Blogg


Du och jag mot världen   Recently updated !

Du och jag mot världen

Du och jag mot världen

Det är bara du och jag vakna, vi slåss mot världen nakna.

Himlen brinner och vi tittar på, jag vill fly men kan inte gå.

Det är du och jag mot världen, men den är för stor för oss att fånga in.

Jag kan inte ens fånga dagen fast att den är min.

 

Vi bär vapen utan att försvara oss. Går in i krig utan att slåss.

Vi kan aldrig vinna. Står stolta utan svärd. Vi kämpar för livet, för hela vår värld.

Det är du och jag mot världen, himlen brinner och ingen ser på.

Människor är blinda men inte vi två.

 

Vi balanserar på kanten utan att falla. Kämpar för att rädda dem alla.

Vi hoppar utan att förlora, vi förlorar utan hopp. Rör oss mot målet utan ett stopp

Det är du och jag mot världen,  kämpar på ostadig mark.

Håller hårt i varandras händer, ensam är aldrig stark.

 

Vi äter av jorden, tror att naturen är vår. Ger bort våra hjärtan, får tillbaka sår.

Vår fiende har inget ansikte, och vi vet inte vad som är på vänt. Försöker att öppna dörren som nyss stod på glänt.

Det är du och jag mot världen och himlen den brann.

Vi kommer alltid att ta striden, så länge vi har varann.


Att lägga på minnet när modet tryter   Recently updated !

Man måste ta risker, följa vissa vägar och överge andra. Ingen människa kan välja utan att känna rädsla.
Paulo Coelho

Mod är det som behövs för att ställa sig upp och tala; mod är också det som behövs för att sitta ned och lyssna.
Winston Churchill

Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Tove Jansson

Enbart de som vågar misslyckas stort kan lyckas stort.
Robert Kennedy

Mod är att vara rädd för att dö men att ändå sätta sig upp på hästen.
John Wayne

Lämna en kommentar


Råd han aldrig bad om   Recently updated !

Vi sitter i bilen när åttaåringen berättar om en händelse på skolan. Jag märker att han har pratat återkommande om en flicka de senaste veckorna. Jag nämner för honom att jag hört hennes namn väldigt ofta och att man skulle kunna tro att han är lite förtjust i henne. NEEEEJ, skriker han i bilen bara sekunden efter jag avslutat min mening. Det blir tyst.

Eller jo, ja, jag kan inte sluta tänka på henne, så kanske, säger han och dunkar sig själv med handflatan i huvudet.

Helt plötsligt öppnas ett hav av råd upp och sköljer över honom ”Man ska inte vara rädd för att fråga chans” ”Det värsta man kan få är ett nej” ”När jag var liten….” etc. etc.

Jag har ingen aning om hur länge jag babblar men plötsligt avbryter han mig.

Men mamma, jag är bara ett barn. Jag kan vänta, än finns det tid kvar.

Såklart, han har rätt. Man kan skynda långsamt (även om jag inte förespråkar det)  Bara för att man är kär i någon behöver det inte betyda att man faktiskt vill bli tillsammans, och även om man vill det så kan man ju faktiskt gå runt och njuta av att bara vara kär. Tänk vad dom är kloka dom där små.

Kanske borde vi vuxna lära oss mer av det. Att saker faktiskt kan vänta, att än finns det tid kvar 

Lämna en kommentar


Talande tystnad   Recently updated !

Talande tystnad

Talande tystnad


Jag älskar tystnad och promenader med mina hundar är mitt enda frirum. Den enda stunden man kan vara helt och hållet för sig själv.

Det är så skönt att slippa hålla fokus och koncentration, att slippa lyssna, vara där för någon annan.

Så när dottern frågar om hon får hänga med på min promenad vill jag skrika NEJ, samtidigt som en del av mig såklart vill säga ja.

Du får gå med mig idag svarade jag när hon frågade, men jag orkar faktiskt inte prata. Jag vill bara gå tyst. Kanske kan vi gå tillsammans och lyssna på varsin podd, föreslog jag.

Hon nickade och drog med en gång på sig ytterkläderna.

Hand i hand gick vi under den svarta stjärnhimmelen utan att säga något till varandra. Skuldkänslorna gnagde i mig fast att jag försökte kasta dem undan. Hon såg nöjd och fridfull ut där hon gick lyckligt ovetande om kampen inom mig.

Vi stannar till och jag frågar vad hon lyssnar på. Hon berättar att det handlade om förebilder, att det var viktigt att ha bra sådana. Hon är tyst en stund och sedan säger hon ….och mamma du är min förebild.

