter innan jag blir ovän med mina tankar.

-du skulle kunna gå ut och springa nu

-skämtar du eller, det är mitt i natten. Ligg kvar!

-en promenad åtminstone.

-lägg av!

-tänk vad skönt det vore med friskt luft, och tystnad. Det är inte en människa ute nu.

-nej inga mer än mördare, kidnappare och rånare, och förresten skulle jag aldrig hitta tillbaka till hotellet, det är ingen idé.

-du skulle behöva röra på dig i alla fall, inte en promenad har du tagit under helgen.

-hållkäft!

-skriva, läsa? Det finns mycket du kan göra nu.

-men jag vill sova…

-du kan inte sova, men du kan rensa din mail.

-taget!

Mitt i natten sätter jag mig upp. Svarar på mail, skickar sms och rensar inkorgen från skräp. Plötsligt kommer jag på mig själv att den där impulsiva delen av mig vann den där fighten som nyss inträffade i mitt huvud. Jag undrar vart den andra sidan av mig tog vägen, hon som vet att jag gör bäst i att bara lägga mig och blunda. Jag förbannar mig själv, sömnlösheten är min fiende, ändå slutar det alltid med att jag håller den i hand.

lämna en kommentar


Helgens hjältar!   Recently updated !

Jag har inte landat än efter helgens barnmässa. Känner mig helt slut i både kropp och knopp. Jag har hamnat utanför mina rutiner och hittar inte tillbaka till min struktur. Känner mig söndrig och vilsen. Tankarna springer maraton inom mig och hur mycket jag än försöker kan jag dem inte bromsa.

Jag inte bara arbetade mellan 10-17 hela helgen utan stod också 2 gånger om dagen på scenen. Vid sista tillfället fanns inget kvar inuti mitt huvud. Jag kände mig som en papegoja som tappat rösten och minns faktiskt inte riktigt vad jag fick ur mig. Jag känner mig dock mer än nöjd med nya möten och bekantskaper. Fick både träffa gamla och nya följare Det bästa med att föreläsa är att möta igenkännande leenden och tårfyllda ögon, att få förmedla till människor att de inte är ensamma och samtidigt få bekräftelsen att jag inte heller är det. Vi är så många som har upplevt/upplever precis samma sak!

Ja och så här såg min monter ut. Jag spanade innan andras fina montrar och fick massor av inspiration för framtida mässor  Jag hade också världens bästa montergrannar. Autism och aspergerförbundet, attention och FUB.

Andra som stod på scenen var Sofia och Therese från ”Hormoner och hemorrojder” (en recension av deras bok kommer så fort jag hunnit läsa den) och Only for heroes.  Jag blir glad i hjärtat och varm i magen när jag lyssnar på alla dessa människor som på olika sätt jobbar för att hjälpa andra. 

Hormoner och hemorrojder som vill sudda ut den rosa bilden av familjelivet, Only for heroes som säljer pedagogiska produkter för att hjälpa barnen som har det extra svårt i tillvaron och Linda, arrangören för barnmässan som samlade in 127 100 kr till barncancer fonden.  Only for heroes

På en enslig väg mellan Karlstad och Vänersborg slår det mig att jag under helgen inte bara mött en förebild, en kämpe, utan att vi egentligen är små hjältar allihop 

Lämna en kommentar


6 tips på vad du INTE ska säga till någon med ADHD   Recently updated !

