Blogg


Vårrus & endorfiner   Recently updated !

Vårrus & endorfiner

För någon vecka sedan gick vårruset av stapeln här i stan. Denna gånger drog jag med mig dottern. Min dotter är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, hon bara hatar att förlora. Kanske lika mycket som hon hatar att springa. Men jag ville få henne att ändra sig, för jag har lärt mig, tyvärr lite sent i livet att träning är det bästa, kanske tom det enda som kan hjälpa mig när jag mår som sämst.

Jag önskar att jag hade vetat det tidigare, jösses vad jag skulle ha sprungit! Jag kan säga att jag aldrig kommit hem efter en löptur med ångest, nej i stället finner man en skön känsla, alla de där trådarna i hjärnan som ligger huller om buller, de har liksom rätats ut på något sätt.

Min dotter är likt mig orolig och ångestbenägen och jag skulle vilja ge henne den här kunskapen nu, istället för att hon ska hitta den när hon är 30 +. Jag ser det som en gåva, jag är dock inte lika säker på att hon uppfattar det som det.

Men vi tog oss runt. Hon gnällde och hon klagade, men när hon väl fått medaljen runt sin hals log hon som aldrig förr. Jag vet att det är mer än medaljen som ger henne det där leendet. Att hon också kände den där känslan av endorfiner som spritter i kroppen. Att hon för en gångskull kanske som jag känner sig lugn, och lycklig.


Företagsfunderingar   Recently updated !

FöretagsfunderingarMitt huvud är fullt av företagsfunderingar. Jag har ju drivit den här bloggen i tre år nu. Tre år! Aldrig trodde väl jag att jag skulle kunna blogga om psykisk ohälsa dagligen i nästan tre år. Det var ju inte planen. Hur mycket finns det att säga liksom? Men jag känner verkligen att jag hittat hem. För i mig finns en aldrig sinande flod. Jag har texter som aldrig tar slut, och hittar hela tiden nya uppslag fast att jag redan har tvåhundra liggande.

Jag har alltid skrivit. Jag älskar det! Men har liksom inte hittat om vad jag ska skriva. Jag har drivit en trädgårdsblogg, i ca 3 dagar. Jag tänkte att det vore bra för mig att ta kort på och skriva upp vad jag hade gjort så att jag skulle minnas det året efter dagen efter. Men jag tröttnade, snabbt.

När jag startade mitt första företag drev jag en inredningsblogg, men även där försvann glöden efter ett tag. När jag skrev på min första bok hade jag en blogg om skrivande, där jag samtalade med andra författare, men även den försvann. Jag minns helt ärligt inte vad den heter eller vilken portal den låg på. Jag har liksom tappat bort den av bara farten. Hittar någon den får ni gärna säga till 

Så att jag funderar, tvivlar är ju inte konstigt, det är väl mer nödvändigt. Jag skulle vilja/kunna blogga dynget runt, men bloggen tar ju också tid från annat. Sånt som uppsatsarbete, bokskrivande, föreläsningar och familj.

Och det spelar ingen roll hur jag prioriterar, det är ändå alltid hit jag halkar tillbaks, fast att jag sagt till mig själv att jag ska göra annat.

Kanske är det för att jag här får en direkt kontakt med er, en länk, ett nätverkande, som jag annars saknar. Jag vill tacka er som svarade på min webbenkät och kom med massa bra tankar via mail. (Webbenkäten är fortfarande öppen så har du inte svarat får du gärna göra det).

Jag är ingen person som slår mig för bröstet oavsett vad som händer, så att jag tvivlar på mig själv och det jag gör är normalt, för mig, och förmodligen bara en fas jag är i just nu.  Och det handlar absolut inte om att jag vill sluta med något av det jag gör, tvärtom, jag vill utvecklas, växa bli bättre på det jag gör, därav mina tankar och funderingar om förändring.


Optikerbesök och otydligheter   Recently updated !

Optikerbesök och otydligheter

Optikerbesök och otydligheter

Jag besökte optikern för någon vecka sedan och trodde in i det längsta att det inte skulle vara något fel på min syn. Jag var ganska säker på att mina ökade koncentrationssvårigheter berodde på min psykisk hälsa. Det brukar i alla fall vara lätt och skylla på. Optikern bekräftade hela tiden mina misstankar (att jag såg bra). Du ser som en hök, säger hon. Jag nickar instämmande. Jag förstår verkligen att du inte tycker att du ser dåligt, säger hon igen. Jag börjar nästan att bli besviken. Glasögon vore liksom en lätt lösning på problemet. Den psykisk hälsan är det alltid svårare att få hjälp med. Du ser mer än vad du borde, säger hon när jag läser upp de minsta bokstäverna som hon satt en suddig hinna framför. Jag suckar, är beredd att resa mig från stolen och gå. Döm om min förvåning när hon börjar rabbla styrkor och frågar mig vilken jag tycker att jag ska börja med. VA???

