Att prata med barn om rädslor


Min son är 8 år, han börjar bli stor. Funderar över livet, och döden. Helt plötsligt har en pojke som aldrig visat rädsla börjat bekymra sig. Om både stort och smått. Han kan sitta tyst med ett spänt ansikte och ibland, när det blir för mycket brista ut i gråt. Här om dagen kom den igen, rädslan och han låg hulkande i mina armar. Han var orolig för pappa, som var borta över kvällen. Tänk om han inte kommer hem. Det känns inte bra när vi inte är tillsammans, säger han med tårarna rinnande.

Jag berättade då för honom om rädslan, om hur den fungerar, och vad rädsla egentligen är. Han blev nyfiken och intresserad, lyste upp som ett ljus. Jag berättade att jag förstod att han var ledsen och rädd, att det var helt naturligt, att det vore konstigare om det vore tvärtom. Vi är flockdjur och vi vill natuligtvis inte att någon lämnar vår flock. Vi ska bli uppmärksamma och vilja samla ihop oss igen. Han berättade då att han om han var själv till och med blev rädd över att gå över en väg, tänk om han skulle bli påkörd.

Vad skulle hända om du inte var rädd?

Han funderar en stund.

Jag kanske skulle bli påkörd.

Precis, svarar jag.

Rädslan är där för att skydda dig, varna dig om att något är farligt. Rädsla kan göra ont, göra oss ledsna men den är inte farlig. Tvärtom så vill den hjälpa oss, säga oss något. Vi tittar i min bok ”Annas oroliga mamma” där bilderna på ett bra sätt visar hur vi behöver ett alarm som varnar oss när det kan behövas. Hur vi annars hade hamnat i faror.

Vad hade hänt om du inte blivit rädd när du såg en tiger?

Jag hade klappat den och blivit biten, svara han.

Vad hade hänt om du inte var rädd för eld, för vatten, för vapen?

Det hade varit farligt för mig.

Han fattade poängen snabbt. Vi har alla små alarmklockor där inne. Det är inget fel på dem när de ringer, utan tvärtom när de är tysta. Det är viktigt att prata med barn om rädslor, så att det förstår varför de finns där och att de inte behöver vara fel. Jag tror att  han växte ett par centimeter när han reste sig upp och gick därifrån.

Det är klart jag är rädd, säger han. Jag älskar min pappa och vill att vi ska vara tillsammans. Vi är ju en familj.

Ja, eller hur, säger jag leende.

Det vore ju konstigt annars, säger han och tar på sig hörlurarna till dataspelet. Jag iakttar honom när han sitter där. Hur han ler och skrattar. Som om rädslan aldrig funnits, som om samtalet aldrig ägt rum.


PS, Boken ”Annas oroliga mamma” är ett jättebra sätt att förklara och prata med barn om ångest och rädslor. Boken hittar du här. (eller på bokus/adlibris)

Läs mer: Att bemöta barns rädslor.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.