  • ALLA har någon form av bokstavskombinationJag tror säkert att du menar väl med denna meningen men vet du vad, det känns mer som en käftsmäll. Det du egentligen gör är att förminska personen framför dig. För om alla har någon form av funktionsnedsättning så är problemet inte så stort, eller hur? Det du säger är att personens funktionsnedsättning, lidande och svårighet inte är större än någon annans när själva diagnosen säger motsatsen. Men då skulle dessa diagnoser inte behöva sättas, eller hur, om vi alla har det lika svårt. Skärp dig! Släng den tanken i papperskorgen.
  • Jag förstår dig -Även här en snäll mening som ofta slinker ut och ska likna empati och omtänksamhet, men vet du vad? Det är det inte! Du förstår förmodligen hur det känns att vara okoncentrerad och att sova dåligt ibland, men att ständigt tappa fokus och att inte kunna styra sina tankar eller sin energi det har du aldrig upplevt. Så helt ärligt har du sällan en aning om hur det känns.
  • För mig verkar du normal -Denna har jag fått höra ofta, och ja, jag är normal. Jag vet inte vad folk förväntar sig av någon med ADHD. Att jag ska hoppa runt som en kanin på kontoret eller slå folk på käften så fort något går emot mig? Nej du får nog uppdatera din kunskap om funktionsnedsättningen. Varsågod att läs här!
  • Alla har vi svårigheter -Ja, det stämmer. Men vi kan inte jämföra svårigheter med varandra och även denna mening är förminskande även om den verkar vara snäll.
  • Du ser ut att må braÖh, ja, vad förväntar du dig. Som sagt, mitt mående, min trötthet, mina koncentrationsproblem, inget av det syns på utsidan, och om jag har en dålig dag så kan du ge dig fasiken på att jag försöker täcka över mitt dåliga mående ännu mer. Det är inget någon av oss går och visar upp eller hur? Så bara för att jag är välsminkad och ler betyder det inte att jag inte är trött, ledsen eller ostrukturerad.
  • Du kanske bara behöver göra så här….Tro mig, när man levt ett helt liv tillsammans med sin diagnos har man prövat det mesta. Nej, mjölk hjälper mig inte att somna och min ångest försvinner inte bara för att du säger att det är överdriven. Tro mig det som bär på ett problem har redan testat de flesta lösningar. Vi ber inte om hjälp, bara om din förståelse.

Lämna en kommentar


Sluta skämmas! 2 kommentarer

Sluta skämmas!

Om du snubblar, gör det till en del av din dans

Jag möter ofta personer som lider av psykisk ohälsa

Tio gånger av tio är det inget de vill prata om, inget de nämner. När man lär känna dem bättre visar det sig att de skäms. Det känns omanligt att lida av en depression, man är rädd för att folk ska tro att man är störd för att man har haft en psykos, eller att du ska vara en svag och okapabel person bara för att du lider av ångest.

Bara tanken provocerar mig och jag vill skrika: S L U T A  S K Ä M M A S !!!

Psykisk ohälsa gör dig inte till en sämre människa

Lika lite som om diabetes eller hjärtfel skulle göra dig till det. Det som får dig att känna dig som en sämre människa är inget annat än skammen. Den äter upp dig inifrån och så länge du håller den inom dig så är det du som gör det mot dig själv.

Psykisk ohälsa är mänskligt

Alla gråter, känner sorg, ångest, har självmordstankar och tvivlar på sig själva. ALLA! Ingen människa är fri från ett dåligt mående så vad får dig att tro att du är ensam?

Ingen är felfri eller perfekt

Och ofta är det din jämförelse med andra som får dig att känna dig mindre än vad du är. Ibland tänker jag att det är en nackdel att vi inte kan se varandras insidor. Så att vi kunde se varandras kamp.

Jag har accepterat mina svaga sidor

och det har gjort mig starkare. Jag vill varken ha ångest eller depressioner, men hey det är så mitt liv ser ut. Istället för att gömma undan det jag inte vill ha i mitt liv så visar jag upp det. Hänger ut det på vädring, och det gör att mitt liv känns luftigare. Jag får mer plats för positiva känslor genom att inte stänga in de negativa.

Du har inget att skämmas för

och jag skulle verkligen vilja få dig att förstå det! Jag förstår att dessa ord kanske inte alls hjälper dig och får dig att öppna upp. Men jag vill att du frågar dig själv vad det är du är rädd för. Tankarna du har kanske inte är annat än dina egna fördomar. Och om de nu skulle slå in, är det verkligen så farligt?

Vad gör det om någon annan tror att du är knäpp..

..när du vet om att du inte är det. Dina erfarenheter gör dig så otroligt stark, men när du låter dem stanna på insidan försvagar de dig! Bara för att dina känslor och erfarenheter inte syns så betyder de inte att det inte finns och det är viktigt för dig att komma ihåg det. Du kan aldrig ändra på ditt förflutna.

Jag vill berätta det här för dig för att jag har varit där du är

på en plats där jag skämdes. Där jag kände mig mindre och svagare än andra. Jag var ständigt rädd för att göra fel och för vad folk skulle tänka och tycka. Men jag trivdes aldrig. Utan vetskap om framtiden kastade jag mig ut och lärde mig att flyga. Jag hamnade i en helt ny värld, i en bättre värld. Och här är det jag som är kung.