Jag måste väl vara den enda människan som går till optikern och tror mig ha fel på min syn för att sedan få det bekräftat och då börja ifrågasätta det? Jag vet, jag blir så trött på mig själv! Som tur var kom jag på mig själv (hoppas jag) innan jag började låta otrevligt. Så jag bestämde mig för att tro på hennes ord och inköpa ett par glasögon (även om jag fortfarande kritisk).

Jag hade tusen frågor, men förstod inte svaren. Jag upprepade mig säkert om och om igen, och hon upprepade sig lika trevligt och lika otydligt tillbaka varje gång.

Du kan använda glasögonen när du läser, sitter framför datorn, kör bil….,eller hela tiden om du vill, men det får du känna själv, säger hon och tittar på mig. Förmodligen ser jag ut som en frågetecken. Vad menar du tänker jag. Hade liksom önskat att det kom en manual till så att jag kunde förstå exakt när de skulle av och när de skulle på, och även när styrkan ska utökas! Hur f*n ska jag veta det?

Vad hon inte förstod är att säga till mig att använda dem när jag vill, är samma som att säga till mig att inte använda dem alls 


Svårighet eller möjlighet?   Recently updated !

Fördelen med att bli diagnostiserad i vuxen ålder skulle kunna vara att jag inte blivit matad med min diagnos. Inget har talat om mina svårigheter för mig, ingen har kallat mig dampbarn, adhd-unge eller ständigt upprepat mina dåliga sidor för mig. Min diagnos har inte på ett medvetet plan satt käppar i hjulet för mig.

Många personer jag träffar som tvärtemot mig själv, fick sin diagnos i barndomen/tonåren, är så himla trötta på de där fyra bokstäverna. De tycker att andra inte sett något annat än deras problematik/svårigheter (för mig är det ju tvärtom, inge som ser mina svårigheter). Många känner att de fått en negativ stämpel över sig. De har tappat tron på sig själva, på sin framtid.

Jag kan inte:plugga, jobba, ha familj eller må bra, för jag har ADHD. Hade jag fått en krona varje gång jag hört den den meningen hade min spargris varit mer än full.

Det finns mängder av personer med ADHD som har välfungerande liv. ADHD är en svårighet med tusen lösningar och det enda jag vet som inte funkar är att försöka vara/göra som alla andra, då kommer du ständigt att misslyckas.

Men om du följer din dröm, din vilja, lever efter dina förutsättningar då har du helt plötsligt ett liv som står över alla andra. Jag är medveten om att det inte känns så men det är sant. Hittar du din styrka, ja då blir det en superkraft.

Ofta ser vi problematiken, misslyckanden och personer som inte når upp till samhällets förväntningar.Därför önskar jag att vi hade kunde putta fram dessa förebilder som finns mer, för att visa att det går, att det inte är omöjligt!

Svårighet eller möjlighet?

Titta på Blondinbella som driver flera företag, hon gör det hon är bäst på och lämnar över resten till någon annan. Cissi Wallin har också skaffat sig ett yrke där hon jobbar på ett sätt som passar henne och slipper därför följa en mall som hon känner att hon inte passar in i. Det här är bara två personer av tusentals. Så stirra dig därför inte blind på svårigheterna, leta istället efter möjligheterna.

Jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att ADHD inte är en svårighet, för det är det, ofta och i många situationer, annars skulle diagnosen inte finnas. Men det viktiga är att inte fastna i den tanken. Man behöver liksom inte välja mellan svårighet eller möjlighet, styrka eller svaghet. Den kan var allt där i mellan och blir till stor del mycket vad du gör den till. Jag uppmärksammar inte mina misstag eller dåliga sidor värst mycket, varför skulle jag göra det? Istället kan jag säga till mig själv: fasen vilken bra idé, vad snabb du är, vad bra du löste det där, osv.

Jag vill också påminna dig om att alla människor har dåliga sidor, alla. Ingen är skonad. Den enda skillnaden är att de inte har sina svårigheter på papper. Bara för att personen inte känner till sina svårigheter, förnekar dem eller döljer dem så betyder de inte att de inte finns. Tvärtom.

Så vänd dina svårigheter i stället till din fördel. Var medveten, acceptera och bygg framtiden utifrån dig själv, då kan du inget annat än lyckas!


