Blogg


Att leva i marginalen

Vissa dagar känns allt som vanligt igen, fast ändå på något vis annorlunda. Istället för att hinna med så mycket som möjligt på en dag tänker jag nu nästan tvärtom.

 Tidigare har jag aldrig givit mig tillåtelsen till att vila, utan jag slutade inte förrän det jag strävade efter var klart. Jag förstod liksom inte innebörden av vilandet utan tänkte mer att vila var något man gjorde när man sov.

Jag får motvilligt erkänna att min man under alla år haft rätt fast att jag försökt att hävda motsatsen. Han har nämligen alltid haft den där förmågan till att kunna vila. Han har utan problem alltid kunna säga att ”nej det där orkar jag inte idag”, ”jag måste vila först” eller att saker och ting kan vänta.

Jag förstod aldrig det där. Vila först? Nej vila det gör man ju efter att man är klar!

 Problemet är ju att du aldrig blir klar, att den där stunden för vila aldrig dyker upp.

Jag har nu lärt mig att vila inte är någonting du någonsin hinner, att det inte är en tid som magiskt uppstår eller plötsligt kommer infinna sig. Nej vila är något du får prioritera, skapa plats för.

Idag är jag bättre på att hitta pauser, logga ut och säga ”det där orkar jag inte”. Ord som jag aldrig tidigare tagit i min mun. Förut levde jag alltid på marginalen, där det oavsett ork alltid gick att pressa sig lite till. Men den där marginalen är borta nu….

Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig den här lärdomen när vardagen kommer tillbaka. Att jag lyckas påminna mig själv om att jag behöver den där vilan varken jag vill eller inte. Idag sätter jag inte längre ett likamedtecken mellan vila och lathet, utan jag ser det istället som ett sätt att ta ansvar. Ett sätt att se till sig själv, att ta hand om sitt liv, och sin hälsa.


Fina dagar   Recently updated !

Förra veckan  medverkade jag och barnen i Attentions aktivitet skulpturverkstan. Jag har tyvärr inte medverkat på så mycket aktiviteter med Attention tidigare på grund av både energi- och tidsbrist. Så jag kände att jag fick ta tillfället i akt, testa min vingar nu när tiden fanns, även om energin brast. Oftast suger aktiviteter så mycket energi från mig, antingen är det för mycket ljud eller för mycket intryck. Vilket gör att jag oftast undviker allt som inte ingår i mina vardagliga rutiner.

Men miljön här var helt fantastisk. Vi hade sol, fågelkvitter och en porlande bäck som sällskap, så det fanns inget att klaga på.

Vi skapade i lera och sten, och jag liksom barnen, njöt av att få skapa med sina bara händer.

Det bästa av allt är ändå friheten och den tillåtande miljön. Att här har alla fullförståelse för att mamma är trött och kanske inte orkar säga till sonen för tjugonde gången. Att jag har kontrollbehov och ständigt ögon i nacken är inget som upplevs som konstigt utan mer självklart när man har ett barn som inte står på samma plats i mer än 10 sekunder. Den är heller ingen som förväntar sig att barnen ska kunna stå still, lyssna klart eller slutföra sina projekt.

Barnen slipper krav och mamma slipper att låtsas att allt är ok.

För här är det är ok att vara orolig, det är ok att vara trött. Och det är ingen som tittar snett på mig och anklagar mig för att vara en dålig mamma när jag inte orkar springa efter mitt barn, säga till eller när det oväntat blir bråk.

Barnen ville aldrig att dagen skulle ta slut, och jag hade gärna önskat att tiden hade stannat.

Fast att både tid och energi stretar emot ska jag verkligen försöka att i framtiden medverka på mer dagar, om inte för barnen skull så för min egen. Tack Attention för att vi fick vara med!

Mer information om föreningen hittar du här.

En lokalförening nära dig hittar du här.


Ångest, förväntan och drömmar.