Vi kramas i mörkret och fortsätter sedan att gå.

Jag tänker att det kommer fina saker ur tystnaden ändå.

Lämna en kommentar


Kvällspromenad

Nyss hemkommen från en kvällspromenad. Jag, hundarna och framgångspodden i lurarna. Kan aldrig bli fel. Det tråkiga med promenader på kvällen är att man inte längre känner sig trygg. Överfall och rån är i dag vardag även i min lilla stad. Det är inte så lätt att hitta en promenadkompis med kort varsel, och sen föredrar jag ändå oftast att gå själv. Man får välja sina vägar och försöka gå i flock med andra människor. Inte jätte lätt i en folktom stad.Hemma har den första snön trillat ner. Helt oförberett liksom. Fick åka och köpa vinterjackor till barnen sen byggdes det snögubbar på löpande band.Men inne i stan var det på ställen helt tomt på snö. Konstigt det där. Hur det kan variera med bara några meters mellanrum. Nu väntar kvällsmat med barnen sen börjar veckan om igen.

Kram på er!


Drömmar och mål 2 kommentarer

Jag känner mig otroligt rastlös just nu. Det känns som att jag står och stampar och inte kommer någon vart. Det bor en stor otålighet i min kropp som river sönder mig inifrån. Jag har tagit flera jobbiga beslut den här hösten (ändra företagsform, revisor osv) sådant jag länge velat göra men skjutit upp för att det både kostad pengar, energi och tid.

Vid årskiftet kommer jag dra en lättnadens suck och vara glad att börja om från början igen, med rätt människor runt mig, och större kontroll över allt som sker. Men jag har också tagit ett beslut som kommer vara med mig ett helt år. Det gör lite ont i magen fast att jag vet att det är rätt. Vet inte om det är för att jag är rädd att kastat 18000:- i sjön eller för att det är nu jag kommer behöva arbeta, prestera på riktigt.

Men jag har anställt min egen chef, en säljcoach som kommer stötta och vägleda mig i mitt arbete, men också en person som kommer kräva att jag gör vad jag säger och som jag kommer behöva visa upp resultat inför. Det är precis vad jag behöver, jag vet det. Har tänkt på det länge men ändå stått på kanten och tvekat. Det är trots allt bekvämt att stanna kvar inom sin comfortzon,

Om jag någon gång ska nå mitt mål så vet jag att jag behöver börja min resa nu, och kanske är det det som skrämmer mig.

Jag har kommit fram till att jag är mer rädd för att flyga än för att krascha. Jag vet hur man reser sig upp och går vidare. Det är inga problem. Skrämmer mig faktiskt inte alls. Men jag kan inte flyga, om vingarna bär vet jag inte åt vilket håll jag ska styra eller hur man gör för att landa. Och hur hanterar man träningsvärken och krampen som måste komma när du har vingarna för mycket i hetluften?

Kanske därför många företagare inte på riktigt löper linan ut? 

Jag har i fler år drömt om att läsa till legitimerad psykoterapeut. En dröm som har känts väldigt långt bort. Dels för att utbildningen är lång, men också för att den kostar ca 500 000:-

Men jag måste försöka, på riktigt. Inte bara säga det utan också göra det. Man kan inte bära en dröm om man inte försöker att nå den. Så nästa år börjar min resa mot ett bestämt mål. Med stöd av min coach hoppas jag kunna jobba ihop de första slantarna till steg 1. Om allt går enligt plan ska jag ha nått mitt mål och ca 10 år. En lång resa men jag är säker på att den är värd både tiden och pengarna.

Om det är något jag är säker på så är det att jag älskar att möta människor i samtal. Jag har burit drömmen så länge så att den inte kan vara fel. Som jag har berättat tidigare så startade jag mitt företag impulsivt. Företaget har förändrats med mig och har funnits vid min sida utan att ställa krav, och det är jag tacksam för. Men samtidigt funderar jag på hur länge jag ska jobba extra utan att få något extra.

Visst företaget är min ventil, mitt tidsfördriv, utan det jag förmodligen blivit galen för länge sedan. Men jag känner att jag även där måste komma framåt, utvecklas. Växa, inte bara leka. Jag är en person som behöver kickar. Som behöver kämpa mot ett mål och bit för bit ta mig närmare det.

För mig (och många andra med ADHD) handlar njutningen sällan om att nå sitt mål, utan det är vägen dit som är det roliga.