Svårigheter som ingen ser   Recently updated !

Svårigheter som ingen ser

För några veckor sedan var jag på utvecklingssamtal med dottern. Det var precis som jag förväntade mig. Hon har bra betyg, sköter sig bra, men är lite tyst. Men det där med att barnen är tysta är ju egentligen inget problem, inte för skolan iallafall, men vad skolan missar är att det oftast är ett problem för barnet i sig. Jag vet att vissa barn som tex min dotter, inte är tyst för att hon inte kan svaret, eller inte vill prata. Nej hennes problem är att hon inte vågar prata, och där i ligger en viss skillnad. Ändå är det inget som skolan lägger energi på, eller hjälper till med, men när det gäller motsatsen, ja då har barn rätt till extra stöd, en resurs. Jag menar inte att de barnet inte ska ha det. Jag menar att ALLA barn rätt till hjälp, oavsett sitt problem!

När ett barn har svårigheter som ingen ser ligger ansvaret istället på föräldrarna, eller på barnet själv att lösa. Nog för att jag har både kunskap och erfarenhet, men jag är ingen pedagog. Jag är bara en mamma, en mamma som vissa dagar knappt har tid och ork för sig själv. Att då behöva använda KBT, varje dag för att stötta sitt barn i sina tankar kan bara kännas för mycket.

För det där problemet med att inte våga prata, det kan vara en vanlig blygsel som går över, MEN kan också vara en del av en problematik som kan sitta kvar hela livet. Tro mig, jag vet!

På vägen hem samtalade jag och min dotter kring mötet med läraren. Min dotter vet min historia, hur mycket jag kämpade med att våga prata som liten. Och jag ser på henne att hon vill klara det, hon vill vara duktigare och bättre än sin mamma.

-Men jag vågar inte räcka upp handen…

-Varför då?

-Jag är rädd att de skrattar åt mig.

-Skrattar de åt andra som räcker upp handen?

-Nej.

-Varför skulle de då skratta åt dig?

-Jag vet inte, det bara känns så.

Vi beslutade att hon skulle pröva någon gång veckan därefter, för att testa hur det kändes. För att se om någon verkligen skrattade. Måndagen veckan därefter kom hon hem helt lyrisk. Man kunde riktigt se hur ungen strålade.

-Mamma jag räckte upp handen kanske 11 gånger idag!

Det var ingen som skrattade, ingen som la märke till det överhuvudet taget faktiskt förutom hon själv. Jag vet att detta bara var en bra dag. Att problemet trots elva gångers handuppräckning inte är över. Utan att det är någon vi behöver prata om, jobba med, varje dag. För egentligen handlar det inte om att räcka upp handen. Det handlar om tankarna, känslorna inom henne som hindrar henne från att göra massor av saker, att räcka upp handen är bara en av dem.


Att gå ”all in”

Att alltid gå "all in"

Att alltid gå ”all in”

Det finns både för och nackdelar men den där ”all in” mentaliteten vi med ADHD ofta bär på.  Det är som att man inte kan välja, utan istället är det alltid känslan som styr. Just nu är jag ”all in” på min uppsats. Jag har svårt att tänka på någonting annat. Spelar ingen roll vad jag gör, vem jag umgås med, om jag är vaken eller sover. Den ligger liksom hela tiden i mitt bakhuvud och drar energi.

Jobbar jag så längtar jag bara hem till uppsatsen för att kunna få slutföra den, sover jag vaknar jag upp med ett ord i hjärnan som behöver bytas ut, eller så har jag kommit på en helt ny idé. Men när jag väl sitter framför uppsatsen är jag ofta så utmattad och trött av en heldags arbete att jag lätt tappar fokus.

När jag tvärtemot inte är i ”all in” stadiet så kan jag totalt glömma av att uppsatsen finns. Det har hänt att jag  i hela veckor glömt bort den för att sedan komma på att ”shit, jag har ju en uppsats att slutföra”. Jag förstår bara inte hur den kan det ramla ur huvudet så där totalt!! Om jag försöker sätta mig trots att motivationen tryter och ”all in” känslan är bortblåst så är det som att raderna flyter ihop framför mig, jag vet varken bak eller fram och vet inte alls vad det är jag håller på med. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för det kommer ingenting bra utav det ändå.

Kanske är det därför vi måste gå ”all in” när vi väl får den där känslan, för vi vet att i morgon kan det vara som bortblåst. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill greja med uppsatsen (eller vad som helst för den delen) om känslan inte finns där. Då kommer ändå inget fram.