Midsommarafton bjöd på både sol och regn. Vi befann oss ute på landet och jag försökte insupa lugnet som bara naturen kan ge. Jag strosade runt lite för mig själv, smygfotade och fantiserade om min egen lantgård, om alla djuren jag ska ha och den tiden jag på något magiskt vis lärt mig att rida. Jag ser mig själv galoppera i skogen, med hundarna springande tätt bakom. I verkligheten är jag livrädd som fort jag hamnar på en hästrygg, men det spelar ingen roll för drömmen lever ändå kvar.

Linda som bor på gården bjöd alla barnen på en ridtur och ja, den rädda mamman tog sig också en.

Vi kastade boll….

….och barnen skapade en alldeles egen midsommarstång.


Jag hade blommor i mitt hår, som alla utom jag kunde se.

Åskan hängde i luften och stundtals kändes det outhärdligt varmt, men vissa av oss njöt mer än andra 

Under min sjukskrivning bävade jag lite för denna dagen. Jag som vanligtvis tycker att sociala tillställningar och sena kvällar är jobbiga förväntade mig det värsta. Men vid elva tiden på kvällen låg hela familjen hemma i sina sängar och tröttheten dagen efter kändes inte alls lika tung som jag befarat vilket jag är väldigt tacksam för. Om en och en halv vecka väntar några dagars jobb sedan en efterlängtad semester. Jag hoppas att även tröttheten som bor i mig tar ledigt 

Idag ska jag ta mig i kragen och hälsa på en vän jag träffar allt för sällan. Jag hoppas att ni haft en bra helg!


Midsommar   Recently updated !

Regntung Fredag. Kanske precis så som en midsommar ska vara fast att det är motsatsen till det man önskar. Jag hoppas att ni får njuta av en ledig dag. Förhoppningsvis med god mat och kanske lite skratt tillsammans med en vän eller två. 

Själv är vi bortbjudna och det känns för engångsskull ganska skönt att lämna röran hemma. Att slippa mat och disk, och att kunna lämna tillställningen när man själv önskar.

Önskar er fin midsommar!


Idag är jag stark!   Recently updated !

Jag tror att det har vänt, inte bara ljuset, att sommaren nu går mot mörkret igen. Nej tvärtemot årstiden känner jag att mörkret börjar släppa taget om mig och jag ser ljuset igen. På någotvis känner jag mig lite lättare i sinnet. Och de två senaste dagarna har kroppen inte känt sig lika utmattad som den gjort tidigare.

När man kan plocka undan disken och sätta på en tvätt samma dag utan att behöva vila dygnets resterande timmar så känner man framsteg.

Jag är medveten om att jag ska vara försiktig nu, att det är lätt att gå tillbaka till sitt gamla jag, köra på samma mönster och sedan ramla ihop igen på exakt samma sätt, och jag förstår också exakt varför det händer.

För när man varit så där kraftlös blir man nästan euforisk när man känner en liten gnutta energi. Jag vill resa mig upp och likt Kenta sjunga ”idag är jag stark” , samtidigt som jag vill springa ett maratonpass och ta igen de veckors jobb jag missat. Man vill ropa hallelulja, frälsa omvärlden och tala om för alla hur skönt det är att leva. För i det tillstånd man tidigare befunnit sig i, har man känt sig mer död än levande.

Så jag vet att jag ska vara försiktigt. Men idag ska jag ändå dansa runt i mitt kök och sjunga:

”Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.”


Semester -en potentiell livsfara? 4

Väskorna är packade -NOT!

Väskorna är packade -NOT!

Semestern känns ganska långt bort, fast att det bara är tre veckor kvar, och som vanligt är jag och mannen lite sent ute. Igår satt vi och försökte komma fram till vad vi skulle ägna semestern åt. Utan resultat.

Att leva med katastroftankar kan vara tufft, men under sommarmånaderna kan det om möjligt kännas än värre. Farligheterna liksom hopar sig framför dig och semestern blir allt annat än en semester.

