Att (över)leva med GAD 2 kommentarer


överleva med GAD, förutspå olyckor, leva med GAD, generaliserat ångestsyndrom,Att (över)leva med GADHur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

  • Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
  • Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan ”påhittad”.
  • Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
  • Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
  • Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

 


Kommentera

2 tankar om “Att (över)leva med GAD

  • Joakim

    Tack för dina tankar!
    Jag lider av GAD och OCD (har ingen formell GAD-diagnos men det är mycket tydligt för mig) och har mycket ångest.
    Jag är i en period då jag just försöker tänka som du gör, att tankarna och rädslorna inte är verkliga utan resultatet av något slags felkoppling i hjärnan. Det är, som du vet, svårt att hantera ångesten men jag har märkt att jag är hjälpt av att vara i rörelse och att försöka koncentrera mig på andra saker än mina rädslor och det fungerar oftast relativt bra. Jag har ätit antidepressiv medicin i många år men slutat häromåret i samråd med läkare, och det har upp och ner sedan dess. Jag försöker dock undvika att börja med mediciner igen. Jag brottas nu också mycket med sorgen över vad jag ibland upplever som många förlorade år och ilskan och frustrationen över att det tog mycket lång tid innan jag fick hjälp att förstå mina problem.
    Som sagt är min nuvarande strategi mest att försöka ignorera både min ångest och mina tvångstankar och -handlingar och jag börjar, kanske för första gången i mitt liv, ana att jag kanske inte är så fruktansvärt avvikande och konstig som jag nästan alltid uppfattat mig själv.
    Jag arbetar och har familj och är oändligt tacksam för det.
    Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter, det är obeskrivligt värdefullt för mig, då det inte finns många man kan dela detta med – inte många kan förstå vad det innebär.
    Tack!

    • jessica hjert Inläggsförfattare

      Tack för ditt fina meddelande Joakim. Ja jag håller med dig, när man tänker på hur många år och hur mycket glädje rädslan har tagit i från en blir man både arg och ledsen. Men det känns när jag läser din text som att du är en bra bit på väg till att må bättre och hitta läkning. Det gäller att hitta sitt eget sätt, för mig har det blivit skrivandet, eftersom det är svårt att få hjälp. Tack så jätte mycket igen för din kommentar, det gör mig jätte glad att veta att jag inte heller är ensam även om det är jätte tråkigt att veta att vi är så många som lider. Kram