Jag mår alltid väldigt dåligt när jag är färdig med ett större projekt eller om jag står utan mål, och det är väl där jag står nu. Därför känns detta målet perfekt för mig, inget jag kommer bli klar med under ett år eller två. Jag har också flera delmål på vägen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att nå fram, jag är bara säker på att jag behöver en riktning, någonstans att gå.

Lämna en kommentar


Terapeutiskt skrivande som friskvård

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Att ”skriva av sig” kan vara något för alla och inte bara för den som upplevt trauma eller mår dåligt. Speciellt föredömligt kan skrivandet vara för den som jobbar inom socialt arbete. För i de yrkena handlar det sällan bara om att möta en utsatt person, utan det handlar också om att möta sig själv.

Att möta sig själv i en storm av andras upplevelser och känslor. Det är inte alltid så enkelt som det låter då du är en människa och inte en maskin.

Vissa människor kommer att påminna dig om en anhörig eller kanske till och med bär på en historia du upplevt själv. Vissa människor och händelser hänger med dig hem, både glädje och sorg även om du släpper av dem på jobbet.

Att skriva om sina erfarenheter kan därför vara ett sätt att möta sig själv i den roll du befinner dig i åtta timmar om dagen. Det är inte alltid lätt att kliva ur den även om du går över tröskeln till ditt hem.

Jag har många gånger skrivit om mina erfarenheter (tex här, här och här)  och tycker alltid att det hjälper mig på ett helt annat sätt än vad samtal gör.

Vissa människor och händelser kan påverka oss utan att veta varför och du kanske inte hittar det svaret inom dig på en inbokad handledning eller i mötet med en psykolog.

Papper och penna finns alltid tillgängligt och du kan när som helst boka in ett möte med dig själv. Mitt skrivande gav mig mycket mer svar och tröst än de två samtal jag blev erbjuden av en psykolog efter en arbetsrelaterad händelse. Skrivandet har en läkande kraft, jag har aldrig tvivlat på det. Jag har i flera år stått i kö till psykolog, en hjälp som aldrig kommer. Men pennan finns alltid nära.

Jag vet också att ingen annan kan hjälpa mig än jag själv. Att i mitt fall handlar det mycket om att sätta ord på, och sortera tankar. Något jag gärna vill ha hjälp med, men om det inte går också kan kan klara på egen hand. Hade jag inte hittat pennan så vet jag inte hur det hade sett ut för mig idag, vart jag hade varit, eller vart jag varit på väg att gå.

Jag hoppas därför att fler finner denna hjälpen. Som ofta ligger framför dig, närmare än du tror. Inte bara för att bearbeta sorger eller trauman, utan också för personlig utveckling och friskvård. Terapeutiskt skrivande är en preventiv självhjälp som hjälper dig att hålla koll på din inre kompass, vara i samklang med dina känslor. Det är ett sätt att vara medvetet närvarande att hjälpa sig själv i sin dagliga storm av känslor och tankar.

Att använda pennan som psykolog är inte bara billigt och effektivt, det är också tillgängligt för alla när som helst på dygnet. Du behöver inte vänta på din tur, vara rädd för att blotta dig eller bli utesluten på grund av din ekonomiska situation. Det är som en av mina kursdeltagare uttryckte det ”ett mjukt och lätthanterligt sätt att få tillbaka sin röst, att våga synas, att orka finnas i nuet utan att krackelera och gå sönder”. Hur skulle skrivandet kunna hjälpa dig?

Lämna en kommentar


Vem vill du vara?

När jag satt på tåget förra veckan hade någon av de äldre herrarna framför mig tappat någon form av id-kort under sitt säte. Det var två herrar med pondus. Dom gav intrycket av att vara viktiga, såg ut att vara chefer eller företagsledare (inte för att jag vet vad det spelar för någon roll) och för någon liten sekund fick jag tankar av att inte vilja ta upp det där id-kortet i rädslan av  att störa dem. Jag märkte att flera ursäkter som liknade varandra började ramla över mig. De kanske sov, var uppe i viktiga samtal, eller skulle garanterat bli besvärade av att jag avbröt dem i det de höll på med. En massa tankar för att jag skulle slippa böja mig ner och sedan lite obekvämt behöva knacka någon på axeln tog plats. Det  hade varit så lätt att bara strunta i det, låtsas som ingenting, det gjorde ju personen bredvid mig så varför skulle jag behöva var den som tog ansvar?

Som tur var tog förnuftet mig till fånga och en barsk röst inom mig sade: Men Jessica, vem vill du vara?