Jag är en person som gärna håller mig på hemmaplan, som helst vill strosa runt och vara nära skog och natur. Storstäder och utomlandsvistelser har aldrig lockat mig. Dels för att jag helt enkelt inte är det minsta intresserad, men också för att jag är livrädd för att flyga, åka båt, tåg, buss, bil, ja ni fattar. Jag vill stå med fötterna på jorden, i jorden, gärna barfota om jag själv får bestämma. Men nu får jag ju inte det längre.

Helt plötsligt har två barn något att säga till om. Barn som tidigare var så små att de nöjde sig med liseberg (vilket jag avskyr), eller dagsutflykter kring vatten (vilket även det gör mig livrädd). Ja ni kanske förstår varför sommaren väcker mer ångest för mig än vinter och höst 🙂

Frågar man barnen vart de vill åka nu så svarar de ju inte längre stranden. Nej förslagen som kom i går var Spanien och Paris. Alla deras kompisar åker ju utomlands HELA TIDEN, så varför får inte de åka? Ja, bra fråga. Vad sägs om svaret att mamma är livrädd för att flyga, eller för allt som är främmande egentligen. Eller för att hon har kontrollbehov, inte hittar, inte kan språket, eller för att allt är en potentiell livsfara i främmande länder.

Visst jag skulle kunna sänka mig själv men lugnande tabletter för att klara av att flyga, men sen då, man måste ju hem igen! Sist jag flög funderade jag på att bosätta mig i England för att slippa hemresan. Som ni förstår så blir det ju ingen vidare semester utan snarare en ren ångesttripp eftersom man vet att man på något sätt måste ta sig dit…och hem igen…och jag kryper hellre hela vägen än flyger.

Men ska inte semestern vara rolig, något att se fram emot, frågade jag min man igår. Är det inte anledningen till att man kallar det semester? Att ta mig utomlands är för mig ingen vidare semester. Men kanske måste jag offra mig för barnen, för familjen? Men måste jag välja mellan en flygkrasch eller att drunkna i havet?

Även om jag hade gått runt med flytväst, armpuffar och en flytring runt magen så skulle jag inte kunna känna mig lugn, inte ens om jag satt i livbåten hela vägen. Och blir det ingen semester för mig så chansar jag på att familjen inte heller får slappna av, att allt kommer att handla om att ta hand om mamma när hon får en panikattack. Ingen vidare semester!

Men jag vill offra mig för barnen, jag vill att de ska ha kul. Jag vill att de ska ha något att berätta för sina kompisar när de kommer tillbaka till skolan. Men kanske bara inte med livet som insats.

Jävligt roliga semestertips som inte har döden som utgång tas gärna emot!

Lämna kommentar


Helgen i bilder

Ibland känner man att det är dumt att klaga på den  nya tekniken som kan underhålla barn i timmar. Så som tex i Fredags när mannen åkte på konsert och lämnade mig ensam med två rastlösa småglin. De underhöll sig själva så bra att mamma till och med kunde sitta och läsa ut en hel bok, vilket annars aldrig inträffar. De var väl bara glada att jag inte kom och sa till dem att sluta spela och kände väl för att passa på när tillfälle gavs, och ingen var nog nöjdare än jag. 

Någonstans mitt på dagen tog vi en paus från läsande och spelande och bakade pizza. Och ja, jag är fullt medveten om att det inte ser ut som en 

Lördagen började lika lugnt som Fredagen slutade. Mannen sov länge, en unge framför tv:n en framför mobilen och jag i vanlig ordning skrivande med en hund i knät. Precis så som det ska vara 

På eftermiddagen åkte barnen till mormor för att övernatta och jag och mannen tog oss ut ur huset och tog en fika på ett färgglatt café.

Sedan tog vi en promenad i en nästintill folktom stad och avslutade kvällen tillsammans i soffan. Förutom att hämta hem barnen är det idag tomt på schemat. Det enda jag önskar mig nu är en kopp kaffe annars är allt precis så som det ska vara. Lugnt, tyst och alldeles alldeles fantastiskt. Nu blir till att återigen krypa upp i soffan tillsammans med kaffe, bok och en hund på varje sida. Hoppas ni haft en bra helg!