Jag antar att vi bränner mycket energi i ”all in” fasen. Fast att vi konkret kanske inte arbetar med det som tar upp vara tankar så tar det ändå energi. Det blir ett slags energiläckage. Kanske är det det som gör oss så utmattade och får oss i ett senare falla om kull? Vi kan liksom inte jobba 7-16, ta helg eller en lunch rast. För det som fyller våra tankar fyller oss helt, vi vägrar släppa taget. Tills vi tappar greppet helt.


Skulden är inte din! 2

På papper står det att jag har en funktionsnedsättning, men jag måste säga att det sista jag känner mig är funktionsnedsatt. Jag tänker sällan att problemet sitter i mig. Tvärtom tänker jag ofta att problematiken avgörs av miljön, runt mig.

Att det är inte min funktionsnedsättning som avgör om jag blir funktionshindrad har jag fått uppleva de senaste månaderna. Då jag vanligtvis inte har några som helst problem med att arbeta. Men ett byte av arbetsgrupp, arbetsmiljö och arbetsuppgifter vände upp och ner på hela mig själv. Från att vara välfungerande, högpresterande till att känna att jag inte fungerar alls.

Det blir lätt att man tar åt sig, lägger skulden på sig själv. Fast att jag vet att det inte är jag som brister, utan miljön.

Tidigare har jag haft inarbetade rutiner, manualer. Dagar, tidpunkter på när mina uppgifter ska vara klar. Jag har haft arbetskamrater som visar, som hjälper till, som delar men sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Jag har själv haft ansvar för mina arbetsuppgifter, vilket har inneburit att jag har kunnat jobba i min egen takt, utan att vara beroende, vänta in någon annan.

Att komma till en plats där det finns frihet utan ramar, inga riktpunkter, markeringar eller vägvisare att luta sig mot. Där arbetet aldrig är att sätta punkt, avsluta. Utan istället hela tiden hänger ihop med någonannans. Ett ställe där jag inte kan kontrollera processen, där ansvaret inte alltid hänger på mig, utan att jag istället måste skjuta över det på någon annan. När man ställer en fråga och istället för ett svar få en 15 minuters föreläsning, gör att jag tappar bort mig, att jag inte får något svar, även om det var det personen trodde att den kanske gav mig.

I vanliga fall ser jag en kedja av arbetsuppgifter, det blir en helhet, en väg för mig att följa. Nu ser jag bara bitar, som ligger utspridda här och där. Jag tappar fotfästet, känner mig paralyserad. Förlorar fokus och energi.

Jag vet att jag kan bygga ihop det. Sätta mina egna ramar, skapa min egen manual. Men det kräver mycket energi, och också mycket mer återhämtning än vad jag hade i mina rutiner innan. Mina svårigheter har för mig tidigare varit osynliga, men det känns som jag just fått en påminnelse, ett slag i bakhuvudet. Som för att påminna mig själv att jag har begränsningar miljön ger mig begränsningar.

Därför vill jag påminna dig om att det sällan är Du som är problemet, utan att det istället beror på brister i din omgivning 


Eldsjälar, finns dom?

#hypersjälar

Äntligen är den här #hypersjälar av Malin Roca Ahlgren, Anja Wikström & Jessica Stigsdotter Axberg! I boken delar 27 #hypersjälar med sig av tips och råd inom ADHD och Autism. Jag har inte hunnit läsa ut hela än, men jag kan säga att det är en bok man blir glad av att läsa. Den inger såååå mycket hopp. Tänk vad mycket fantastiska människor det finns. Att jag är en av hypersjälarna som fått medverka i boken känns smått overkligt. Lilla jag, ibland en massa andra beundransvärda människor!

#hypersjälarBoken är lättläst, man vill inte sluta. Ett kapitel till, ett kapitel till…tänker jag innan ögonen slår ihop för kvällen. Samtidigt känner jag att jag inte vill att den ska ta slut, man är hela tiden nyfiken på mer. Personerna i boken känns liksom som mina vänner, fast att jag inte ens träffat de flesta av dem. Men jag känner verkligen djupt inne i hjärtat att vi alla arbetar för samma sak, att vi står på samma sida och bara det gör att boken får en speciell plats i mitt hjärta!

hypersjälar

Eldsjälar, finns dom? Ja i denna boken finner du 27 stycken, och jag vet tre stycken till!