Lämna en kommentar


Att sluta med antidepressiva -utsättningssymtom 2 kommentarer

Att sluta med antidepressiva -utsättningssymtom

Att sluta med antidepressiva -utsättningssymtom

Att sluta med antidepressivmedicin

Att sluta med antidepressiva sker för vissa personer biverkningsfritt, men många av oss drabbas av utsättningssymtom oavsett hur länge vi trappar ner. Jag vet många som försöker sluta, som har avbrutit sin medicinering, men börjar igen för att man inte klarar av dessa veckor av ett otroligt dåligt mående. Det finns personer som fortsätter ta sin medicin, fast att de kanske inte längre behöver det, men är så rädda att falla tillbaka i ångest och depression att man inte vågar chansa.

För den som varken haft ångest, utsättningssymtom eller en depression kan det hela kännas svårt att förstå. Och det kan kännas omöjligt att förklara men jag ska försöka.

Alltså en depression kan inte jämföras med en influensa då en depression är värre men det är det värsta scenariot jag kan komma på för en människa som aldrig lidit av psykisk ohälsa. Säg att du har en riktigt kraftig influensa, alltså så kraftig som du aldrig förut haft. Då är sängliggande, febrig, yrslig och illamående konstant. Inget kul eller hur?

Du tar dig till läkaren och han ger dig en medicin och säger att denna kommer att hjälpa. Du kommer att bli bra, men innan du blir bra så blir du sämre i 3-4 veckor. Du känner såklart att du inte har något val, för du vill ju inget annat än bli frisk eller hur. SÅ du tar medicinen. Efter 4 veckors helvete så börjar du känna att livet kommer åter, du är lite klarare i huvudet och du kan till och med sitta upp i sängen, kanske till och med läsa en bok. Fantastiskt eller hur.

Du går på den har medicinen i ett halvår, ett år, kanske mer. Du känner dig frisk och läkaren säger att det är nu dags att sluta. MEN när du slutar kommer alla dina symtom komma tillbaka med fullkraft under 4 veckor, sedan mår du förhoppningsvis bra igen. MEN chansen finns också att du slungas tillbaka rakt ner i det där helveteshålet du kom ifrån…..hade du vågat försöka?

Så vad är utsättningssymtom och varför pratar ingen om det?

Det är ingen som säljer in tabletter genom att säga sanningen: du kommer må skit i fyra veckor när du börjar med dem, och fyra veckor när du slutar. Men där i mitten, ja där mår du förhoppningsvis bra (om du hittat rätt medicin, rätt dos, plus/minus eventuella biverkningar).

Nej då skulle inte många våga pröva eller hur? Det gissar jag är anledningen till att man inte pratar om det så högt. Utsättningssymtom är kroppens reaktion för att vänja sig av med medicinen (och du kan få den även om du inte slutar tvärt). Jag har fått dem båda gångerna jag slutat trots nedtrappning. Man vill inte kalla det beroende eller abstinens men känslan kan helt klart jämföras med abstinenssymtom.

Exempel på utsättningssymtom är illamående, kräkningar, upprördhet, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, ångest, plötsliga gråtattacker, nedstämdhet och oro. Symtomen kan hålla i sig allt från några veckor till 2-3 månader.

Att sluta med antidepressiva är sällan enkelt…

…men det går! Det är svårt att hitta fakta om ämnet det är därför jag tycker att det är viktigt att skriva om det. En artikel på ämnet är ett debattinlägg från en läkare som varnar för utsättningssymtomen. Han menar att läkare pratar och varnar för lite om det och att läkemedlen skrivs ut för enkelt och jag kan hålla med om de båda. Artikeln finner du här. Lite info på ämnet finns och att hitta på 1177. När man googlar på ämnet kommer ett inlägg jag tidigare skrivit  upp, det visar hur lite seriösa artiklar och information det finns på området. Jag önskar att vi brukare blir starkare och kräver bättre och mer information. Vi har rätt till att höra sanningen och inte en förskönad historia. Varför berättar ingen läkare att du kan bli precis lika frisk av träning som av SSRI. Enda skillnaden är att den kräver mer ansträngning av dig men den för också med sig mindre biverkningar. Varför startas det inte motionsgrupper där de med mild depression/utmattning eller ångest kan få testa att röra på sig tillsammans under några månader i stället för att få med sig ett recept hem i handen? Sådana grupper skulle ha flera goda fördelar. Jag är säker på att förtroliga samtal skulle infinna sig under promenaden. Förutom motion kanske man hade fått nya vänner, eller åtminstone fått med sig känslan av att vara mindre ensam hem. Bara det tror jag kan vara tillräckligt för att lyfta en persons dag 