Utan att tveka böjde jag mig ner och tog upp kortet och knackade den halvslumrande mannen på axeln. Självklart blev han glad och tacksam, vad annars? Efteråt blev jag förvånad över mina tankar, skämdes över att det dykt upp trots att jag valde att göra det som kändes mest rätt. Ibland tror jag att vi lätt fastnar i det där att inte göra för att ingen annan gör. Även om det inte känns rätt i vår egen mage. Därför tror jag att vi ofta skulle behöva ställa oss den där frågan: vem vill jag vara, och sedan bara göra utan att varken tvivla eller tänka.

Så nästa gång du tvivlar. Fråga dig själv vem du vill vara, och jag kan nästan lova att svaret dyker upp lätt och rätt. 

Lämna en kommentar


Dumhet eller otålighet 2 kommentarer

Dumhet eller otålighet

Dumhet eller otålighet

Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.

Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.

Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.

Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.

Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.

Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.

Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.

Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?

Lämna en kommentar


Tappad fart och förlorade vänner

Sitter och fördriver tid med att egentligen göra ingenting. Har en lista med saker som behöver göras men saknar motivation. Försöker tillåta mig själv att bara vara, att det är ok att vila, göra ingenting. Men så fort jag gör det blir jag uttråkad och sätter igång med något ändå. Mig i ett nötskal. Dessa två semesterdagar tickar på så himla snabbt. Man tror att man ska hinna vila, läsa, bara vara. Men i verkligheten har du bara fyra timmar för dig själv innan barnen kommer hem från skolan igen. Hinner knappt ta ett andetag innan vardagen börjar om.

Det värker i kroppen. Vet inte om det är rastlöshet eller utmattning. Min kropp reagerar likadant på uttråkning som överbelastning. Gäller att hela tiden försöka balanser på mitten vilket är svårt i längden. Så fort jag saktar ner farten ramlar jag omkull. Behöver liksom mål för att överleva, för att kunna fortsätta springa. Min säljcoach rörde om i min gryta så hårt att jag tappade greppet. Visste inte vilket ben jag skulle stå på och åt vilket håll jag skulle gå. Vi har ett nytt samtal om några timmar så jag misstänker att min energi kommer att komma tillbaka då. Att det handlar om att någon behöver peka ut en riktning så att jag kan fortsätta springa. För just nu känns det som att jag bara står still…..och det gör så himla ont. Det skulle jag säga är det tuffaste med min ADHD, att det inte går att skruva ner tempot. Jag blir direkt trött, får ångest och då börjar snabbt mörka tankar sprida sig inuti.
Jag hoppas att det lättar nu i eftermiddag. Att jag återigen får ett tydligt mål och bara kan köra på. Håller tummarna för det! I förrgår var jag i vilket fall i Malmö. Vilken vacker stad, hade gärna stannat längre! Var på en heldagsföreläsning om missbruk och psykisk ohälsa med en fantastisk psykolog.  Ville bara ta med honom hem. Vilket jag givetvis inte sa till honom. Det var en lång resa men det var det helt klart värt. Skulle gärna tagit några utbildningsdagar till! Känns som att jag aldrig kan tröttna på att lära mig nytt. Passar väl min nyfikna hjärna. Känner jag mig själv rätt kommer jag nog utbilda mig hela livet, bara för att det är kul.

När jag kom hem låg det en present och väntade. Världens bästa man hade köpt mig ett fint halsband, en releasepresent för mitt hårda arbete med boken. Så gullig! Ibland sitter jag och gråter och klagar över mitt minimala kontaktnät. Att jag känner mig ensam, utan vänner. Men sen tänker jag på alla fantastiska människor jag faktiskt har runt mig, som finns där. Ibland gäller det att påminna sig om det. Att man inte är ensam även om det känns så, och att inte ta de goda relationerna man faktiskt har för givet.  Jag får påminna mig om att vara nöjd och tacksam för de människor jag har runt mig istället för de jag saknar.

Jag har hela mitt liv drömt om en tjejbästis, en syster. Någon man vet alltid kommer att finnas där, bara ett telefonsamtal bort. En sådan man kan ta förgivet, som man aldrig växer i från en eller blir sur för att hon i perioder försummas. Som accepterar mig för den otåliga och ibland kanske otrevliga människa jag är. Kanske längtar man alltid efter det man inte har, men då gäller det att samtidigt tänka att man kanske har saker som inte andra kan få.

Det är nog sant att ingen har allt men alla har något. Den tanken ska jag bära med mig in i helgen. Önskar dig förresten en trevlig sådan!

Lämna en kommentar