Tack Malin, Anna & Jessica för att jag fick vara en liten del av er fantastiska bok 


Spam, solsken & optikerbesök

Ber om ursäkt om jag spammat er som följer mina inlägg via mail. Har gjort lite förändringar på hemsidan och insåg lite försent att varenda uppdatering jag gjorde förvandlades till ett nytt inlägg. Så vissa av er kanske har fått 10 inlägg från mig på en dag. Nej så ofta kommer jag fortsättningsvis inte att blogga så jag ska se till att det inte upprepas igen 

Helgen har bestått av solsken, och trots att jag bara har längtat in (för att sitta framför min dator) har jag faktiskt spenderat det mesta av tiden utomhus. Och idag är jag ledig från jobbet för att försöka slutföra min uppsats (håll gärna tummarna för mig).

Annat som ska göras idag är att besöka optikern. Jag har alltid haft svårt för att känna igen andras ansikten. (Hälsar jag inte betyder det alltså inte att jag är dryg, utan jag känner helt enkelt inte igen dig ) Men det är något jag vant mig vid, och lärt mig hur jag ska hantera. Men nu känner jag helt plötsligt hur tidningen/telefonen/ipaden börjar komma närmare ansiktet när jag läser.

Jag som vanligtvis har svårt att koncentrera mig orkar i dagsläget knappt läsa alls. Minsta grej känns ansträngande. Jag som aldrig varit hos optikern innan förväntar mig nästan samma bemötande och svar som jag får på vårdcentralen.

Det skulle liksom inte förvåna mig om hon efter undersökningen säger, nej jag hittar inget fel på dina ögon, det är nog bara din ångest som spökar.

Oavsett vad man ringer för så brukar ju ångest vara svaret. Det är som att hela skärmen blinkar och lyser rött när jag ringer dem. Hon har bara ångest, ta inte hit henne!!!

Ha ha, nej så är det självklart inte, men det känns så, och jag vet många som har liknande erfarenheter.

Det är det som kan vara det svåra med ångest. Man kan liksom inte lita på sig själv. Du känner ju verkligen, och upplever det du gör, det är inget påhitt. Men du vet inte vad det är som skapar det. Inbillar jag mig eller känner jag verkligen det här brukar jag fråga mig själv. Men självklart är det aldrig så att jag inbillar mig, det är min ångest som inbillar mig. Så det ska bli spännande att se om jag kommer hem med ett par glasögon, eller om det återigen bara är mitt huvud som spökar 


När minuter känns som timmar

-Mamma vi sticker iväg och cyklar, ropar sonen med en självklar röst i från parkeringen. Jag som håller på att greja i trädgården släpper det jag har i händerna och han har med en gång min fulla uppmärksamhet. Han undviker mina ögon och leder cykeln stadigt ut emot vägen. Med flackande blick och stammande röst frågar jag vart de har tänkt att cykla någonstans.

Tusen tankar utan svar rusar genom mitt huvud. Uppenbarligen får hans kompis i samma ålder cykla själv, storasystern är ju med så det ska nog gå bra, tänk om de börjar tävla med varandra, tänk om hon inte kan kontrollera dem, kan jag ens säga nej…

Vi cyklar bara i kvarteret svara han, fortfarande utan att möta min blick. Jag vet att han vet att jag är rädd, livrädd. -Bara runt kvarteret, inga tävlingar, ni cyklar försiktigt, ni ser er för, akta er för bilar, och ni…,han har förmodligen för länge sedan redan slutat lyssna. Jag vet det, ändå måste jag fortsätta att varna honom och hoppas att han ändrar sig.

Jag står ensam kvar och ser honom rulla ner för backen. Det känns som att det är sista gången jag ser honom. Jag älskar dig, ropar jag. Jag älskar dig med, ropar han till svar.

Nu börjar helvetet, det sliter och drar i kroppen. Kampen mot tankarna, mot känslorna, som stormar och tar över. Jag går in, fast att solen fortsätter skina utanför. Jag sätter mig ner, försöker bara hålla ihop. Minuter känns som timmar. Jag försöker styra tankarna, vara här och nu. NU när solen skiner utanför, NU när sonen har kul med sina vänner. Trots positivt tänkade sitter jag och har ont i mitt bröst.

När jag hör hans steg i gruset utanför kommer tårarna. Det är lättnaden som pyser ut, och jag kan inte stoppa den hur mycket jag än försöker. Jag möter upp honom, kramar honom, smeker hans mjuka lilla ansikte som jag nyss trodde mig sett för sista gången.

Trots att ”faran” är över sitter tyngden kvar i mitt bröst resten av dagen. Mitt vuxna jag försöker att resonera med något inombords som är söndrigt och skört. Jag vet att det här varken är första eller sista gången, utan jag är tvärtom fullt medveten om att jag måste släppa taget, låta honom gå. Jag önskar bara att det inte fick  mitt bröst ätt smärta så