Lämna en kommentar


Barnmässan i Karlstad

Barnmässan i Karlstad 2017

Barnmässan i Karlstad 2017

På torsdag packar hela familjen väskorna och beger oss av till Karlstad. Det ska bli mysigt trots att helgen består av jobb för min del. Jag kommer nämligen att ställa ut på mässan från fre-sön och ha med mig både böcker och produkter. Jag kommer även att hålla några kortare föreläsningar under alla tre dagarna. Se schema nedan.

Fredag

Lilla scenen 14:30

Gravid & babyspecial 16:00

Lördag

Lilla scenen 15:30

Gravid & babyspecial 13:30

 

Söndag

Lilla scenen 11:10

Gravid & babyspecial 14:40

Jag hoppas på många goda samtal både med utställare och besökare (och att jag kommer hem med ny energi även om mässor för mig brukar innebära motsatsen). Har du vägarna förbi så kom gärna in och säg hej. Tveka heller inte att komma fram för att diskutera manus/skrivterapi eller annat du har på hjärtat Hoppas vi ses där!

Lämna en kommentar

 


Skrivterapi 4 kommentarer

skrivterapi

skrivterapi

Det läkande skrivandet

Jag har tidigare skrivit om det läkande skrivandet och kan inte i ord förklara hur mycket skrivandet betytt för mig. Det har hjälp mig både att bearbeta händelser, komma ur depressioner, hantera ångest, uttrycka mig och förstå mig själv. Att mina texter sedan hjälp andra är en bonus! Sedan jag aktivt började skriva har jag absolut växt som människa och jag har inga planer på att sluta växa nu….tvärtom.

Mitt liv har verkligen varit en resa och jag tror att det är en av anledningarna till att jag brinner för att hjälpa andra. Jag har länge drömt om att utbilda mig till legitimerad psykoterapeut, har haft det som ett högt uppsatt mål. Men när jag för några månader sedan hittade en utbildning i skrivterapi så var det något som klickade till. Det är ju det jag ska göra!

Idag är det svårt att få hjälp inom vården. Du kan få vänta år innan då får samtalsterapi (true story), och för många känns inte heller samtal som den rätta vägen. Min erfarenhet säger att pennan kan fungera som både handledare och psykolog och jag litar på dess kraft och skrivandets magi. Jag tror det skrivna ordet kan läka dig på en helt annan nivå än samtal och medicin.

Jag ska hjälpa andra att läka genom skrivande!

Det var som att alla bitarna föll på plats! Jag älskar att skriva och jag älskar att arbeta med människor, det finns liksom ingen del av det jag vill/kan ta bort. I slutet på mars påbörjar jag min första utbildning i ett läkande skrivande, och i juni börjar jag med kreativt skrivande. Jag har som mål att hoppa på en ettårig utbildning på ämnet nästa år.

What (????) tänker du, men här kör vi all in!!! 

Redan nu (varför vänta liksom ) har jag startat en fb-grupp ”skrivterapi” där du gärna få gå med om du är intresserad av ett läkande skrivande. Min förhoppning är kunna stötta andra i gruppen till ett läkande skrivande. Personerna i denna grupp kommer även att få bli mina försökskaniner när det kommer till min utbildning  . Så är du nyfiken på skrivandet som terapi eller om du överlag skriver om ämnen som tex psykisk ohälsa som inriktning, joina vet jag!

Jag vill ge ut din bok

Jo det är sant! Jag tror nämligen att alla har en historia att berätta, och att man genom att dela med sig av den inte bara hjälper sig själv utan också andra. Jag vill därför inte bara hjälpa dig att skriva din bok, utan också att ge ut den. Nästa år har jag som mål att ge ut minst fyra manus från andra författare (som e-böcker). Så har du ett manus eller en novell i tankarna, gå med i gruppen eller kika in här.

Lämna en kommentar