Vad gör du hela dagarna?

Jag var garanterat den personen som frågade en sjukskriven vad de gör om dagarna, som inte förstod hur de kunde få tiden att gå när de inte sysselsatte sig med någonting. Jag har nu tillbringat snart tre veckor hemma utan att få någonting gjort men ändå springer klockan och dagarna iväg. Allt som oftast tillbringar jag dagen i liggande läge, tvingar mig till att duscha, sätter kanske på en diskmaskin och lägger mig igen (utan att känna mig uttråkad) för just nu orkar jag inget annat.

I vanliga fall skulle huset varit välstädat, jag hade förmodligen hunnit komma på två-tre nya projekt och kanske till och med rivit en vägg inomhus. För sån är jag.

Den enda som är rastlös i dagsläget i det här huset är den här killen. Han går runt och suckar högljutt, kommer och visar mig nya leksaker och ställer sig vid dörren för att visa att han är redo för en långpromenad. Han är som ett litet barn. Vill ständigt bli påpassad och underhållen.

Hemma håller de på och gräver fiber så de senaste dagarna tillbringar han likt en två åring vid fönstret för att titta på grävmaskiner. Han står nyfiken och kollar in deras arbete och moffar till då och då (tack Telia för att ni aktiverar min hund).Den här killen kräver inte mer än ett mjuk plats att ligga på. Får han bestämma så går han inte ut alls. Här är han fångad mitt i en gäsp. Något som är lite typiskt för honom. Liggläge och gäspningar.

Så kanske har jag lärt mig en läxa. Jag tänker aldrig ställa någon den frågan igen. Jag inser hur provocerande jag kan ha varit med all min energi. Som ständigt ifrågasatte och ville sätta fart på människor. Jag vet nu att dagarna går oavsett om du springer med dem eller inte, och att det inte handlar om vad du gör utan snarare om hur du mår.

Nu blir det fortsatt soffhäng med dessa två. 

Lämna en kommentar


En enda lång väntan 2

Blä vilken dålig dag det varit idag! Råkar man ha mer energi ena dagen kan man räkna med en baksmällan nästa. Läkarens blodprover visade även järnbrist så det finns nog både en och två anledningar till tröttheten jag känner.

Jag väntar varje dag på att medicinerna ska göra sin verkan, att jag ska kunna kicka igång mig själv igen, som förut.

Hundarna tittar med bedjande ögon på mig från sängkanten. Jag får skuldkänslor. Skuldkänslor för promenaderna som uteblir, familjen som får lida för min trötthet och för att jag inte är den människan jag brukar vara.

Jag längtar efter att få prestera. Längtar efter att gå till jobbet och titta arbetskamraterna i ögonen och säga att allt är bra, utan att samtidigt falla ihop.

Men det är inte bra. Jag drar täcket över huvudet som för att skydda mig från känslorna, fast att jag vet att de sitter inombords. Och jag tänker att i morgon, imorgon är jag mig själv igen 

Lämna en kommentar


Morgonrutin 1

Visst är det något speciellt med promenader på morgonen? Kanske är det att luften är fräsch och fuktig, eller att naturen som nyvaken luktar extra gott? Jag älskar i vilket fall att stiga upp med solen, och gå i tystnad tillsammans med naturen.

Jag har tidigare haft det som morgonrutin, men tappat bort den vanan någonstans under livets gång. Nu känns det som ett bra tillfälle att hitta tillbaka till varandra. Promenaden är som att fylla på sitt batteri. Tanka sig med energi från luften, dofterna, värmen och solen. Vanligtvis kan jag känna mig fulladdad av en enda promenad. Nu kanske det kan komma att krävas två.

Ibland promenerar jag i tystnad tillsammans med vinden sus och fåglarnas kvitter, och andra gånger med en podd i öronen. Allt som oftast kommer jag ändå hem och inser att jag inte har hört något annat än mina egna tankar.